Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

De senaste helgerna har jag och min kompis Hot Papaya (som är från Finland) tillbringat med att recensera olika stränder. Under förevändning att det är research för min guidebok till New York (deadline förra månaden, visserligen) har vi betat av det mesta som finns inom pendeltågsavstånd från Grand Central. Förra helgen drog vi till Greenwich, Connecticut, som inte bara har tre av New York-områdets finaste stränder, utan som även är, typ, den rikaste lilla staden i världen.
Det har blivit som en egen liten förort för den nya Wall street-boomen. När man kliver av tåget är det första man ser den lokala Rolls Royce-dealaren. Ja, ni hajar grejen, mycket pastellfärger, allt det där. Kanske New Englands bästa solnedgångar.

I alla fall. På planet ner till Los Angeles häromdagen passade jag på att kolla på ”The ice storm”, en av de få halvgamla filmerna i min Netflix-kö som jag faktiskt vill se, och det visade sig att den är inspelad i just Greenwich, samt i grannstaden, New Canaan. Det är en skitbra film, allt Ang Lee gjort är skitbra, men den är förstås inte nådig i sin skildring av livet i förorten (förort läses i detta sammanhang som det amerikanska ”suburb” = välbärgad villaförort).

I filmen åker Tobey Maguire samma tåg som jag och HP åkte till Greenwich, Ice storm-tåget. Det är ändå något oändligt romantiskt med det tåget – att mötas vid klockorna på Grand central, med varsin påse snabbt inshoppat snäsk från Balthazar-bageriet i Grand centrals härliga matmarknad, och sedan rusa till tågets sista vagn för att få sitta i ett eget bås, och tuffa ut genom New York, förbi Bronx, de halvposha förorterna i delstatens östra spets och sedan in i lummiga Connecticut med små stenbroar, designade gräsmattor och havet som glittrar utanför.

Greenwich är den amerikanska drömmen. På hamnkrogen L’escale står män i identiska Brooks Brothers-slipsar med små, lustiga mönster på, och beundrar båtarna utanför, diskuterandes det hemska faktumet att demokraterna börjat ifrågasätta varför det bara är 15 procent skatt på capital gains.

Jag kom instinktivt på bara en annan film som också spelats in i Greenwich, ”The Stepford wives”.
Man kanske bör fråga sig varför USAs mest attraktiva förort även är hemvist för två av de mest förortskritiska berättelser som någonsin utspelats i det här landet? Kanske betyder det bara att de som jobbar med investeringar på Citigroup och de som skriver manus åt Hollywood inte umgås tillräckligt mycket, eller att de helt enkelt aldrig kommer att förstå varandra.

Well, på planet ner till Cali ägnade jag mig även åt David Denbys fantastiska essä om krisen för den romantiska komedin, i The Njorker
Med utgångspunkt från ett Shakespeare-citat, ”the world must be peopled” (alltså: vi måste befolka världen, genom att föröka oss) kartlägger han hur män och kvinnor har attraherat varandra i den amerikanska filmen de senaste 70 åren, och ser en rak linje från 40-talets sofistikerade Manhattan-elegans till den plufsiga, kaliforniska slackerkomedin som dominerar i dag, med ”Knocked up” som mest uppenbart exempel (men han nämner även ett dussintal andra):

”As fascinating and as funny as “Knocked Up” is, it represents what can only be called the disenchantment of romantic comedy, the end point of a progression from Fifth Avenue to the Valley, from tuxedos to tube socks”.

Precis när jag hade sett ”Knocked up” trodde jag naivt nog att det skulle bli den slutgiltiga slackerkomedin, att den liksom lyckades ta slackergrabbklyaschorna till en så hög och parodisk nivå att ingen skulle kunna ge sig på dem igen. Att den skulle döda slackerfilmen som fenomen.
Det visade sig förstås bli precis tvärtom. Det var inte bara det att många (grabbs) såg filmen som en hyllning till, snarare än kritik av, slackern, utan framför allt har ”Knocked up” blivit en så ofattbar succé att det givetvis kommer regna keffa slacker-romcoms över oss resten av 00-talet.

Bara den närmaste veckan har vi åtminstone tre sådana att frukta här i USA: ”Superbad” , där man rekryterat stackars Michael Cera från ”Arrested development” till slacker/weed-sekten, ”Hot rod”, där geniet Andy Samberg kastar bort sin talang i något slags mc-version av ”Talladega nights”, och så den nya Adam Sandler-filmen ”I now pronounce you Chuck and Larry”, där USAs två heterosexuellaste män, Adam Sandler och han från ”King of Queens”, utreder det hysteriskt roliga i att som heterosexuell man låtsas vara gay.

Jag landar i Los Angeles och hela vägen från flygplatsen till Beverly Hills ser jag reklamtavlor för de där filmerna (ser även folk med tubsockar, dock inga tuxedos).

Det är som om romcomen, till skillnad från Woody Allens karaktär i ”Annie Hall”, aldrig tog flyget tillbaka till New York efter det där anskrämliga försöket att fira jul i Hollywood. Det är som om romcomen fastnat i Kalifornien, och pöst ner sig i mysbrallor på en fläckig skinnsoffa bredvid Turtle och Drama i ”Entourage”.