Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

På Andreas Henrikssons blogg sammanfattas presidentvalet sedan ett tag tillbaka med det här snärtiga citatet från Dick Morris:
”En kandidat som omöjligen kan vinna nomineras av ett parti som omöjligen kan förlora, medan en kandidat som är en given vinnare kandiderar för ett parti som är dömt att förlora.”

Nu kan man väl lägga till en annan osannolik vändning: vem hade kunnat gissa att republikanernas presidentkampanj 2008 skulle gå ut på att hylla Hillary Clinton?

Hittills verkar Sarah Palins Clinton-raggande inte vara någon succé.

Själv tror jag att antalet kvinnliga väljare som är redo att överge det demokratiska partiet för Sarah Palins minst sagt diffusa feminism är ungefär lika stort som antalet kvinnliga väljare som enbart blir förolämpade av att republikanerna tror att de uteslutande röstar baserat på kön.

Ann Friedman på American Prospect tycker att det är lite misstänksamt att partiet som förtryckt kvinnliga rättigheter under hela 1900-talet plötsligt börjar tjata oavbrutet om ”glastaket”.

Martin Gelin

Två av mina mest begåvade republikanska kollegor, Ross Douthat och Reihan Salam, brukar alltid nämna Sarah Palin som exempel på någon som borde bli republikanernas nya ansikte.
De brukar även nämna McCain som någon som ”absolut inte” är det.
Hur man än ser det är valet av Palin i alla fall en påminnelse om att McCain, trots allt, inte är George Bush.

Media kommer att älska det här, om inte annat för att det ger ett tillfälle att riva upp Hillary-såret som precis läkte för en kvart sedan. Ben Smith:
”The choice of Sarah Palin means one thing most of all: That in a sense, this race is still all about Hillary.”

Nu håller Palin tal och pratar om Hillarys ”18 miljoner väljare”.
Levererade även raden: ”I was just an average hockey mom in Alaska”, vilket väl gör det officiellt att hockeymammor är 2008 års fotbollsmammor: väljargruppen som alla vill ha.

Det mest vågade med Palin är förstås att hon är ung och att hon är kvinna. Politiskt är hon, precis som McCain numera, en mainstream-republikan och (värt att notera eftersom det här tyvärr ser ut att bli en valfråga) starkt emot abort.

Demokraterna hatar här.

Martin Gelin

Efter kvällens tal kan ingen gnälla på att Obama inte har några konkreta förslag. Eller att han inte kan bemöta McCain/Schmidts attacker. Det var en nästan absurd kontrast mellan hans pragmatiska tal och de avslutande fyrverkerierna.
Annars var Pam from North Carolina kvällens höjdpunkt, hela det partiet med blue collar-republikaner som bytt sida var briljant.
Inte lika bra: Colorado-snubben som höll två passionerade tal om sms.

Update: här finns Pams tal, väntar på video.

Martin Gelin

Klockan ar strax fore tre i Denver och jag tror att jag lyckats hitta den enda platsen i skuggan har inne pa Invesco. Volontarerna gar runt och saljer lemonad och T-shirtar med Martin Luther King och Obama. De spelar ’People get ready’.

Nagot olympiskt over hela spektaklet, men ocksa en viss otalighet i luften. Sitter brevid en snall, vit tant, en f d republikan som ska rosta Obama och en 16-arig svart kille som ’funderar pa att ge sig in i politiken’. Hans pappa blev tydligen intervjuad av cnn igar och forklarade stolt att ’nu nar Obama ar demokraternas kandidat betyder det att min son kan bli vad han vill’.

McCain verkar i sin tur ha bestamt sig for att pissa pa Obamas kvall genom att slappa namnet pa sin vp under kvallen (lutar at Pawlenty, vilket, arligt talat ar ett briljant val).

Martin Gelin

Alla dessa tal.
Ibland blir man sugen på lite substans. Man får då ta en paus och läsa en så kallad tidning.
New York Times ekonomikrönikör David Leonhardt hade en av de bästa djupdykningarna i Obamas idévärld i helgen.
Det råder ju en viss förvirring kring Obamas ekonomiska positioner: McCain – och halva svenska högerbloggosfären – kallar honom ”socialist”. Igår, på en presskonfa med Mona Sahlin, drog Dagens Industris korrespondent fram det välkända ”protektionist”-kortet.
Samtidigt har ju demokraterna sedan Clinton, eller egentligen sedan den reform de genomgick inför kongressvalet 1986, i stort sett varit nyliberala.

Leonhardts artikel målar upp en bild av Obama som en politiker som varken sluter sig till demokraternas vänsterfalang (representerad av Robert Reichs socialdemokratiska välfärdsidéer) eller högerfalang (representerad av Robert Rubin, som var rådgivare åt Clinton).
Snarare framstår Obama som en pragmatiker, redo att lyssna på de bästa idéerna från båda håll (och även den nya vågen av behavioral economics). Det här går förstås helt emot mediebilden av honom som svulstig messias med utopiska visioner, men sedan när stämmer mediebilder av amerikanska politiker?

