Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Jag var och såg nya George Clooney-filmen ”Michael Clayton” häromdagen och den var faktiskt ganska bra. Inte lika virrig som ”Syriana”, inte lika rättfärdig som ”Good night, and good luck”, men ändå i ungefär samma genre.
Den lämnar efter sig en hälsosam skepsis mot de företag som nu fyller världens reklamtavlor med illgröna annonser om världsförbättring.
Det är ju den säsongen nu, då de seriösa filmerna kommer, oftast är det Paul Haggis som vill säga något tungt och väsentligt om Amerika i dag (vilket man gör genom att visa att människor har en dålig sida såväl som en – håll i er nu – god sida).

I alla fall, ”Michael Clayton” är väldigt New York, det märks att de faktiskt spelat in här.
Kullerstenarna i Tribeca ser precis så lyxigt smutsiga ut som kullerstenarna i Tribeca gör, och alla loft och condos där de korrupta juristerna tillbringar allt för få timmar med att sova varje natt ser precis lika svindyra ut som de numera är i New York.
Jag vet inte om jag misstar mig, men i en scen låter det som att Clooneys karaktär i förbifarten säger ”I’m paying 8900 a month for this”, när han går runt i sin moderna, men inte särskilt stora, lägenhet. Det är väl inte helt orimligt.

Bostadsbubblan sprack ju som bekant i USA härommånaden, men i New York har ingenting förändrats. Utländska investererare är så pigga på att köpa och hyra här nu när dollarn är låg att bostadsprisernas rekordhöga nivå stoiskt förblir densamma.

Den som vill kan exempelvis passa på att hyra Truman Capotes gamla tiorums-townhouse på den mysigaste gatan i Brooklyn Heights, men då får man vara beredd att suga ut 40 000 dollar ur bankkontot varje månad (men nu när dollarn är så låg blir det ju nästan ingenting).

I den här vevan bör det väl i alla fall påpekas vilka som faktiskt blev förlorarna i New York när bostadsbubblan sprack i september. Inte real estate-agenterna förstås, eller bankerna, utan den lägre medelklassen som hade otur att bo i fel förorter.
New York Times rapporterade häromdagen att de där ofördelaktiga subprime-lånen som fått bostadssituationen att krisa, i oproportionerligt stor grad har visat sig drabba svarta och latinamerikaner (ett subprime-lån är alltså som ett vanligt lån fast med högre ränta och högre straffavgifter, och det är till för folk som enligt bankernas beräkningar har en ostadig ekonomi).
I Queens-stadsdelen Jamaica, där många svarta bor, fick 45 procent ”subprime”-lån.
I Bay Ridge, en stadsdel med samma medelinkomst men med nästan bara vita invånare (det var där ”Saturday night fever” spelades in) fick bara 3-4 procent ”subprime”-lån.
Det är så rasismen ser ut i USA i dag, ”osynlig” skulle man kunna kalla det, men en rubrik på New York Times förstasida är bara osynlig för den som hellre föredrar Bill Cosbys perspektiv.

*****

Veckans subkultur: societetshipstern