Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Jag brukar i vanliga fall inte riktigt uppskatta David Sedaris noveller.
De är den där typen av vagt ”självbiografiska” minnesanteckningar (läs: komplett påhittade) som oftast går att reducera till ”Oj, vad knäppt”. Stundtals tycker jag att Sedaris berättelser känns ungefär lika stimulerande som att lyssna på någon som berättar vad de drömde förra natten (det funkar bara om man är väldigt, väldigt kär i någon.)

Men nya Njorker har en förvånansvärt fin och rolig och vemodig liten Sedaris-novell. Kanske gillar jag den av en så banal anledning att jag varit med om samma sak, precis som många andra européer som kommer till USA och försöker förklara för amerikaner att det finns något fint med saker som är gamla och slitna.

Det här hänger förstås också ihop med en oändlig transatlantisk konflikt som har sitt ursprung i europeiska medelklassvärderingar och romantiserandet av gamla pengar och så vidare, men det tar vi en annan gång.

Här är Sedaris berättelse: This old house

Fler bloggar