Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

I USA råder det denna vecka USA-tema. Överallt kan man se amerikanska flaggor, och den amerikanska presidenten förekommer ständigt på TV och i tidningar.

Även i Sverige har man solidariskt nog hakat på den här USA-grejen. Det Washington-baserade P1-programmet Nordegren har exempelvis uteslutande diskuterat amerikanska fenomen den här veckan.
I morse var jag med och pratade om Barack Obama (onsdagens program, finns här, Obama-snacket är sista kvarten), men lyssna framför allt på måndagens program, där olika USA-korrar diskuterar den svenska USA-bilden (+ min kompis Emil Arvidson är med i slutet och pratar om Hillary).

Bland annat punkterar Sara Stenholm myten om att ”det riktiga USA” alltid finns, typ, i en småstad i Oklahoma. Som USA-korre för Sveriges Radio blev hon ständigt skickad till mellanvästern (”det var där cheferna tyckte att det riktiga USA låg”) men däremot aldrig till, exempelvis, västkustens storstäder.

Visst finns det en tendens att fokusera för mycket på New York, LA och Washington i all USA-rapportering, men man ska samtidigt inte låtsas som om storstäderna inte är en del av USA. En majoritet av USAs befolkning har bott i storstäder sedan 1920-talet. Den urbana kustremsa som löper från Boston ner via New York till Washington DC är i dag hemvist för nästan 60 miljoner människor, en femtedel av USAs befolkning.

En annan intressant aspekt på just den här ”snobbiga kuststäder”/”genuin landsbygd”-dikotomin är att republikanerna inför presidentvalet 2008 desperat försöker nå ut till ”the northeast” på samma sätt som demokraterna länge försökt nå ut till Södern.
Det skulle inte hända om det inte vore för att en så stor del av USAs befolkning bor där.
Jeffrey Goldberg skrev om det här i The Njorker förra månaden: 2004 muttrade demokraterna ”det går inte att vinna ett val utan The South”, nu muttrar republikanerna ”det går inte att vinna ett val utan The Northeast

Det kan vara lite svårt att få en syl i vädret när man pratar med Tomas Nordegren, och de flesta sylar jag ändå fick i vädret bestod mest av olika varianter av ”öuuhm”, eftersom jag är lite ovan vid radio. Här är några underrapporterade Barack Obama-poänger jag gärna skulle pratat mer om:

– Obama är oerhört objektifierad i media. Flera av de ledande kolumnisterna kan inte nämna honom utan att göra en sexuell eller utseendemässig anspelning. ”I got a crush on Obama” är en jätterolig video, men den kan också ses som ett ganska typiskt objektifierande och sexualiserande av svarta män i USA (att jämföra med exempelvis republikanernas kampanj mot svarta demokraten Harold Ford Jr. inför kongressvalet i fjol, där de nöjde sig med en reklamfilm med vita tjejer som insinuerade att de ville ha sex med Ford).

– Nordegren föreslog att Obama inte anses vara ”riktigt svart”, vilket han definierade som en person som kommer från ghettot och har vuxit upp med hiphop. Då utgår man från att det finns en enda homogen ”svart kultur” i USA, och det har det inte gjort på väldigt länge. Obama representerar en välutbildad, svart medelklass som är enormt stor (det finns exempelvis en och en halv miljon företag i USA som drivs av svarta personer). Men eftersom de flesta svarta som syns i media fortfarande är idrottsmän, artister eller brottslingar bibehålls idén av att det är så den ”svarta kulturen” i USA ser ut.

Annars har jag lagt märke till att precis alla artiklar om Obama har en rubrik där han kallas för ”The” någonting.
Exempel:

”The transformer” (New York Observer)
”The phenomenon” (New York Review of Books)
”The star” (Newsweek)
”The candidate” (New Yorker, 2004)
”The conciliator” (New Yorker, 2007)
”The next president” (Time)

När jag var på ett Obama-uppträdande i Boston i våras kallade collegekidsen honom rätt och slätt: The man.

Sen verkar han visserligen fortfarande inte ha någon större chans mot Hillary i primärvalen.