Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

I fredags tog vi morgontåget ut till Princeton, New Jersey. Det var så varmt att till och med industrilandskapet som svischar förbi längs järnvägen, alla Jerseys förfallna fabriker och förkolnade tegelskorstenar, skimrade i vykortsidylliskt rödbrunt.
Att kliva runt på Princetons campus är som att kliva in i alla amerikanska campus-filmscener man minns (”A beautiful mind” var den enda vi faktiskt lyckades bekräfta att den spelats in där). Huvudbyggnaden är från 1756, äldre än USA.

Min kompis ville åka dit för att läsa en J.D. Salinger-novell, som Salinger vägrar publicera förrän 50 år efter sin död. Hon skulle skriva om den, jag hängde på mest för att det var fredag och för att jag aldrig varit i Princeton.
Det känns lite som att man hamnar i ett Homeland Security-register när man skriver upp sig i deras arkiv för att få läsa Salinger. Manuset till novellen finns bara i ett enda exemplar, i Rare books-rummet längst in i ett 200 år gammalt stenbibliotek längst ut i universitetsområdets spets.
Bredvid en gammal ekbokhylla hade de lite nonchalant slängt upp originalmålingen för omslaget till ”The Great Gatsby” (den där sorgliga, blå bilden med explosionerna och pärlorna).

Vi funderade lite på varför Salinger inte vill ge ut novellen, ”The ocean full of bowling balls”.
Den var inte mer eller mindre personlig än de flesta av hans noveller. ”I’ve chosen a lousy profession”, säger visserligen berättaren, Vincent, om skrivandet som yrke. Han säger att han önskar att han gjorde något annat i stället, typ vara med i en kör.

Jag har tillbringat en del av den här sommarens eftermiddagar med att bläddra runt i Margaret A. Salingers ”Dreamcatcher”, en ganska dåligt redigerad memoar om livet med hennes pappa.
Det mest slående är hur otroligt cynisk han är. När Margaret beskriver den euforiska känslan på en konsert, gemenskapen som uppstår när alla kollektivt älskar samma stycke musik, säger J.D.: ”Men visst tog musikstycket slut? Och allt blev som vanligt igen?”

*****

För ungefär två år sedan gick Noah Baumbach, regissör och manusförfattare till ”The Squid and the Whale”, in i en biosalong, famnen full av popcorn, sjungandes med i förtexterna till ”Nacho Libre” och utbrast, halvvägs in i filmen, just där Nacho kubbar omkring på en åker i mantel och tajts, improviserandes symfonisk love metal på en luftflöjt: Det är han som ska spela huvudrollen i min nya vuxenkomedi om äktenskap och familjerelationer.

Jag tycker Jack Black var rätt bra i ”The Holiday” – trots att han hade ganska futtigt material att jobba med där – men vi får se hur han klarar sig i nya Baumbach-filmen, ”Margot at the Wedding”. Trailer finns här
Kan inte låta bli att fundera på om ”I’m not acting like a crazy person”-scenen är snodd rakt av från Magnus Härenstams legendariska ”Är det så här man gör när man är arg?”-scen i ”Två killar och en tjej”. Kanske den bästa filmscenen någonsin.