Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

I går var jag förstås och kollade på ”A beautiful child”, en pjäs baserad på Truman Capotes promenad med Marilyn Monroe genom Manhattan i slutet av 1950-talet.
Den var fin och sorglig och verkade ständigt på väg att snudda vid något större – den skulle kunna bli ett mästerverk om någon tillräckligt pretentiös motherfucker orkade ta sig an den.

En grej jag gillade var att de som spelade Capote och Marilyn inte liksom ”försökte” vara Capote och Marilyn, två personer som inte bara är väldigt svåra att imitera, utan som dessutom är de kanske mest imiterade personerna typ någonsin (for the record så föredrar jag fortfarande Toby Jones fnittriga ”Infamous”-Capote framför Seymour Hoffmans iskalla ”Capote”-Capote).

Till att börja med såg skådisarna inte det minsta ut som sina karaktärer, men de ansträngde sig inte heller allt för mycket för att låta som dem, eller att på något sätt apa efter deras yttre kroppspråk. Snarare lyckades de hitta något mer intimt och grundläggande i karaktärernas inre liv, som sken ut ur deras ögon. Halvvägs in i pjäsen trodde man faktiskt att det var Capote och Marilyn som satt där och pratade om Errol Flynns penis (”han tog ut den och spelade piano med den!” sade Marilyn, varpå Capote berättade om en blöt natt de delat i Gramercy Park). (Errol Flynn är förresten den enda kändisen i världshistorien som delar min födelsedag).

Well, det regnar ute nu och hela New York luktar som paradiset, det är en av de där bra dagarna i världens historia, har precis suttit på Tartine och ätit choklad, och jag skulle kunna ranta på om det här ända ner till allra längst ner på SvD.se-sidan (nedanför typ korsord-länken), men i stället tänkte jag använda de slarviga Capote/Marilyn-imitationerna som en lite vagt genomtänkt brygga till det här YouTube-klippet, från Todd Haynes nya film ”I’m not there”, där Cate Blanchett spelar Bob Dylan (och så har vi David Cross som Ginsberg). Jag har nog inte sett någon Haynes-film sen jag var 17 och brukade hyra ”Safe” på Casablanca, men jag tror att den här filmen kommer bli smått fantastisk.

*****

Man får verkligen tycka precis vad man vill om ”Knocked up”, men det spännande är att det har blivit en sådan där film som får kritiker att skriva en massa kloka saker, lite som ”Marie Antoinette” fast tvärtom.
Här är New York Times bästa/jobbigaste filmkritiker Manohla Dargis med ett nytt perspektiv på Judd Apatow (angående nya filmen ”Superbad” som faktiskt verkar någorlunda cute):

”Mr. Apatow traffics in such a cute, cuddly vision of modern masculinity that it seems rude to wonder if it’s honestly felt (which is what I think), self-flattering (ditto) or cunningly opportunistic (nah). Certainly it’s testosterone-heavy, if not exactly macho.

And, indeed, part of what’s fascinating about Mr. Apatow’s ascendancy, and why the comedy moment belongs to him more than it does either to the Farrelly brothers or to Ben Stiller and his mob, is how he has created – and come close to perfecting – a masculine variation on aspirational wish-fulfillment movies like “Legally Blonde.”

Except instead of perky, pretty women reaching up, up, up, Mr. Apatow offers freaks and geeks aching to be worthy of those same women.”

*****

Keyshia Cole sjunger här i New York på söndag. Vet ni hur bra Keyshia Cole? Kanske bäst i världen just nu.
Det är slutsålt, jag betalar hundra bucks om någon har en biljett att sälja, alternativt om något skivbolag vill ringa mig och hook me up.