Martin Gelin i New York
Martin Gelin
Martin Gelin
Det här känns som året då webb-TV faktiskt blev bra. För inte särskilt länge sedan dominerades genren av pinsamma klipp på generade journalister som motvilligt stod vid något grådaskigt fikabord och läste innantill från sin senaste krönika, som en skolpojke som tvingats göra en föreläsning. Känslan var alltid: snälla, stäng av kameran, låt mig bara sitta i fred vid mitt skrivbord och skriva.
Men nu börjar det dyka upp format som fungerar, ofta ligger de närmare radio än TV, det är lättsamma men intelligenta samtal, diskussioner och spontan dialog som verkar lämpa sig bättre än stelt förberedda monologer.
Jag gillar de här små, lo fi-producerade, opretentiösa, men alltid insiktsfulla diskussionerna mellan journalister och pundits om dagsaktuella kontroverser.
Bevisar också att man kan ha radioutseende och ändå göra bra webb-TV.
Någon borde starta en svensk motsvarighet, förslagsvis med ett mindre superpinsamt namn.
*****
Här skriver jag, för omväxlings skull, lite om Clinton och Obama. (Den skrevs för en dryg veckan sedan, men är, tro det eller ej, fortfarande aktuell)
Matt Bai tror inte att pastor Wright-geggan kommer att fastna på Obama:
”Whether or not a bad moment sticks to the candidate depends on how closely related it is to the core rationale of that candidate or his opponent. In other words, if your gaffe goes directly to the main argument you are trying to make about yourself with the electorate, or if it substantiates the most relevant thing that your rival would have us believe about you, then it has the potential to become a serious problem. If, on the other hand, you do something completely idiotic that is tangential to what voters most hope or fear about you, then you tend to get a pass.”
Jag tror att en liten men inte obetydlig grupp väljare kommer att skrämmas av republikanernas kommande kampanj där Wright/”for the first time I’m proud of my country”/Obama-utan-amerikansk-flaggpin-på-kavajen kletas ihop på något idiotiskt men effektivt sätt.
*****
Gangstarap-akademikern Brandon Soderberg har ett roligt inlägg om The Clipse:
”Maybe some drug dealers have decent music taste, but the assumption that because one is from the street, one is apt to embrace street music, is incorrect.”
(jag ligger lite efter på min bloglines)
*****
Här är min Céline Dion-artikel. Street music.