Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Hildy: ”A journalist? Hell, what does that mean? Peeking through keyholes? Chasing after fire engines? Waking people up in the middle of the night to ask them if Hitler’s gonna start another war? Stealing pictures off old ladies? I know all about reporters, Walter. A lot of daffy buttinskis running around without a nickel in their pockets and for what? So a million hired girls and motormen’s wives’ll know what’s going on. Why-… Golly, what’s the use? Walter, you-you wouldn’t know what it means to want to be respectable and live a half-way normal life. The point is, I-I’m through.”

Sorry om det blivit lite mycket screwball för mig den här sommaren.
Här skriver Gideon Rachman ett fint försvar av den amerikanska journalistiken, och dess sansade humör:

”My first encounter with the very different culture of US journalism came when I was working as a freelance in Washington about 20 years ago. Every now and then, I would wander into the Chicago Tribune offices next door – but I could see that something about me was upsetting their bureau chief. Eventually, he approached and said: “Would you mind wearing a tie when you come into the bureau?”

American journalists, I realised, regard themselves as members of a respectable profession – like lawyers or bankers. Their British counterparts generally prefer the idea that they are outsiders. They like to quote the adage of the late Nicholas Tomalin that: “The only qualities essential for real success in journalism are rat-like cunning, a plausible manner and a little literary ability.”

Jag har tänkt på det där själv, i synnerhet när man är i Washington, där det är helt omöjligt att se skillnad på politiker, lobbyister och journalister. Det är samma ljusblå skjorta, röda slips – alla yttre attribut tyder på att journalisten befinner sig på insidan.
Det säger också något om temperamentet i amerikansk (kultur)journalistik – mindre spjuveraktigt än i England och även Sverige (som väl fortfarande imiterar brittisk press mer än amerikansk). Även lite mindre arbetarklassromantik.
Jag tycker att det finns något fint med det. Man klär sig värdigt, man respekterar sitt yrke och man respekterar de man intervjuar, även när de inte förtjänar det.

Nästa amerikanska, skojiga succéblogg? Kan inte Tumblr bara starta bokförlag i stället?