Martin Gelins blogg uppdaterad

Jag ber om ursäkt för den ickeamerikanska produktionsnivån här den senaste veckan.
Jag har varit i Kalifornien på jobb/semester.
Jag brukade tänka att solen gör en lat, men häromåret träffade jag en taiwanesisk pianovirtuos på Julliard som hävdade att det resonemanget bottnar i farliga kolonialidéer. Jag vet inte, folk i varma länder är bättre på att hålla sig kylda. Vi färskingar från Skandinavien tror att vi ska sitta i solen hela tiden och så blir vi helt dåsiga och glömmer att blogga.

Los Angeles börjar, på ett lite förutsägbart sätt, bli precis som TV-serien ”Entoruage” för mig. När jag är på dåligt humör hatar jag allt, men när jag är på bra humör älskar jag allt: den ljumma värmen, folks kompisar som entusiastiskt hämtar och lämnar en och kör omkring en i små bilar utan tak, de porlande poolerna överallt, den råa sexigheten i allas utseenden, den rosagrå solnedgången över bergen, småglinen som skejtar runt i Silverlake med randiga tajts, chulos som glider runt i skumpiga bilar och lyssnar på Zapp & Roger.

Roligast kändisspotting: Larry King på Jamba Juice. Han såg ut som en riktig gubbstrutt.

*****

Republikanerna bryr sig inte om svarta människor.
Nej, det är varken jag eller Kanye West som påstår det, utan republikanen Andrew Sullivan, efter att han noterat att ingen av de fyra ledande republikanska presidentkandidaterna är sugna på att ställa upp i den enda officiella, uttalat svarta presidentvalsdebatten i höst.
Thompson, Giuliani, Romney och McCain råkar nämligen ha ”scheduling conflicts” den dagen.

Bara för att sätta det här i perspektiv: detta är ingen liten struntdebatt, den är sponsrad av PBS (det närmaste man kommer SVT i USA, dock inte i tittarsiffror), och moderatorn är Tavis Smiley, det svarta USAs motsvarighet till Charlie Rose. På den motsvarade debatten för demokraterna i somras ställde alla kandidater upp.

****

Slates sympatiske bokkritiker Stephen Metcalf har varit i Göttelaborg och konstaterat att det är Europas ballaste stad, i ett reportage för New York Times resemagasin.
Som vanligt när Times skriver om hippa grejer i Sverige blir man lika imponerad av kollen (Studio!) som misstagen (småglinen som kallas Göttelabörgs ”hippest kids”?).

*****

Park Slope i september: i går duggregnade det hela
dagen, som en visptrumma på mitt tak, men solen smög sig fram precis
när den var på väg ner. Jag sprang i parken och det doftande blöta
eklöv och fuktig, oanvänd asfalt. Dimman låg så tjock att man inte såg
träden på andra sidan gräsmattan, de gröna kullarna kändes väldigt E.M.
Forster.

Brooklynister brukar säga att Prospect Park är som havet, det ser aldrig likadant ut två
dagar i rad. Inte bara himlen och växterna, utan folket; några nya
jamaicanska gäng som spelar fotboll, ett nytt, lurvigt Park slope-par
som ligger och hånglar på New York Times real estate-bilaga (den går
alltid att använda till något) i sluttningen mot baseballbanorna, en
annan puertoricansk familj som grillar undar de stora, ståtliga ekarna,
nya klungor av rabaita cykelmarodörer som vrålar sig fram i formationer
på den slingriga bilvägen, en annan chassidisk pappa som spelar badminton med sin dotter. Alltid musik någonstans i fjärran.
För några
veckor sedan lät det som Lou Reed, och när jag gick dit så stod Lou Reed där, och sjöng).