Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

1. Peggy
WWD har en kul (men kanske onödigt elak) intervju med Peggy Noonan, vars utmärkta söndagskolumner blivit omåttligt populära sedan hon tröttnade på republikanerna och började hylla Obama.

2. Maureen
Maureen Dowds försök att reducera demokraternas primärval till banala Hollywood-stereotyper har blivit ganska tröttsamt. New York Times public editor Clark Hoyt konstaterar att hon dessutom varit sexistisk.

3. Tim
En läsare mailar och säger att den här The Nation-artikeln borde få mig att omvärdera Tim Russert. Well, Russert kallades vänster av högern, och höger av vänstern. Då gör man ett ganska bra jobb.

4. Keith
Kul porträtt av Keith Olbermann och ”kokongifieringen” av det amerikanska medieklimatet (tittare/läsare som stänger in sig i en värld av åsikter de redan håller med om) i New Yorker.

Vad är egentligen en pundit? Jag försökte förklara det i Fokus inför kongressvalet häromåret (pdf).

Martin Gelin

Jag har fyllt 30. Det känns lite som den här hunden.

Är nu i Sverige två veckor, har glömt att lämna det där meddelandet på mobilen, men jag nås på mailen.

Martin Gelin

Al Gores Obama-tal i dag kan man se här.
Nuförtiden är det nästan omöjligt att minnas hur träig och stel Gore var för åtta år sedan. I dag lät han som en pastor.
Känns som att det speglades i nya HBO-filmen ”Recount” (om Florida-valkaoset) där Al Gore framställdes nästan gudalik, syntes inte ens i bild.

Obamas fars dag-tal i går var ganska fint. American Prospect-bloggen har länkar och analys.

Michael Tomasky går igenom de senaste McCain-böckerna i New York Review of Books.

Frank Rich skriver om hur medierna klamrar sig fast vid primärvalets narrativ (”Obama kan inte vinna vit arbetarklass!”) trots att det väller in opinionsmätningar som visar motsatsen.

Susan Faludi skriver om Obama som feminin (och feministisk) kandidat.

Belle Waring skojar om Mickey Kaus (Slate) idiotiska gissning att Obama kommer att bidra till gangstarappens död.

Martin Gelin

De senaste två gångerna jag varit i Los Angeles har jag sett en ledsen Spiderman sitta och deppa på Hollywood boulevard, med Spiderman-dräkten intakt, så när som på masken för själva huvudet, som ledsen-Spidey lagt på en kartong bredvid honom.

Första gången jag såg honom, sittandes på en kartong utanför China Theatre, tänkte jag att det där var nog det ledsnaste jag sett i hela mitt liv. Jag övervägde att ta en bild på honom, men jag tyckte för synd om honom, situationen var helt enkelt för ledsen.

Andra gången jag såg honom, sittandes på samma kartong, samma gathörn – Hollywood/La Brea – precis lika ledsen, kunde jag inte låta bli.
Framför allt började jag fundera på om det där med att vara ledsen-Spidey helt enkelt är hans schtick?
Så jag tog den här bilden, med mobilen:

Jag visade den för en kompis, och frågade om hon trodde att han gjorde den där ledsen-grejen medvetet? Är han helt enkelt performance artist?
I dag skickade hon en länk till Sartorialist, som också lagt märke till ledsen-Spidey.
Sartorialist beskriver ledsen-Spidey som ”a Marvel comic drawn by Diane Arbus”, ganska on point. Han valde dock att fotta ledsen-Spidey med masken på, ackompanjerad av en fashionabel ung dam, med följande, på något sätt mer traditionella, resultat.

Om det är någon Hollywood-baserad läsare som råkar veta sanningen om ledsen-Spidey får ni gärna maila och berätta.

Uppdatering: en läsare har spanat ledsen-Spidey i New York, med masken på, men än en gång i sin egen värld, bortvänd från folkmassorna: ”lite småfet, vid Times Square med vad som skulle kunna vara en penna,
ett högblankt kort i en vinkel eller en liten kniv och stirrar mot
Bubba Gump-restaurangen”:

Martin Gelin


Tim Russert 1950-2008

Tim Russert var en av väldigt få personer som jag verkligen gillade på kabelnyheternas politiska talkshows. Som en felande länk mellan Helen Thomas och John Candy.

Remnick:

”Countless cubic feet of hot, polluted air are regularly unleashed into the national atmosphere by politicians and commentators on the networks and the cable stations, making life almost too easy for our most acute press critic, Jon Stewart.
There would be no “Daily Show” without Fox News, CNN, MSNBC, and the (not quite so big anymore) Big Three. And yet Tim Russert, who died Friday at the age of fifty-eight, was a gifted and cunning Sunday-morning interrogator who, while never quite disturbing his genuine persona or television’s conventions, used his outsized position on “Meet the Press” to rattle many more politicians than any of his on-air rivals did.”

