Den fotpetande senatorn

Jo, jag hade tänkt skriva lite om hur odrägligt fint allt var i Chappaquiddick, om saligheten i alltihopa, men det är som Ian McEwan säger: folk blir så förbannade när man skriver om att vara glad.

Är tillbaka i mitt adopterade hem, och det är den bästa tiden på New York-året, september, månaden som tog sitt namn från en medioker Woody Allen-film.

Jag är inte så förtjust i den hysteriska häxjakten på Larry Craig, den republikanske senatorn som precis tvingats avgå efter följande skandal: han petade på en man med foten i ett toalettbås på en flygplats.

Den fotpetade mannen visade sig vara den typ av undercover-snut som tycker att det är värdigt och moraliskt försvarbart att tillbringa sitt liv med att sitta i toalettbås och vänta på att någon ska försöka ragga på dem, bara för att sedan kunna arrestera dem (polisen uppmuntrade även ragget, efter en mycket diskret signal från Craig).
Varför det är olagligt att peta på män med sin fot övergår mitt förstånd, att en respekterad senator ska behöva avgå för en sådan sak är förstås vansinne, men något som däremot var alldeles förutsägbart var att de amerikanska liberalerna blodtörstigt skulle tugga i sig Larrys tragedi.

Han anses förtjäna sitt öde, ty han är republikan, och det är republikanerna som är mest emot homoäktenskap (ingen av de ledande demokratiska presidentkandidaterna har visserligen heller vågat supporta det). Med bestört min frågar sig tidningskolumnister och Park Slope-skägg, i munnen på varandra, hur kan man vara republikan om man är gay?
Som om sexualiteten vore det enda som definierade någons politiska inriktning.

Här är en rolig blogg om footsie-gate.

*****

Några förtydliganden angående förra veckans inlägg:

1. Självklart har jag inte undvikit ”Mad men” för att den är politiskt inkorrekt, utan, som jag skrev, för att det är så irriterande överdesignat. Så fort det sena 50-talet/tidiga 60-talet ska skildras i amerikanskt drama så öser man på med så mycket ”tidsenliga” detaljer att själva människorna försvinner; allt höljs i en retrodimma som gör att ingenting känns intressant eller verkligt.
Samma problem finns väl i svensk film, i synnerhet när de utspelar sig på 50-talet (”Min store tjocke far”, allt av Colin Nutley, tusen andra filmer) vilket väl har att göra med att många som gör filmerna är uppväxta då och tenderar att skildra epoken som om den vore ett omslag till en godiskartong. Det blir då inte en ”autentisk” tillbakablick, utan snarare kitsch.
Kan tänka mig att folk födda i början av 1990-talet kommer att bli lika irriterade när de om några år ser ännu en Judd Apatow/Mike Mills/Sofia Coppola/Wes Anderson-film om det senapsgula 1970-talet med skoldiscon, soft rock och ”charmigt” geeky pojkmän.

2. Alltså, ”On the road” är fortfarande en utmärkt bok för unga människor. Jag ville bara påpeka det ohälsosamma i att vuxna män än i dag hävdar att det är 1900-talets viktigaste konstverk.
Jag skrev mer utförligt om män som gillar Kerouac i en artikel om tvärkulturell ”rockism” i Rodeo augusti 2005, med fokus på antologin ”The outlaw bible of American literature”, samt tidningen Rolling Stones lista över 1900-talets viktigaste kulturyttringar (etta: ”On the road”, tvåa: Dylan, trea: ”Howl”, typ).
Det handlar i större drag om att det finns en kanon för amerikansk 1900-talskultur som jag inte vill vara med på – Kerouac, Hunter S Thompson, Velvet Underground, jazzrecensenter på Village voice, Lenny Bruce, Jim Jarmusch, David Lynch, Neil Strauss, Tucker Max, ”Another bullshit night in suck city”, tidningen Spin, Billy Bob Thornton, Chuck Klosterman…
Viktiga, tatuerade män med svarta kläder, ådriga underarmar och stort vitt hår; de gillar boxning, starksprit, skrivmaskiner, motorvägar. De gillar svarta män, förutsatt att de dog på 1960-talet.
(jag säger inte att Kerouac eller någon av hans pals nödvändigtvis stod för dessa värden, men deras självutnämnda efterföljare tenderar att göra det).

Det finns en tidning som heter Stop Smiling som är en ganska bra sammanfattning av den här skäggstubbiga, amerikanska tankeådran, finns här