Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Alla mina vänner tjötar om nya TV-serien ”Mad men”. Den handlar om härliga reklamare på Madison ave, typ 1961, hornbågade glasögon, blommiga tapeter, whiskyflaska i skrivbordslådan, allt det där, och jag är ledsen, men jag är allergisk mot det.

Det var framför allt därför jag inte stod ut med George Clooneys ”Good night, and good luck” (alltså inte bara för det förutsägbart präktiga manuset och Clooneys hysteriskt självgoda Oscar-tacktal), jag klarar bara inte av estetiken – hela det där med vattenkammade, gravallvarliga män som röker snyggt i motljus, står framför spegeln och fixar med slipsen men får inte till det så då kommer Sexiga Sekreteraren och visar hur man knyter en slips, vilket mannen firar med en liten dask på hennes rumpa, och sedan dricker han lite mer konjak, muttrar om slutet för den Goda Journalistiken, lyssnar på Dean Martin, snackar härlig slang som den sköna ”katt” han är. Alla är sådär perfekt stylade i tidsenliga uniformer, precis alla män har hornbågade glasögon, precis alla tjejer har fluffiga Supremes-håret, och alla som tittar bara ”åh, de har verkligen lyckats fånga hur folk såg ut då!”

Värsta exemplet är nog ändå ”Bobby”, filmen om Robert F Kennedy från förra året, pallade inte mer än fem minuter.

Vagt relaterat till detta, åtminstone rent kronologiskt, är den år efter år lika tröttsamma Jack Kerouac-fascinationen.
Jag läste ”On the road” när jag var 14, med Ornette Coleman sprutande ut ur högtalarna, hade fått för mig att det var så den skulle upplevas. Jag tyckte att den var bra på att fånga ett slags känsla av att forsa framåt utan att reflektera över saker, vilket väl var subversivt på den tiden, men i dag känns det mest som något popflum man läser i en pamflett på pilateslektionen. Feel the flow. Om det fanns ett soundtrack till ”On the road” i dag vore det inte Ornette Coleman utan Moby, kanske Enya? Något pop-zen i fleece, hursomhelst.

Häromagen kom en ny version av ”On the road” ut, ”The original scroll”, alltså originalmanuset som Kerouac krafsade ner på tre dygn eller vad det nu var.
Detta har blivit en ursäkt för kulturredaktionernas alla 62-åringar att fira av narkoleptiska epos om hur Kerouac förändrade världen och att de nya generationerna aldrig kommer att generera ett så subversivt geni, för vi är ju ”the me generation” som bara bryr oss om Facebook och emo-rock.

John Leland, East Village-getskägget som skrev boken ”Hip: the history”, har förstås firat av en fläskig Kerouac-hyllning, en hel bok om ”Why Kerouac matters”.
Jag bläddrade i den i går och det kändes som om statisterna i ”Bobby” hoppade ut ur mig från sidorna, dränkte mig i sunkig jazz och Old Spice-aftershave. Alltså, försök att läsa den här meningen utan att hosta upp din frukost:

“Who are Sal and Dean if not two fatherless inner-city males who get profiled by the police, bend the queen’s English and largely ignore their baby mamas (in Dean’s case)? What could be more hip-hop?”