Här är en Russert-klassiker: John McCain säger emot sitt eget citat.

*****

Härligt att se att Obama börjat läsa mina krönnor.

*****
I dessa tider av Zlatan och Celtics/Lakers känns det här relevant: en Jonah Lehrer- text om hur våra hjärnor faktiskt tror att vi är de idrottsmän vi håller på:

”I’d like to propose a cellular mechanism for fandom: mirror neurons. I know this circuit of cells in the pre-motor cortex has become tragically hip in recent years, having been associated with everything from autism to empathy. But I still find mirror neurons to be an elegant explanation for why my brain is so riveted when I watch someone else run around on a court.

/…/ these peculiar cells mirror, on our inside, the outside world; they enable us to internalize the actions of another. They collapse the distinction between seeing and doing.

This suggests that when I watch Kobe glide to the basket for a dunk, a few deluded cells in my premotor cortex are convinced that I, myself, am touching the rim. And when he hits a three pointer, my mirror neurons light up as I’ve just made the crucial shot. They are what bind me to the game, breaking down that 4th wall separating fan from player. I’m not upset because my team lost: I’m upset because it literally feels like I lost, as if I had been on the court.”

*****
Michelle Obamas ökända ”whitey”-video har äntligen läckt (sorry, kunde inte låta bli).

Martin Gelin

Ah, känns som ganska perfekt tajming för den här filmen nu när det är värmebölja: Herzog härjar runt på Antarktis, träffar maneter, sjölejon, melankoliska vetenskapsmän och en och annan ”herzogsk pingvin”.

Martin Gelin

Här skriver jag lite om Barack och faderskapet.

Martin Gelin


Nico och barnen.

Jag har varit i Malibu, vaknat fem på morgonen, pacific standard time, simmat i en pool.
Världen skulle bli en bättre plats om alla fick simma lite varje morgon.

När jag kom tillbaka till New York var det sju tusen miljarder fahrenheit här. Folk som svimmar på tunnelbanan. Allt som är fast förvandlas till något flytande, nya dimensioner uppstår. Det luktar bränt tegel och kebab. Solen är brun – solbränd.

Vid lunchtid igår flydde jag in i en studio på Bleecker street för att intervjua Nico Muhly. Det var svalt och luktade liljor och lavendel. Philip Glass satt i ett rum bredvid. Nico pratade om hur det är att plugga isländska, om Helen de Witt, och Sufjan Stevens.
Han är en sådan person som får en att inse att det går att vara nyfiken på nästan allt.

Förra veckan var Nico i Italien och spelade in musik med Toumani Diabaté.
Innan dess arrade han musiken på ett nytt album med sin kompis Sam Amidon, som hör till sommarens bättre folk.

Efter ett tag frågade jag Nico om han kunde spela lite musik, så att jag kunde ta några bilder.
Han satte sig vid sitt piano och klinkade fram den allra långsammaste versionen av Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel”.
Jag önskar att jag kunde beskriva hur vackert det var, men det är nog enklast att lyssna, t ex här eller här.

Martin Gelin


Skulle du köpa en begagnad teori av denna man?

Ligger lite efter med det svenska tidningsläsandet i vanlig ordning, men känns som att jag måste kommentera den här Fredrik Strage-krönikan från häromveckan.

Strage har nämligen upptäckt ett nytt, allvarligt samhällsproblem: rockjournalister som ”låtsas” gilla Céline Dion.
Som exempel på detta nämner han den svenska pressens mottagande av Carl Wilsons bok ”Let’s talk about love – a journey to the end of taste”. Enligt god, svensk kulturjournalistisk sed pekar dock Strage inte ut några specifika namn, utan vi får nöja oss med ”dessa kritiker” – allt ska ju gärna vara lite sådär diffust och generellt, för att ge intryck av ett utbrett fenomen som helt spårat ur.

Men så vitt jag vet har det bara skrivits tre artiklar om Wilsons bok i svensk press, och två av dem är skrivna av mig (en krönika i Rodeo, och en intervju med Wilson här i SvD).
Finns bara ett problem här: varken jag eller Carl Wilson har någonsin påstått att vi gillar Céline Dion. Tvärtom poängterar jag faktiskt i båda texterna att jag inte gillar hennes musik.
Wilson säger dessutom rakt ut i min SvD-intervju: ”[Boken] är inte ett försök att väcka uppmärksamhet genom att påstå att jag gillar något som ingen annan gillar.”