Hur som helst, en oumbärlig artikel för den som vill förstå vad Obama faktiskt vill göra med USA.

Det är också ett bra sätt att bekanta sig med det uppdrag han har på Invesco Field ikväll: hur ska han kunna sammanfatta sin på många sätt motsägelsefulla, komplicerade ekonomiska politik i en behändig slogan?

Martin Gelin

Bill Clintons tal, också strålande. Ett storsint omfamnade av Obama, en värdig epilog till Hillary-kampanjen, men framför allt ett kampanjtal som faktiskt var genuint innehållsrikt, och fullt av väsentliga argument.
Man fick känslan av att Bill verkligen oroar sig för var det här landet, som han varit med om att bygga, är på väg. Jag har svårt att föreställa mig hur han skulle ha kunnat åstadkomma något större än så.
Vilken nästan ofattbart skicklig politiker han är. Obama har något att lära av honom. De borde bli polare.

Peggy Noonan:
”As for Bill Clinton’s speech, halfway through I thought: The Master has arrived. Crazy Bill, the red-faced Rageaholic, was somewhere else. This was Deft Political Pro Bill doing what no one had been able to do up to this point at the convention, and that is make the case for Barack Obama”

Biden var förstås inte lika maffig som Bill, men det var ett rörande tal, framför allt när han spelade mamma-kortet. Han lyckades även effektivt lansera Obamas nya slogan – The change we need – ackompanjerat av konkreta, specifika förslag.
Älskar hans Amtrak-romantik också. Rädda det amerikanska tåget!

*****
Fick precis en härlig pratstund med Dee Dee Myers, the real life CJ Cregg från ”West wing”, i baren på Hyatt, kommer snart i en av mina tidningar.

*****
Om det är någon som är sugen på att se konventet live så finns det här eller här.

Martin Gelin

Ett lyxproblem här i Denver är att det är för lätt att få tag på bra berättelser. Man kan rycka tag i nästan vem som helst inne på Pepsi center och få en fantastisk story. Igår hamnade jag vid ett nachos-bord med två Irak-veteraner, som varit republikaner hela livet, men nu jobbade för Obama-kampanjen. Vi pratade splitterskador, ”Generation Kill” och Richard Holbrooke medan nachos-kocken sprejade ost på våra nachos.
Man kan promenera runt i halvcirkeln på golvet i en kvart och få citat av Spike Lee, James Carville och han som ser ut som en quarterback i ”Daily Show”.
Men för många av de 15 000 journalisterna som är här verkar utbudet av intressanta människor nästan vara skräckinjagande. I stället för att riskera att göra bort sig inför en senator som de inte vet namnet på klamrar de sig i stället fast vid det säkraste kortet på amerikanska partikonvent: Tanter med lustiga hattar.
De måste vara den folkgrupp som är i särklass mest överrepresenterad i både TV- och tidningsintervjuer.
Ofta är det stora klungor av fotografer och reportrar runt varje Tant med lustig hatt, och de rör sig liksom amöba-liknande fram genom folkhavet, som en sockerbit som lyfts fram av tvåhundra myror.
Eftersom det här nu blivit SvD:s inofficiella Denver-blogg känner jag min plikt att bidra med min egen bild på Tanter med lustiga hattar:

Martin Gelin

Montana-guvernören Brian Schweitzers tal var en av höjdpunkterna igår kväll, kolla här.

Sedan 2004 har demokraterna allt mer insett att de måste lyfta fram
personer som Schweitzer om de ska ha en chans
att vinna något mer än de säkra kuststaterna.
Han är folklig, TV-mässig, karismatisk, western, syns sällan utan sin string-tie.

”Can we just have Brian Schweitzer give all the speeches? Please? I’ll
do anything.” skriver Josh Marshall på TPM.

Om Obama skulle förlora i höst tror jag vi kan räkna med en rejäl imageförändring bland demokraterna. Folk som Jim Webb, Schweitzer och Claire McCaskill lär bli mer synliga. Sofistikerade östkustmän, not so much.

Martin Gelin

Mitt första försök att blogga från mobilen: sitter inne på Pepsi center, Hillary har just hållit sitt bästa tal någonsin. Twin cities-raden lär vi få höra nonstop ett tag. Träffade Franklin Foer och Ryan Lizza efteråt. Båda var så imponerade man kan vara nar man försöker ge intryck av att vara neutral.
Ryan tjatade om Staffan-gate. Första gången en New Yorker-skribent lackar på en svensk kvallstidning?
Nu: break.

Martin Gelin

Fått ett par mail om Michelles tal, att det bara var ”ännu ett exempel på att Obama-hypen mest handlar om svulstiga tal”.
Det ekar av samma kritik som talet fick i morse på kabelnyheterna.
Jag slog på TV:n från hotellsängen i gryningen, fick syn på en ursinnig Karl Rove som vrålade ”Why are they not attacking the Republicans!”. Det var som matadoren i Tjuren Ferdinand: Stånga mig!

