Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Okej, trailern till filmen ”Hype – The Obama effect” är ute.
Det är en attackfilm från den republikanska aktivistgruppen Citizens United.
Med andra ord: om du gillade Swift Boat Veterans For Truth kommer du att gilla den här.

De låtsas av någon anledning att filmen är gjord av Obama-kampanjen, och de har till och med slängt upp en liten Obama-logga på sin sajt. Classy.
Om jag vore Obama-kampanjen skulle jag dock inte vara allt för orolig. Att döma av trailern kommer deras Obama-attack att bestå av:

– Obama dansar lustigt med Ellen de Generes
– Stevie Wonder sjunger löjlig hyllningssång till Obama
– Bill O’Reilly dyker upp, med namnet felstavat.

Och sedan, i 2000-talets kanske största truthiness-ögonblick, dyker Stephen Colbert upp och säger att Obama har en hopp-bong som skickas runt i USA. Folk röker ur hopp-bongen, och blir höga på Obama.
I brist på en högerpundit som kunde säga något fyndigt och nedlåtande om Obama har man alltså nöjt sig med en parodi på en högerpundit som säger något fyndigt och nedlåtande om Obama.

Det är bara New Yorker-omslaget som saknas. Som The Economist skrev: ”Some people misstook it for a photograph”.

*****
Dagens mail:
”hmm. i wonder if paul krugman eats a lot of kiwi.”

Also this, från vän i Tyskland:
”De gullar med honom. spekulerar i vilken restaurang han kommer gilla och rullar bilder med Obama ”als privat man” där han skjuter hoops.”

Jag skrev lite om Obama och Berlin i Sydis idag, finns inte på nätet, men det handlade om att folk projicerar lite vad de vill på honom, och det är därför han omfamnas av både David Cameron och italienska veganer.
Noah Scheiber har en bra synpunkt i New Republic:
”The rhetoric was a little too post-nationalist for the typical American swing-voter.”

Martin Gelin


Förr


Inte-förr

”Brideshead revisited”-puritanerna tenderar att tycka att saker var bättre förr.
Det kommer en ny filmversion den här veckan (i alla fall i USA). Den är regisserad av Julian Jarrold, som kanske är mest känd för att han lyckats göra en hel film om Jane Austens liv utan en enda minnesvärd rad dialog (jag tyckte visserligen ändå, av någon anledning, att den var uthärdlig).
Kritiken av neo-Brideshead har varit… sval, och Brideshead-puritanerna kommer förstås överträffa varandra i vem som mest aggressivt och tydligt kan ignorera den.

Vad handlade egentligen ”Brideshead revisited” om? Den brittiska överklassens långsamma farväl till sina privilegier, undertryckt homosexualitet, minnen och längtan och hopplös kärlek, säger kanske BP.
Visst, men den handlar också om alkoholism.

Det är lite som med Jan Guillous ”Ondskan”. Den handlade om sadism, men den fick ändå till följd att fler än någonsin ville gå på Lundsberg.

Det är något aristokratin har gemensamt med krig och pornografi – varje skildring av dem, hur elak den än försöker vara, riskerar att bli en hyllning.

Martin Gelin

Det är roligt att Maureen Dowd, som tillbringade hela 2007 med att gnälla på att Michelle Obamas ”grova” skämt om Barack fick honom att framstå som ”omanlig”, nu håller med den senaste veckans plötsliga konsenus om att det inte går att skämta om Obama, och att det här på något sätt är Obamas eget fel.

Det är ganska typiskt för bristen på konsekvens bland liberala pundits. Samma människor som älskade ”Wall-E” för filmens ”vågade” miljöpolitiska budskap ironiserar nu över hur fjollig Obama är när han håller på och tramsar med sin ekologiska mat och miljövänliga transportmetoder.
Och samma personer som under hela 2000-talet bekymrat sig över den politiska apatin hos det amerikanska folket gör sig nu lustiga över de fjantiga Obama-fanatikerna som börjar gråta av något så banalt som ett politiskt kampanjtal.

I en rolig, men lite märklig, New York Times-artikel beskrivs pratshow-värdarnas problem att hitta på skämt om Obama som ännu ett tecken på mediernas kärleksaffär med Obama, och man spelar på den mest klassiska guilt-kortet hos vita läsare: det är vita som skriver skämten och de vågar inte skämta om sin favvis.

Men alltså, det är jättemånga som har skämtat om Obama. Man får bara, i vanlig ordning, vända sig till lite roligare komiker än Jay Leno.

Här har vi exempelvis två hyfsade Obama-rubriker från The Onion:

Black guy asks nation for change – seen begging in most American cities

Time publishes definitive Obama puff piece

Det vanliga gnället på Obama är att han är för saklig och blödig för att vara rolig att driva med. Men är man en tillräckligt begåvad komiker går det förstås att driva med just det.
Andy Borowitz har sammanställt en lista på Obama-skämt:

A horse walks into a bar. The bartender says, ”Why the long face?” Barack Obama replies, ”His jockey just lost his health insurance, which should be the right of all Americans.”

Martin Gelin

Okej jag tänkte skriva ett epos här om irriterande debutromaner men det är helg och 96 fahrenheit så istället nöjer vi oss med en liten hundjävel.

Martin Gelin


Odräglig 24-åring som driver Obamas sajt.

När jag ändå tjötar om David Remnick: han firar tio år som redaktör för New Yorker den här veckan, vilket Financial Times uppmärksammar genom att bjuda på lunch och rapportera följande siffror:
”Despite the conventional wisdom that young readers don’t have the attention span to do more than blog, text and twitter, the magazine has seen its 18-to-24 readership grow by 24 per cent and its 25-to-34 readership rise 52 per cent.”

Sociologen Robert Putnam säger i The Economist att ”the millennials” – den där odrägliga, nya generationen som kommer att ta våra jobb – är den mest politiskt engagerade i USA på 60 år.

Ändå publiceras det i stort sett dagligen sådant här pseudoanalytiskt dravel om att ”den dummaste generationen” bara är besatta av att uppdatera sina Facebook-profiler.

Martin Gelin


Hildy: ”A journalist? Hell, what does that mean? Peeking through keyholes? Chasing after fire engines? Waking people up in the middle of the night to ask them if Hitler’s gonna start another war? Stealing pictures off old ladies? I know all about reporters, Walter. A lot of daffy buttinskis running around without a nickel in their pockets and for what? So a million hired girls and motormen’s wives’ll know what’s going on. Why-… Golly, what’s the use? Walter, you-you wouldn’t know what it means to want to be respectable and live a half-way normal life. The point is, I-I’m through.”

Sorry om det blivit lite mycket screwball för mig den här sommaren.
Här skriver Gideon Rachman ett fint försvar av den amerikanska journalistiken, och dess sansade humör:

”My first encounter with the very different culture of US journalism came when I was working as a freelance in Washington about 20 years ago. Every now and then, I would wander into the Chicago Tribune offices next door – but I could see that something about me was upsetting their bureau chief. Eventually, he approached and said: “Would you mind wearing a tie when you come into the bureau?”

American journalists, I realised, regard themselves as members of a respectable profession – like lawyers or bankers. Their British counterparts generally prefer the idea that they are outsiders. They like to quote the adage of the late Nicholas Tomalin that: “The only qualities essential for real success in journalism are rat-like cunning, a plausible manner and a little literary ability.”

Jag har tänkt på det där själv, i synnerhet när man är i Washington, där det är helt omöjligt att se skillnad på politiker, lobbyister och journalister. Det är samma ljusblå skjorta, röda slips – alla yttre attribut tyder på att journalisten befinner sig på insidan.
Det säger också något om temperamentet i amerikansk (kultur)journalistik – mindre spjuveraktigt än i England och även Sverige (som väl fortfarande imiterar brittisk press mer än amerikansk). Även lite mindre arbetarklassromantik.
Jag tycker att det finns något fint med det. Man klär sig värdigt, man respekterar sitt yrke och man respekterar de man intervjuar, även när de inte förtjänar det.

*****
Nästa amerikanska, skojiga succéblogg? Kan inte Tumblr bara starta bokförlag i stället?

Martin Gelin

Senast jag citerade New Yorker här fick jag ett surt mail om att New Yorker är en ”vänstertidning” som inte bör citeras i en ”högertidning” som SvD. Kanske kommer den läsaren gilla det här omslaget, med Barack som terrorist och Michelle som black panther.
Blev förstås stort ståhej, och redaktör Remnick har tvingats slösa bort hela dagen med att förklara att det är ”satir”.
Det brukar dock inte vara ett särskilt bra tecken när man måste förklara att något är satir.
Att döma av alla kommentarer och kritik så är det bara den mest infantila och reaktionära typen av amerikansk höger som gillar omslaget, vilket knappast var Remnicks syfte.
Problemet är förstås att det faktiskt vimlar av fullvuxna, icke-institutionaliserade människor i USA som på fullt allvar tror att Obama är en extremist. Dårarna på Powerline tycker exempelvis att omslaget ”undviker att ta itu med de verkliga frågorna” om Obamas ”extremistsympatier”.

