Hur man skriver en Sundance-rapport utan att vara där

Jag brukar åka på Sundance-festivalen ibland. Det är roligt. Man ser film hela dagarna, och på kvällarna sitter man med genomblöta ullsockor invirade i en tjock filt framför någon brasa och dricker Laphroig bredvid Maggie Gyllenhaal.

Men i år kunde jag inte åka, ett hysteriskt presidentval råkade komma emellan.

Precis som med i stort sett all USA-rapportering är det dock lättare att bevaka händelsen hemifrån, med en fungerande bredbandsuppkoppling och dagligt bloggflöde.
Här följer således en kort Sundance-rapport från Brooklyn:

Hamlet 2
South Park-manusförfattaren Pam Brady (hon som skriver de avsnitt som inte handlar om transformer-gubbar som skjuter med laser på en fjärran planet) och Steve Coogan i den efterlängtade uppföljaren till Hamlet. Årets stora succé, såldes för tio miljoner bucks till Focus features. Elizabeth Shue är med och spelar sig själv. Låter som en roligare version av ”Extras”. Helt enkelt för bra för att slösas bort i en påhittad bloggrapport från Sundance, jag skriver om den lite längre i riktiga tidningen i stället.

Smart people
Det här låter lite som om ”American Pie”-mannen gjort en parodi på Noah Baumbach (tänk typ ”Scary movie” för akademiker). Men den verkar vara på allvar, bara lite sådär tongue in cheek.
Två Sundance-darlings i huvudrollerna: Ellen Page och Thomas Haden Church. Känns som en film som inte kommer vara så bra men som kulturjournalister ändå bör ha en åsikt om.

Where in the world is Osama bin Laden?
Världens tråkigaste dokumentärfilmare Morgan Spurlocks nya film. Jag fick narkolepsi bara av recensionen.

Good Dick
Bra titel, men filmen verkar sådär förutsägbart indie-quirky. En love story mellan en ”ensam tjej” och en kille som jobbar i videobutik. Romanser mellan ensamma personer (cineaster?) och folk som jobbar i videobutiker (cineaster!) är en egen Sundance-genre som aldrig någonsin funkar, bortsett från i Nicole Holofceners klassiska ”Walking and talking”, men den kändes aldrig riktigt Sundance, den var för bra.

Choke
Baserad på Chuck Palahniuks bok, vilket känns som det slappaste sättet att sälja in en film på Sundance. Näst slappast är att ha en blurb av Joel/Ethan Coen på PR-materialet.

Jag ser nu att jag lika gärna skulle ha kunnat hitta på fem Sundance-filmer och listan hade sett helt identiskt ut med ovanstående: en jätterolig film och fyra som känns som ofrivilliga parodier på sig själva. Saknas bara ett Steve Buscemi-co-producerat tonårsdrama om att vara ensam och missförstådd i en småstad där de spelar Elliot Smith på alla barer.

*****

Igår pratade jag i P1s kulturprogram Nya vågen om hur de amerikanska talkshowerna klarar sig utan manus, man kan lyssna här (tisdagsprogrammet, i slutet).

Fredrik Sahlin gör även en sansad analys av ”Tell me you love me” (”Woody Allen med genitalier, fast utan humor”, ganska exakt så). Han hävdar att alla fyra paren egentligen är samma par, i olika stadier.