Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin


Faghag: JFK , Gore Vidal och Tennessee Williams leker män.

På väg hem från min lilla semester i Sag Harbor, där Norman Mailer inte ogärna tillbringade en sommareftermiddag, fick jag ett sms: ”Norman Mailer är död”.
Det är en märklig, modern instinkt, att smsa våra vänner när någon berömd person har dött. Men jag gör det själv hela tiden, oftast verkar det fungera som något slags omfamnande av personen, ett sista försök att claima någon som sin egen, innan de dränks av mediernas dödsrunor och extrabilagor.
Jag är ändå lite förvånad över hur okritiska alla texter om Norman Mailer varit de senaste dagarna. Jag beundrade förstås hans skrivande, men kan inte låta bli att se honom som en journalistisk ärketyp som hade sin storhetstid under 1900-talet och som kanske inte bör saknas allt för mycket i dag – den där hårda, bångstyriga machomannen som tar till knytnävarna när någon kritiserar hans texter, och flaskan i alla andra lägen.
Det har skrivits en del om Mailers problem med feminister, mindre om hans homofobi.
Det var nog ingen tillfällighet att två av hans värsta fiender var Truman Capote och Gore Vidal.
När Mailers fru kallade honom ”faggot”, en sen natt på en fest, tog han fram en pennkniv och högg henne två gånger.

Bland äldre journalister i dag hör man ofta en nostalgisk längtan efter 1900-talets mer dekadenta murveltillvaro, när det var okej att runda av lunchen med två, tre martinis och det var kutym att samla grabbarna efter arbetspasset för att supa skallen av sig på närmaste vattenhål (Prinsen/Elaine’s). Precis häromveckan klagade en krönikör i New Republic på att journalister i dag är alldeles för ambitiösa, karriräristiska och plikttrogna. De borde supa lite mer, tyckte han (och kom således fram till att den enda presidentkandidaten som var värd pengarna är Fred Thompson, för hans lathet). Jag har aldrig riktigt trott att folk skriver bra för att de super, utan snarare trots att de super.

Här finns i alla fall klippet från den ökända TV-sändningen där Mailer börjar bråka med Gore Vidal och New Yorkers gamla Paris-korre Janet Flanner, som stjäl showen.
Mailer beter sig som ett vilset barn, medan Vidal beter sig som, hm, en snäppet mer odräglig PJ O’Rourke?
Mest framstår de som rätt löjliga båda två.

New York Magazine samlade nyligen de bästa Mailer-bråken genom åren, här.

*****

Om det är någon som tycker att det är knepigt att hitta till den här bloggen så har den numera en mindre krånglig adress: svd.se/newyork

Fler bloggar