Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Om man vill se New Yorks fulaste hus ska man gå till New Yorks finaste stadsdel, West village. Där, någonstans mellan Horatio och Washington, tror jag det är, har konstnären Julian Schnabel smällt upp ett blåbärssoppafärgat sandslott med små leksaksdetaljer, pistagefärgade snedtak och andra detaljer hämtade från det tidiga 1990-talets kokainpalats i Miami.
Det är tur att Julian Schnabels filmer inte är lika fula.
Hans nya, ”The diving bell and the butterfly”, känns lite som själva anledningen till att man går på bio, kanske delvis för att filmen är en hyllning till bio och konsten och så (filmtitelns butterfly som kan flyga iväg vart den vill, som fantasin).

Det är en så kallad sann berättelse om Jean-Dominique Bauby, en framgångsrik, fransk medelåldersman (redaktör för Elle) som blir paralyserad av en stroke och bara kan kommunicera genom att blinka sitt vänstra öga, vilket Schnabel gör till filmens själva signatur. De återkommande dialogerna då bildrutan mörknar för att signalera hans försök att säga ”ja” (ett blink) eller ”nej” (två blink) är nog det mest poetiska användandet av mörka bildrutor sedan sista ”Sopranos”-avsnittet (påminner också en hel del om hur det var att skriva sms innan t9).
Max von Sydow också, man blir kanske inte direkt förvånad att han är bra, men ändå.

”The diving bell” är den där typen av film som får folk att glömma sina handväskor i biosalongen.
Tre tjejer sprang tillbaka in i biosalongen när vi var på väg ut, letandes efter sina väskor, torkandes tårar från hakan.
Jag hade några små issues med filmen, som sig bör. Den är lite väl fransk ibland (orkar inte förklara, men det handlar om hur män tittar på lår) och, framför allt, musikvalen. Rock borde bannlysas från film för all framtid. Hur svårt är det att anlita en kompositör som skapar ett ledmotiv, i stället för att använda kolossalt uttjatade U2-låtar?

*****

En kommentar angående kommentarer. Jag kan av någon anledning inte själv kommentera här sedan SvD:s nya sajt lanserades, jag ska försöka fixa det för jag tycker det är kul att prata med folk som kommenterar.
Värre är att många av mina vänner och kollegor verkar ha samma problem, så de mailar kommentarer i stället, vilket är trevligt, men det gör det lite svårt att få igång någon form av diskussion här.

I alla fall, angående ”Mad men”: jag skrev att jag stör mig på hur serien ser ut (något den annars fått mycket beröm för), jag skulle inte orka ödsla energi på en series utseende om jag dessutom tyckte att den var dålig.

Angående att jag skriver för lite om New York här. Det var den sista kritik jag trodde att jag skulle få, men jag lovar att bli bättre på det då. Mer New York ska det bli. Många som har mailat och ber om konkreta tips och så, vilket jag gärna välkomnar. New York är inte bara en plats där jag jobbar, utan även en passionerad hobby som jag gärna svamlar om i oändlighet.

Maila mig kan man göra på martin punkt gelin at gmail punkt com.