Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Visst har det hänt något med Stephen Colbert? Han börjar bli så mysig och harmonisk.
Det känns som att han allt mer börjat glida ifrån sitt ursprungliga schtick – att imitera Bill O’Reilly, Sean Hannity, Lou Dobbs och hela det självgoda format de representerar – för att i stället allt mer börjar ge sig på en mer subtil parodi på något slags konservativ livstils-TV.
Under året har vi exempelvis kunnat njuta av hans entusiastiska omfamnande av adult contemporary-rock – kanske bäst exemplifierat av James Taylor-besöket, där Colbert diggade genom att guppa en kulspetspenna upp och ner i mungipan – men nu har han tagit det till en ny nivå med sin ”Julspecial”, som förstås började en vecka innan Thanksgiving:

Vem är det egentligen han imiterar här?
Jag kan inte låta bli att tänka på PBS-favoriten Fred Rogers, och hans ultramysiga (eller vagt creepy?) program ”Mister Roger’s Neighborhood”:

Martin Gelin

Jag vet att ni i Europa är stolta över er europeiska kultur – rösti, pölsa, Brahms, et al.
Men här i USA har vi Snoop Dogg och Martha Stewart:

Fotnot: som välutbildade personer vet så var det ju dock inte Snoop Dogg, utan E-40, som populariserade suffixet ”-izzle”.

Martin Gelin

Det pågår just nu en livsviktig debatt om kulturkonservatism i Sverige.
Lite otippat gör den amerikanska målaren och regissören Thomas Kinkade – ”a postmodern Norman Rockwell for the evangelist set” – ett inlägg i debatten, genom att sprida ett dogmatiskt manifest med riktlinjerna för sin kommande film ” Thomas Kinkade’s Christmas Cottage”.
Några höjdpunkter:

1) Dodge corners or create darkening towards edge of image for ”cozy” look. This may only apply to still imagery, but is useful where applicable.

6) Hidden details whenever possible, References to my children (from youngest to oldest as follows): Evie, Winsor, Chandler and Merritt. References to my anniversary date, the number 52, the number 82, and the number 5282 (for fun, notice how many times this appears in my major published works). Hidden N’s throughout — preferably thirty N’s, commemorating one N for each year since the events happened….

12) Surprise details. Suggest a few ”inside references” that are unique to this production. Small details that I can mention in interviews that stimulate second or third viewings — for example, a ”teddy bear mascot” for the movie that appears occasionally in shots. This is a fun process to pursue, and most movies I’m aware of normally have hidden ”inside references”. In the realm of fine art we refer to this as ”second reading, third reading, etc.” A still image attracts the viewer with an overall impact, then reveals smaller details upon further study. …

16) Most important concept of all — THE CONCEPT OF LOVE. Perhaps we could make large posters that simply say ”Love this movie” and post them about. I pour a lot of love into each painting, and sense that our crew has a genuine affection for this project. This starts with Michael Campus as a Director who feels great love towards this project, and should filter down through the ranks. Remember: ”Every scene is the best scene.”

(New York-bloggens kursiveringar)

Martin Gelin

Känns så tippat att alla plötsligt hatar Malcolm Gladwell nu, sedan han uppgraderats till global superhjälte.
Känn på den här kommentaren från New York Observers (typ) Doree Shafir, om årets medierookie Nate Silver:

”Everyone’s going on about how he’s the new
Malcolm Gladwell, but at least his stuff is based on REAL THINGS! And,
like, NUMBERS!”

Man känner hatet.
Och visst, Gladwells böcker är inte alltid baserade på ”riktiga saker” eller
”siffror”, utan på spekulativa ofta lite förenklade fusioner av andra
forskares forskning och teorier. Men varför säljer hans böcker då i fem
miljarder exemplar? För att han uttrycker sig tydligt och pedagogiskt
och underhållande. Folk kan läsa hans böcker, plocka upp
information, sprida den vidare på fredagkvällen och framstå som
intelligenta.

Man ska nog inte jämföra dem med att läsa, säg, Steven Pinker eller Jonah Lehrer, utan snarare med att läsa, säg, Richard Russo. Folk mysläser Gladwell, blir lite stimulerade. Inget fel med det.

Men den där gränsen mellan det folkliga och det smarta riskerar väl alltid att bli hatad.

Själv gjorde jag mitt tvångsmässiga ”lite skeptisk till Gladwell-hypen”-blogginlägg för ett par år sedan och är nu redo för en gammal hederlig
backlash on the backlash.
Börja exempelvis med den här briljanta artikeln om myterna kring IQ och etnicitet.

Kuggfråga: Varför kallas Obama svart, men inte Gladwell?