Obamanomics

Det råder inget tvivel om att Clinton-familjen behandlats taskigt av amerikansk media i ungefär 15 år. När Hillary klagar på att hon fått utstå en hårdare gallring än Obama har hon en poäng, men det beror delvis på att hon har varit med längre, det finns helt enkelt en djupare brunn av misstag att hämta ur.

Tidningar och kabelnyheter gör nu sitt bästa för att kompensera det här genom att krysta fram attacker på Obama, oftast hämtade från Hillarys pressreleaser (jag får dem själv i min mailinbox, och det är skrämmande att se hur snabbt de förvandlas till talking points på MSNBC, ”Obama plagierar sina tal!”, ”Obamas fru hatar Amerika!”).
New York Times laddade inför Super Tuesday med inte mindre än två helsidesartiklar med den totala ickenyheten om Obamas ”kokainmissbruk”, som han själv skrev om i sin självbiografi 1995. (Hendrik Hertzberg skriver om detta, här)

Det vimlar av onyanserad och okritisk Obama-journalistik därute (Chris Matthews har gjort det här till sin nisch de senaste veckorna), men det blir knappast bättre av att väga upp det med lika onyanserad kritik.

När Obama häromdagen höll ett två timmar långt tal om bostadsräntor, skattepolitik och studentlån blev New York Times stora nyhet att ”Obamas tal har blivit mer detaljerade”, istället för att redovisa vad dessa detaljer faktiskt innebär.

Så bibehålls myten om att Obama är all hat and no cattle, vinterns kanske dummaste klyscha.

Här har vi vettige ekonomen Clive Crooks analys av Obamanomics:

”He is no knee-jerk anti-capitalist: he lauds the “free market that has been the engine of America’s great progress”. He is cautious about mandates and other forms of dirigisme – which is why some party liberals still view him with suspicion.

Mr Obama is a paradox, as yet unresolved. His plan and his votes in the Senate show that he is a liberal, not a centrist. And he is no wavering or accidental liberal. His ideas are of a piece. He sees – or convinces people that he sees – a bigger picture. And yet this leftist visionary is pragmatic, non-ideological and accommodating of dissent. More than that, in fact, he seems keen to listen to and learn from those who disagree with him. What a strange and beguiling combination this is.

It makes him an electrifying candidate – one the Democrats would be crazy not to nominate – but also, to be sure, a gamble.”

*****

När blev högern bättre än vänstern på sociologi? Konservativa City Journal skriver om 2000-talets pojkmän och hur de uttrycker sig i popkulturen, här.