Tanter med lustiga hattar

Ett lyxproblem här i Denver är att det är för lätt att få tag på bra berättelser. Man kan rycka tag i nästan vem som helst inne på Pepsi center och få en fantastisk story. Igår hamnade jag vid ett nachos-bord med två Irak-veteraner, som varit republikaner hela livet, men nu jobbade för Obama-kampanjen. Vi pratade splitterskador, ”Generation Kill” och Richard Holbrooke medan nachos-kocken sprejade ost på våra nachos.
Man kan promenera runt i halvcirkeln på golvet i en kvart och få citat av Spike Lee, James Carville och han som ser ut som en quarterback i ”Daily Show”.
Men för många av de 15 000 journalisterna som är här verkar utbudet av intressanta människor nästan vara skräckinjagande. I stället för att riskera att göra bort sig inför en senator som de inte vet namnet på klamrar de sig i stället fast vid det säkraste kortet på amerikanska partikonvent: Tanter med lustiga hattar.
De måste vara den folkgrupp som är i särklass mest överrepresenterad i både TV- och tidningsintervjuer.
Ofta är det stora klungor av fotografer och reportrar runt varje Tant med lustig hatt, och de rör sig liksom amöba-liknande fram genom folkhavet, som en sockerbit som lyfts fram av tvåhundra myror.
Eftersom det här nu blivit SvD:s inofficiella Denver-blogg känner jag min plikt att bidra med min egen bild på Tanter med lustiga hattar: