Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

I dag åt jag lunch med Ian Buruma, en klok, väldigt europeisk man.
Vi satt på Le Pain Quotidien, ett trevligt, väldigt europeiskt kafé, med långa ekbord som man kan dela med främlingar (som alla gör i gemytliga Europa?)
Runt omkring oss satt väluppfostrade européer och läste tysk, fransk, italiensk dagspress, fingrandes på Blackberrys.
I Burumas senaste bok ”Murder in Amsterdam”, skriver han om ett holländskt fenomen han kallar för Our Kind of People, den lite självbelåtna elit (lika gärna vänster som höger) som numera styr Holland. Han associerar dem till Franz Hals:

”The great and the good who had once ruled the pillars, and now the welfare state, were in many respects just like the regenten of the seventeenth century. You see their countenances perfectly portrayed in the Golden Age paintings of Franz Hals: seated around their oak tables in solid, barely decorated rooms, dressed in sober black, administering poorhouses and orphanages, dispensing charity to the needy, discussing the affairs of business and state, these well-meaning, prosperous, but never, ever ostentatious notables, these excellent gentlemen of substance, have a look of probity, thrift, hard work, tolerance, and – this is the genuis of Franz Hals – the ineffable smugness of superior virtue.”

I USA fungerar det lite annorlunda – inte samma ärvda sociala status, inte samma
självklarhet i ansiktena, inte samma smugness, kanske.
Men det finns ett ständigt tjat om den ”liberala eliten”, som på något sätt alltid är lite för mjuka och förnäma, en misstänksamhet mot just det europeiska.

Under presidentvalet har Hillarys kampanj gjort några försök att måla upp Obama-väljarna som ”spoiled trust fund kids”, men att döma av den enormt breda koalition som numera stöder Obama har inte ens kabelnyheterna riktigt gått på det där.

Jonathan Chait skriver en rolig ledare i New Republic om Obama, Mark Penn och lattemyterna.


Män som virkar, på Le Pain Quotidien.