Jag bytte kanal till PBS som visade Ernie och Bert som hade temaavsnitt om trummor. De besökte en klass på Lincoln Center där femåriga barn kan gå och trumma. Det var kanske en kvart med inget annat än femåringar som dunkade hysteriskt på varsin congatrumma. Först trummade de tillsammans. Sedan fick alla göra ett litet solo (”Julio likes to drum slow!”, ”Andrea likes to drum fast!”). Och till sist, i inslagets höjdpunkt, fick alla springa runt överlyckliga och trumma på varandras trummor. Det hade onekligen mer substans än ett genomsnittligt dygn av politisk ”analys” på CNN/MSNBC/FOX News.

Hur som helst. Jag tror att den sämsta tänkbara vägen för Obama just nu är att plötsligt överge just den där optimistiska, svulstiga känslan som genomsyrat hans kampanj ända sedan Boston-talet 2004. Den som fortfarande gnäller på att Obama inte har några specifika förslag är, tja, dum i huvudet. Det finns hundratals sidor med förslag på Obamas sajt. Han har gått ut med tre gånger så många specifika sakpolitiska förslag som McCain.

David Brooks har en bra krönika om att demokraterna bara borde låta Obama vara Obama:
”Democrats are nervous because Barack Obama’s polling lead has evaporated. And when Democrats are nervous, all the Santa Monica Machiavellis emerge from their fund-raisers offering words of wisdom. And the subtext of the advice being offered this year is that Barack Obama should really be someone else.”

Målet med Michelles tal var att ta död på myten om henne som arg och bitter. De försökte inte lansera henne som politiker, utan snarare lansera hela familjen Obama som människor. Och det lyckades de fantastiskt bra med.
Men framför allt var det en historisk kväll för svarta amerikanska kvinnor. Jag vet att många vita läsare blir utråkade så fort man pratar om rasfrågor – 1900-tal – men det är svårt att inte få en klump i halsen av sådana här kommentarer:

”I am a 36 year old African American woman. I have two girls ages 10 and 8. My daughters and I sat together along with my husband to watch Michelle Obama tonight. We were all in tears. This is a day that cannot be fully described. This country has systematically oppressed Black women for centuries. My ancestors were slaves and my great, great, great, grandmothers raped and treated as property. My daughters have very few Black women to look up to in popular culture as role models. They do not feel seen, they are not held up as the standards of American beauty. We shed tears tonight as a family because Michelle (with her elegance and grace) is holding all of us up with her. You don’t understand the burden that she bears.”

Det här är ingen unik grej för demokraterna. På 1980-talet var det republikanerna som var det här svulstiga partiet. Det fungerade bra för dem (blandat resultat för Amerika).

Joe Biden säger att Michelles tal i efterhand kommer att ses som ”den enskilda händelse som hade störst betydelse för en demokratisk seger”. Kanske det härligaste hyperbole-uttalandet sedan Jesse Jacksons kommentar om att Baracks primärvalsseger var den största grejen någonsin i amerikansk historia.
En fin sak med Biden är ju att han är precis lika blödig som paret Obama. Jag kan verkligen se dem framför mig i en snar framtid, kanske på en gemensam Thanksgiving-middag hemma i Chicago, där de försöker överträffa varandra i tårögd tacksamhet.
Stod precis under Biden igår, när Ted Kennedy höll tal. Han applåderade som om Jordens överlevnad hängde på det. Blicken någonstans i kosmos.

*****
I dag handlar allt förstås om Hillary. Hon har, indeed, förtjänat det.
Jag hade turen att springa in i Ed Rendell igår, på golvet nedanför podiet (den bisatsen skriver jag enbart för att kaxa. Jag var på golvet! Nedanför podiet!)
Ed Rendell är governör i Pennsylvania och har länge varit en av de mest lojala Hillary-supportrarna. In i det sista har han också kritiserat Obama.
Men nu stod han där med en liten badge: ”Hillary for Obama 2008!”
– Tro mig, efter att du hör hennes tal ikväll kommer det inte vara något mer tjafs om att partiet måste ”enas”. 95-96 procent av hennes väljare kommer att gå över till Obama, sade han, med ett tjockt, solbränt, manligt pekfinger viftandes i luften.

Sedan smet han upp på CNN-scenen där Anderson Cooper satt och blev sminkad. Det var fler som fotograferade Anderson än Ed.
CNN verkar nästan ha patent på valbevakningen här. Fox News hänger uppe på läktaren, MSNBC har jag inte ens sett än, vilket är märkligt med tanke på att de försökt lansera sig som det demokratiska alternativet. Var är Rachel?

*****
Igår vrålade Expressens utsände Staffan Erfors till Michelle Obama: ”Vad har du att säga till kvinnorna i Sverige! De tycker verkligen om dig!” Det blev en omedelbar konvent-klassiker, nu även förevigad hos MSNBC.

*****
Vietnam-kortet ser ut att bli en daglig institution här på bloggen. Det här är inte ett skämt:

Jay Leno: Welcome back, Sen. McCain, for one million dollars, how many houses do you have?

John McCain: You know, could I just mention to you, Jay, and a moment of seriousness. I spent five and a half years in a prison cell, without-I didn’t have a house, I didn’t have a kitchen table, I didn’t have a table, I didn’t have a chair.