Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

I Sverige pågår alltså ännu en debatt om huruvida ”nätjournalistiken” är något att ha. (Martin Jönsson rapporterar om hur de reaktionära svenskarna numera bara överträffas av britterna.)

Min förhoppning att Sy Hershs uttalande (”We are going to have online newspapers, and they are going to be spectacular”) skulle få något som helst genomslag hos den svenska journalistkåren var kanske lite naivt (många journalister läser chockerande nog varken min blogg eller Jewish journal).

Man skulle kunna tro att allt är bättre i USA, där den pragmatiska marknadsekonomin brukar innebära mindre trösklar mot förändring – det går att tjäna pengar på nätjournalistik, alltså satsar man på den.

Men bland den europeiska journalistkåren här i New York är stämningen precis lika reaktionär som i Sverige.
Så sent som i våras satt jag på en deprimerande föreläsning på New Yorks Foreign Press Center, där en medieprofessor från Columbia University samlat stans utländska korrespondenter och frilansar för en liten lektion i hur internet kan vara användbart för en journalist.
Detta verkade för många fortfarande vara en nyhet.

Professorn frågade hur många som regelbundet besöker New York Times sajt. Jag tror att det var fem av ungefär 50 som räckte upp handen, och tre av dem var mina svenska kollego.r

Professorn frågade hur många som regelbundet läser The Politico (USAs bästa sajt för politiska nyheter, vilket väl borde ha ett visst intresse inför valet), hur många som använder arkivtjänsten Lexis Nexis och hur många som regelbundet läste bloggar överhuvudtaget och det var aldrig fler än ett halvdussin som räckte upp handen.

Journalisterna var tydligt negativt inställda till allt som innebar att ”internet” faktitskt får uppmärksamhet. När professorn nämnde något om hur mycket inflytande vissa bloggar faktiskt har, reagerade folk inte med entusiasm och nyfikenhet utan med bittra grymtanden, som om det fanns en uppenbar konkurrenssituation mellan det tryckta och det digitala ordet.

När en korre för en italiensk dagstidning sade att han börjar varje arbetsdag med att läsa Politico.com såg alla helt chockade ut (”I read it first, and then the Times and Washington Post”), men när han sedan förklarade att han själv skriver en egen blogg var det som att alla liksom pustade ut: ”Ah det är lugnt, han är en av dem, de där knäppgökarna som håller på med internet”.

Bland just amerikanska journalister i New York är det dock annorlunda. Mitt intryck är att de generellt är betydligt mer positivt inställda till nätjournalistiken än sina europeiska kollegor här.

Många av de mest moderna nyhetssajterna kommer ju också härifrån. New York Times har exempelvis etablerat sig som världens förmodligen bästa sajt, kroniskt modern i allt de gör, från Virginia Heffernans visuella medierapportering (som började som blogg, och nu blivit fast avdelning i söndagstidningen) till Adam Nagourneys politikblogg.
Sajten drar förstås fortfarande bara in en bråkdel av tidningens pengar, men de har satt ett gott exempel som dagstidningar över hela världen redan börjat följa (jag tror exempelvis inte att jag skulle skriva här annars).
Ingen i USA skulle heller tveka att påstå att Slate, The Politico eller Drudge Report är lika viktiga för mediedebatten som traditionella tidningar.
På ”Meet the press” eller ”Reliable sources” är det numera lika vanligt att man tar upp en tråd från Andrew Sullivans eller Ben Smiths blogg som från Washington Post eller Newsweek.

Jag tror dock inte att ”nätjournalistiken” kommer att få ett stort, folkligt genomslag förrän Apple lanserar något slags läsbar version av en iPod (iPhone är förstås ett steg ditåt). Kanske behövs det en behändig isvit liten iPaper, förhandsproppad med Die Zeit-ledare och Ana Marie Cox-videobloggar, för att teknikfientliga murvlar och kulturskribenter ska ta klivet in i 2000-talet.