Dinerdöden

I går gick vi på midnattsvisningen av ”Virgin suicides” på IFC. Så
perfekt film att se på natten, på bio, med massa salongsberusade
downtownkids. Jag brukar kalla den Sofia Coppolas bästa film,
mest för att vara jobbig, men jag vet inte om det verkligen är det. Jag
är i alla fall väldigt förtjust i hur den ser ut, att den känns så
mycket som en debut; det är som att Sofia liksom hoppar in i varje bildruta och ropar ”Det är så här jag kommer att göra film i framtiden”.
Och hennes sätt att filma Kirsten Dunst, som om hon vore en hel stad, en värld. Kameran vilar på henne lika självsäkert som en Merchant-Ivory-kamera vilar på den brittiska landsbygden.
Och hångelscenen med 10CCs ”I’m not in love” är i alla fall svår att slå.

*****

Tänkte även passa på att sörja två av stans charmigaste diners, som precis klappat ihop.
Det ena är Moondance diner, på 6:e avenyn, nere i västra SoHo, som var öppet dygnet runt, hade världens bästa milkshakes och den där fina glittriga skylten. Tror att det var där Kirsten och Tobey fikade i ”Spiderman”.
Det andra är Jerry’s, en Janne Gradvall-klassiker som länge har varit min frukostfavorit i SoHo.

Den enda civiliserade tiden att vistas i SoHo numera är ju väldigt tidigt på morgonen, när nattstädningens vattenspolade gator fortfarande gör att kullerstenarna skiner i förmiddagssolen, och allt är helt Paris.
Brukade gå till Jerry’s och äta huevos rancheros och det kändes som att man hade hela Manhattan för sig själv. Sedan öppnade butikerna vid 10 och SoHo blev rätt vidrigt.

Jaja, man kan fortfarande äta frukost på Balthazar i alla fall, även om det känns allt mer Dana Vachon.
Det enda bestående med New York är att det förändras.