Mrs Pritchard!

Kan inte låta bli att gilla ”The Amazing Mrs Pritchard”, en brittisk fantasiserie om en ”vanlig tjej” som blir premiärminister i Storbritannien.
Jag skriver ”inte låta bli” eftersom jag i vanliga fall får kräkreflexer av den här typen av politikerföraktande populism.
Det finns väl få tankegångar som är mer skadliga för demokratin än den att politiker på något sätt skulle vara lite för upptagna med ”politik” för att ha koll på vad förmodat ”vanligt folk” bryr sig om (Mer tårta på skolmatsmenyn! Lägre parkeringsböter! YouTube-debatten!)
Men ändå faller jag lite för Mrs Pritchard, hela den flyktiga entusiasmen i allt.
Det är ful-tv någonstans mellan katastrofala ”Commander in chief” och ”Vita huset”, alltså helt okej.

Kan däremot inte låta bli att grubbla lite på hur de använder ett Philip Glass-aktigt soundtrack som bakgrundsmusik till Pritchards peptalks.
Glass har ju traditionellt använts för att illustrera väldigt allvarliga grejer: vansinne och ensamhet (”Mustaschen”!), krig och episka tragedier (”The fog of war”) och en mer komplicerad känsla av livets olidliga korthet (”Timmarna”), men nu har Glass-minimalismen alltså blivit en brittisk motsvarighet på feel good-fanfarerna i ”Vita huset”.

Vet inte om serien sänts i Sverige, den sänds i USA nu på Thirteen, men det är BBC så den lär väl ha gått på SVT.