Blod, svett och surrig Terry Riley-minimalism

Fr v: himlen, öknen, Daniel, kapitalismen.

Jag var lite kluven till Paul Thomas Andersons nya film ”There will be blood” när jag stapplade ut ur biosalongen igår kväll, men såhär en dag senare börjar jag inse att det är en omedelbar klassiker. Det är nog en av de mörkaste filmer om USA jag sett, en sådan där fläskig, episk film som får en att vilja läsa Daniel Mendelsohn / Ian Buruma-essän i New York Review of Books (den finns inte än, men jag känner på mig att den kommer snart). Kanske genererar den till och med en Mark Steyn-sågning i New Criterion?
Det handlar väl om kapitalismen, hur den tuffar fram och skapar välstånd men i grund och botten är samvetslös. Man kan tycka vad man vill om det, men det är svårt att inte bli hejdlöst imponerad av filmen.

”There will be blood” bekräftade också något jag länge har anat: allt som Radiohead gör är bra, utom Radioheads skivor.
Jag gillade Thom Yorkes elektroniska soloalbum i fjol (eller förförra året var det väl nu) och jag gillade även soundtracket till ”There will be blood”, som är skapat av Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood. Jag skulle inte kalla det vackert, men som filmmusik är det otroligt effektivt – lika obehaligt och modernt som själva filmen. Någon beskrev den inledande sekvensen som en ”stråkorkester som stämmer upp i helvetet”.
Diskrepansen mellan den dammiga, kaliforniska sekelskiftesmiljön och den pulserande, minimalistiska intensivt 2000-taliga musiken skapar en känsla av att det faktiskt är en film om framtiden, snarare än dåtiden. När musiken väl lyckas gripa tag i något harmoniskt för ett kort ögonblick vet man att det snart försvinner.

Det enda som inte riktigt fungerade i filmen var nog slutet, onödigt over-the-top, men det kanske också växer med tiden. Om inte annat är det den mest kreativa filmscen av ren sadism jag sett sedan farbrorn i rullstol börjar kasta skiftnycklar i ”Dodgeball”.

Skriver lite mer om filmen här i SvD om en vecka eller så.