Klostermani – längsta bloggen ever

Skulle du köpa en begagnad teori av denna man?

Ligger lite efter med det svenska tidningsläsandet i vanlig ordning, men känns som att jag måste kommentera den här Fredrik Strage-krönikan från häromveckan.

Strage har nämligen upptäckt ett nytt, allvarligt samhällsproblem: rockjournalister som ”låtsas” gilla Céline Dion.
Som exempel på detta nämner han den svenska pressens mottagande av Carl Wilsons bok ”Let’s talk about love – a journey to the end of taste”. Enligt god, svensk kulturjournalistisk sed pekar dock Strage inte ut några specifika namn, utan vi får nöja oss med ”dessa kritiker” – allt ska ju gärna vara lite sådär diffust och generellt, för att ge intryck av ett utbrett fenomen som helt spårat ur.

Men så vitt jag vet har det bara skrivits tre artiklar om Wilsons bok i svensk press, och två av dem är skrivna av mig (en krönika i Rodeo, och en intervju med Wilson här i SvD).
Finns bara ett problem här: varken jag eller Carl Wilson har någonsin påstått att vi gillar Céline Dion. Tvärtom poängterar jag faktiskt i båda texterna att jag inte gillar hennes musik.
Wilson säger dessutom rakt ut i min SvD-intervju: ”[Boken] är inte ett försök att väcka uppmärksamhet genom att påstå att jag gillar något som ingen annan gillar.”

Så den enda som ”låtsas” något här verkar vara Strage, som helt hittat på detta fenomen. Det är journalistik enligt det klassiska mottot: faktakolla inte för mycket, det kan förstöra en bra teori.
Det skulle ju nämligen ha varit en bra krönika om detta vore sant – jobbiga hipsters som låtsas gilla Céline Dion, för att provocera! – men varken jag eller Carl Wilson har alltså någonsin påstått att vi gillar Céline Dions musik.
Däremot är hon en väldigt bra utgångspunkt för att förstå hur smakbegreppet fungerar på 2000-talet, då alla påstår sig gilla ”allt”.

Att Strage skrivit en krönika efter att lite slarvigt ha ögnat igenom tre svenska kultursidor är en sak. Mer oroväckande är att Sveriges bästa rockjournalist kritiserar en bok han uppenbarligen inte har läst.
Han avfärdar Wilsons idéer som ”banala” eftersom de bygger på uttjatade Bourdieu-teorier. Den uppfattningen kan enbart ha kommit av att läsa den här texten, i Expressen.
Läser man däremot själva boken inser man att Wilson ganska snabbt konstaterar att Bourdieus idéer är lite förlegade, och i stället går han vidare till cultural studies och sociologi som är mer relevant för 2000-talet, som Thomas Frank, Bethany Bryson och Richard Peterson, såväl som dagsaktuell neoruvetenskap som Daniel Levitin och Jonah Lehrer – knappast uttjatade namn på svenska kultursidor (sen är det förstås omöjligt att inte nämna Bourdieu i en genomgång av de senaste 200 årens smakhierarkier).

Efter att ha rasat mot denna ”banala” bok kommer Strage med en märklig slutsats:
”Varför finns den här patetiska respekten för saker som man egentligen inte gillar bara inom popmusik? Varför hör man aldrig en litteraturkritiker säga: ’Visst, Michel Houellebecq är okej men jag vill inte stödja en vit, manlig litteraturkanon så nu läser jag ’Kitty och hästtjuvarna”.”

Eh? Jag tror inte att det går en vecka utan att litteraturkritiker (såväl som film-, teater- och TV-kritiker) analyserar just den kroniska klyftan mellan kritikers smak och folkets smak. Det stora kanonbråket i USA på 1980-talet handlade ju också uteslutande om akademiker som inte vill stödja en ”vit, manlig litteraturkanon”.
Att kokettera med lite inkvoterad lowbrow-smak har dessutom varit kutym i alla kulturområden sedan åtminstone 60-talet. Dessutom går det inte att jämföra Dion med Kitty-böcker. Det är inte barn som lyssnar på Dion, det är framför allt medelålders kvinnor. Men det är intressant att Strage likställer deras smak.

I krönikans mest oroväckande ögonblick väljer Strage att citera sin nya idol Chuck Klosterman, som tycker att folk borde lyssna mer på musik av artister som ser ut som lyssnaren själv – tjejer bör omedelbart sluta ”låtsas” gilla gubbrock och vita ska sluta ”låtsas” gilla gangstarap.
Det är kanske en provocerande synpunkt, men det är lite märkligt att den kommer från en person som gjort karriär på att hylla Leila K, 2pac och Marilyn Manson.

Om konst har ett ”syfte” så är det väl också just detta: den kan få oss att förstå personer som haft helt andra liv än våra egna. På pappret har jag inte mycket gemensamt med, säg, Jennifer Hudson, men när hon står på en scen, med ögon som liksom vibrerar, och sjunger ”There’s no way… I’m living without you”, då känns det som att jag, om än bara för ett ögonblick, förstår henne och allt hon måste ha kämpat med, och plötsligt känns världen som en lite varmare plats. Varför vill man ta bort det?

Svenska rockjournalisters vurm för Chuck Klosterman är ett av 2000-talets stora mysterier.
Strage är själv en tusen gånger bättre, smartare och roligare journalist än Klosterman någonsin kommer att bli.
Så vad är det de ser hos honom? Varför har flera av Sveriges bästa kulturjournalister bestämt sig för att blurba hans bok? Hans språk är hopplöst, hans idéer är gamla, hela hans personlighet är som en nedfryst Lester Bangs (han gillar ju även att skriva krönikor med rubriker som ”Var är vår tids Lester Bangs?”, som om ingenting hänt på 30 år).

Kanske kan det vara så att de helt enkelt har fallit för hans ego. Hans sätt att svulstigt döpa sina böcker efter sig själv, följt av en romersk siffa för varje ny ”volym”: ”Chuck Klosterman – IV”.

Detta stämmer ju nämligen så perfekt med svensk rockjournalistik, där skribenten alltid måste anse sig vara viktigare än ämnet de skriver om. Eller snarare, skribenten är ämnet.
En text av Strage, Lokko eller Virtanen får omöjligt handla om något annat än Strage, Lokko eller Virtanen, då missköter de sina jobb.
Det är kanske därför Strage tror att en Martin Gelin-artikel om Céline Dion omöjligt kan handla om något annat än Martin Gelin, om att ”shit, nu har Martin Gelin börjat gilla Céline Dion, för att provocera!”

Men så var det nu alltså inte. Precis som Carl Wilsons bok – och precis som Strages bok ”Fans” – handlar den om hennes fans.

Strages slutsats är därmed lite som om jag lite slarvigt skulle ha bläddrat igenom ”Fans” och konstaterat att den i själva verket bara var ett nytt exempel på det utbredda samhällsproblemet ”ängsliga kritiker som låtsas gilla Evert Taube”.

Är det kanske så att hela krönikan i själva verket bara är en ironisk kommentar till DN:s nya policy: att strunta i att läsa böckerna man kritiserar, och i stället nöja sig med lite fantasifulla stölder från andra svenska kultursidor?