Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Aspen blev en sådan överladdning på information att jag knappt kunnat skriva något på en vecka. Det är som första gången man kommer till New York och går runt och stirrar på alla skyskraporna tills man får ont i nacken.
Men förhoppningsvis publicerar mina semestrande redaktörer någon av mina Tobias Wolff-, Kurt Andersen– eller Wikinomics-analyser innan sommaren är över.
The Atlantic hade sin egen Aspen-blogg här, med ambitiösa filmklipp på Thomas Friedman et al.

Häromdagen åt jag frukost på min lokala diner och kunde inte låta bli att tjuvlyssna på den lurviga familjen som satt bredvid; en mamma som försökte lära sin kanske femåriga son vad som är skillnaden mellan en editor och en publisher på ett bokförlag.
Jag trodde inte att det kunde bli mer Park Slope än så, men redan samma kväll var jag med om ett ännu mer Slopey moment: en skäggig ung man i Wrangler-skjorta som stod och drack PBR och berättade för en skäggig bartender att han inte gillade den nya Werner Herzog-filmen ”Rescue Dawn” eftersom Herzog, enligt skäggman, ”kind of went Hollywood on this”. (I ett bås bakom oss, i samma bar, satt dessutom killen med glasögonen i ”Flight of the Concords”, HBOs nya hipstergrabbkomediserie som tyvärr inte är så bra som den skulle kunna vara, även om den här Pet Shop Boys-pastischen är ganska kul).

Anyway. Jag såg ”Rescue Dawn” i går. Det är 100 grader varmt här så det enda vi kan göra är att gå på bio på dagarna. Ganska märkligt att smyga in från det brutala solljuset till en mörk liten källare, klockan tre på dagen, och inse att den är helt fullsmockad av folk som vill se Herzog. Inte pressvisning eller så, bara vanligt folk som för en stund försöker fly hettan såväl som vardagslivets allmäna brist på herzogsk visdom.
Som man brukar säga ibland när man går ut från biosalongen och det är pinsam tystnad: den var inte så dum.

Bortsett från själva slutscenen tycker jag inte att den var särskilt ”Hollywood”, om Hollywood i det här sammanhanget betyder schmalz i stället för ”sanning”.
Filmen handlar om en tysk-amerikansk stridspilot som kraschar i Laos 1965 och placeras i ett brutalt fångläger, torteras, äter mask, allt det där.
Den gjordes även som dokumentär för 30 år sedan sedan, ”Little Dieter needs to fly”, men det intressanta med Herzog är ju att han inte tycker att det är någon skillnad mellan dokumentär och fiktion.

Generellt tycker jag ganska sällan om krigsfilmer. De ligger på tredje plats i kategorin filmer jag undviker, efter westernfilmer och ubåtsfilmer. Däremot gillar jag ofta fängelsefilmer, och ”Rescue Dawn” är i första hand just en fängelsefilm – det handlar om Dieters försök att bryta sig fri från, först, fånglägret, och sedan det riktiga fängelset: själva djungeln.

New York Review of Books har förstås den kloka Ian Buruma-analysen av filmen (gratis om man nätprenumerar, vilket jag varmt rekommenderar) men jag gillade framför allt Kurt Andersens intervju med Herzog på världens bästa radioprogram, Studio 360.

Folk har varit allmänt imponerade av filmens realness, att Christian Bale verkligen åt de där maskarna, att han verkligen dödade den där ormen med sina bara händer, och så vidare, men det tycker jag nog är det minst intressanta. Han har precis vänt ut och in på sitt själsliv i ett halvår, och folk vill veta om maskarna han åt var kokta eller stekta.
Realness-debatt känns ju generellt ganska över.

*****

Om ni tröttnar på att läsa den här babbliga bloggen så har jag och lite annat löst folk hälsat på hos den sympatiska sajten Digfi och tipsat om några böcker man kan läsa i sommar.