Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Det finns exakt en bra scen i ”You, me and Dupree”, en pajig komedi från förra året, där Owen Wilson spelar en slacker som flyttar in hos lyckliga paret Matt Dillon och Kate Hudson och ställer till med besvär.
(Ni som tror att ”Knocked up” är den första filmen om mans-slackern, studera lite modern filmhistoria, eller för all del, gå tillbaka till Fellinis ”I vitteloni”.)
Hur som helst, den bra scenen utspelas när den kroniskt arbetslöse Wilson är på anställningsintervju, och inte är sådär superpeppad på att faktiskt få jobbet.

Personalchefen: So, any questions?
Owen: Uh… what is your policy on Columbus day?

Det enda han vill veta är om man får ledigt på Columbus day! Nicht nicht att ha sån attityd om man vill ha jobb i USA.
Man ska vara driven, ambitiös, man ska vara Reese Witherspoon i ”Legally blonde”/”Election” (gött-filmer).

Den här bloggen kommer nog att handla en del om skillnaden mellan Europa och USA.
Jag vet att européer inte ser på Europa som en enhet, men vi amerikaner gör det, och vi vet bäst.

Så, låt oss börja med månaden juli.
I Europa är månaden juli ett tillfälle för folk att hyra en stuga på landet där de tillbringar fyra veckor med att ha sex, äta nybakat bröd med marmelad och rita bokstäver på varandras ryggar med ett vasstrå – allt på sitt företags bekostnad.
I USA, däremot, är månaden juli en månad då man jobbar, så att man kan bli befodrad, och, en vacker dag, köpa ett hus i Aspen, eller något.

Väldigt tidigt i morse anlände jag i alla fall till Aspen, och läste i Aspen Times att USAs dyraste husaffär håller på att genomföras här – en ranch med 17 badrum, 12 heltidsanställda, blablalbla. Den kostar 135 miljoner dollar, vilket blir ungefär en miljard spänn.
Åkte förbi den med taxi nyss, såg ut som en konferenslokal någonstans i mellansverige.
”Tycker inte att den är värd 135 miljoner”, kommenterade taxichaffisen. On point.

När man landar på Aspens flygplats ser man hundratals – ja det är verkligen flera hundra – små, små flygplan, i prydliga rader längs med landningsbanorna.
Det är privatjetplanen som folk som bor här äger.
De har en alldeles egen korridor i himlen, rakt mellan bergstopparna, där det glider in en konstant rad av små privatplan. Man kan stå och titta på dem, en efter en, och tänka: pengarna! makten! (de små penisarna!)

De bryr sig mycket om miljön i Aspen, de har en helt egen presidentkandidat som kampanjar för något som heter ”negawatt”, motsatsen till megawatt – alltså hur mycket energi man kan spara.
Men de föredrar ändå att flyga runt i sina egna plan, förslagsvis till något miljö/charity-event i norra Kalifornien, där de kanske har en liten hybrid-Prius som står och väntar på dem på flygplatsen.
Det finns en lokaltidning i Colorado som distribueras genom att utgivaren själv åker runt i ett plan och kastar ut tidningen på prenumeranternas hustak.
Vi trodde kanske att de där futuristiska luft-motorvägarna som vi såg i science fiction-filmer från 1980-talet skulle dyka upp i Tokyo eller Kuala Lumpur eller åtminstone London, men de finns redan här, i Colorado.

Jag har åkt till Aspen för jobb slash pleasure. Har legat vid poolen hela morgonen och blickat ut över en otroligt maffig bergsdal, läst Tobias Wolff om Vietnam.
Min ursäkt för att åka hit är Atlantic Monthlys årliga ”Idé-festival”. Alla är här. Ska träffa Wolff i morgon. Annars står man mest på odrägligt tjusiga terrasser vid Colorado-floden, äter sushi och hummer, köar till baren med Bill Clinton, Ayaan Hirsi Ali, Richard Branson, Kurt Andersen, de vanliga. My peeps.

Fler bloggar