En typisk kommentar på Politico:
”It’s about time someone told the truth about these two…they’re just poster children for the left over 60s radical, America hating, Black Power movement.”

Här blir Remnick intervjuad av Rachel Sklar på Huffington Post.

Här tjafsar Remnick lite med ABC:s Jake Tapper om klasstillhörighet.

Det trista är förstås att den här ”skandalen” överskuggar Ryan Lizzas sedvanligt briljanta artikel, där han fortsätter sitt årliga projekt att nyansera bilden av Obama:

”Perhaps the greatest misconception about Barack Obama is that he is some sort of anti-establishment revolutionary. Rather, every stage of his political career has been marked by an eagerness to accommodate himself to existing institutions rather than tear them down or replace them.”

Jag tror att det är delvis just det som gör honom så tilltalande för många: hans behärskade temperament, att han är en intelligent pragmatiker snarare än en passionerad idealist.

Martin Gelin

Bernard-Henri Lévy listar tre argument för att Obama kommer att vinna:

1. USA har ”förändrats fundamentalt”. Den kristna högerns framgångar i de senaste valen är bara dödsryckningar.
2. Han är inte en ”typisk svart politiker” (vilket ju för all del Jesse Jackson bevisade i veckan)
3. Han har den ”största politiska begåvningen” av någon demokrat på evigheter

Inte superoriginella argument, men värt att läsa, här.

*****
Med Jim Webb ute ur leken hoppas jag på Kathleen Sebelius eller eventuellt Bayh som vp.

Martin Gelin

Det finns mycket man kan säga om Pixars nya film ”Wall-E” (och faktiskt inte bara superlativ) men jag ska inte vara så jobbig i dag så jag nöjer mig med det finaste: scenerna där Wall-E och Eva åker runt i rymden, leker med stjärnorna.
Måste vara det vackraste Pixar har gjort.
Fick mig att tänka på Claire Nouvians fantastiska fotobok ”The deep”, med bilder på fiskar/oidentifierade varelser på flera tusen meters djup.
Det är något väldigt fascinerande med att det djupaste havet, fotograferat med en stark blixt, ser ut precis som stjärnhimlen, med alla små plankton som glittrar i fjärran.

Martin Gelin

Jag gillade att New York Times hade en liten recension av Kaliforniens dyraste hotell tidigare i somras, skrivet av deras vansinnigt hårt arbetande primärvalskorrespondent Adam Nagourney. Efter 18 månader on the campaign trail hade tidningen alltså tackat honom med en helg på en lyxresort á 540 dollar per natt. Låt oss säga att han förtjänade det.

I går kväll blev det i alla fall ett kärt återseende för mig, när jag besökte mitt första Obama-evenemang för sommaren. Efter en vår då jag stundtals betade av två, tre Obama-tal om dagen (till slut en enda stor röra av samma skämt, samma anekdoter, change we can believe in-skyltar, ”I love you too!” och Stevie Wonders ”Signed, sealed, delivered”) tog jag en liten pause i juni, Men igår var det tillbaka till verkligheten: Obama gästade Hyatt på 42:a gatan för att casha in på New York-supportrar, som pröjsat mellan 250 bucks och 4 600 bucks (2300 till Obama, 2300 till DNC) för att få vara där och höra honom dra sina McCain-dissar.
– Det är faktiskt orättvist att jämföra McCain med Bush. McCains skattepolitik är ännu värre, sade Obama, mött av stående ovationer.

Bakom pressläktarens TV-kameror trängdes en klump välbekanta ansikten, the boys on the bus: Mark Halperin från Time, Richard Wolff från Newsweek och George Stephanopoulos från ABC som stod tillsammans i ett hörn och garvade, dunkade varandra i ryggen. Förmodligen smidde de sina sedvanligt vänsterextrema konspirationer så att deras socialistiska mediekonglomerat ska kunna fortsätta sina hejdlösa attacker på McCain.

*****
Sveriges nya media darling Karl Rove firade återkomsten till USA med att fingra lite på sin Blackberry, skippa sitt inplanerade, alldeles oviktiga vittnesmål i kongressen och vara lite sådär karakeristiskt nonchig, som det charmtroll han är.