Så den enda som ”låtsas” något här verkar vara Strage, som helt hittat på detta fenomen. Det är journalistik enligt det klassiska mottot: faktakolla inte för mycket, det kan förstöra en bra teori.
Det skulle ju nämligen ha varit en bra krönika om detta vore sant – jobbiga hipsters som låtsas gilla Céline Dion, för att provocera! – men varken jag eller Carl Wilson har alltså någonsin påstått att vi gillar Céline Dions musik.
Däremot är hon en väldigt bra utgångspunkt för att förstå hur smakbegreppet fungerar på 2000-talet, då alla påstår sig gilla ”allt”.

Att Strage skrivit en krönika efter att lite slarvigt ha ögnat igenom tre svenska kultursidor är en sak. Mer oroväckande är att Sveriges bästa rockjournalist kritiserar en bok han uppenbarligen inte har läst.
Han avfärdar Wilsons idéer som ”banala” eftersom de bygger på uttjatade Bourdieu-teorier. Den uppfattningen kan enbart ha kommit av att läsa den här texten, i Expressen.
Läser man däremot själva boken inser man att Wilson ganska snabbt konstaterar att Bourdieus idéer är lite förlegade, och i stället går han vidare till cultural studies och sociologi som är mer relevant för 2000-talet, som Thomas Frank, Bethany Bryson och Richard Peterson, såväl som dagsaktuell neoruvetenskap som Daniel Levitin och Jonah Lehrer – knappast uttjatade namn på svenska kultursidor (sen är det förstås omöjligt att inte nämna Bourdieu i en genomgång av de senaste 200 årens smakhierarkier).

Efter att ha rasat mot denna ”banala” bok kommer Strage med en märklig slutsats:
”Varför finns den här patetiska respekten för saker som man egentligen inte gillar bara inom popmusik? Varför hör man aldrig en litteraturkritiker säga: ’Visst, Michel Houellebecq är okej men jag vill inte stödja en vit, manlig litteraturkanon så nu läser jag ’Kitty och hästtjuvarna”.”

Eh? Jag tror inte att det går en vecka utan att litteraturkritiker (såväl som film-, teater- och TV-kritiker) analyserar just den kroniska klyftan mellan kritikers smak och folkets smak. Det stora kanonbråket i USA på 1980-talet handlade ju också uteslutande om akademiker som inte vill stödja en ”vit, manlig litteraturkanon”.
Att kokettera med lite inkvoterad lowbrow-smak har dessutom varit kutym i alla kulturområden sedan åtminstone 60-talet. Dessutom går det inte att jämföra Dion med Kitty-böcker. Det är inte barn som lyssnar på Dion, det är framför allt medelålders kvinnor. Men det är intressant att Strage likställer deras smak.

I krönikans mest oroväckande ögonblick väljer Strage att citera sin nya idol Chuck Klosterman, som tycker att folk borde lyssna mer på musik av artister som ser ut som lyssnaren själv – tjejer bör omedelbart sluta ”låtsas” gilla gubbrock och vita ska sluta ”låtsas” gilla gangstarap.
Det är kanske en provocerande synpunkt, men det är lite märkligt att den kommer från en person som gjort karriär på att hylla Leila K, 2pac och Marilyn Manson.

Om konst har ett ”syfte” så är det väl också just detta: den kan få oss att förstå personer som haft helt andra liv än våra egna. På pappret har jag inte mycket gemensamt med, säg, Jennifer Hudson, men när hon står på en scen, med ögon som liksom vibrerar, och sjunger ”There’s no way… I’m living without you”, då känns det som att jag, om än bara för ett ögonblick, förstår henne och allt hon måste ha kämpat med, och plötsligt känns världen som en lite varmare plats. Varför vill man ta bort det?

Svenska rockjournalisters vurm för Chuck Klosterman är ett av 2000-talets stora mysterier.
Strage är själv en tusen gånger bättre, smartare och roligare journalist än Klosterman någonsin kommer att bli.
Så vad är det de ser hos honom? Varför har flera av Sveriges bästa kulturjournalister bestämt sig för att blurba hans bok? Hans språk är hopplöst, hans idéer är gamla, hela hans personlighet är som en nedfryst Lester Bangs (han gillar ju även att skriva krönikor med rubriker som ”Var är vår tids Lester Bangs?”, som om ingenting hänt på 30 år).

Kanske kan det vara så att de helt enkelt har fallit för hans ego. Hans sätt att svulstigt döpa sina böcker efter sig själv, följt av en romersk siffa för varje ny ”volym”: ”Chuck Klosterman – IV”.

Detta stämmer ju nämligen så perfekt med svensk rockjournalistik, där skribenten alltid måste anse sig vara viktigare än ämnet de skriver om. Eller snarare, skribenten är ämnet.
En text av Strage, Lokko eller Virtanen får omöjligt handla om något annat än Strage, Lokko eller Virtanen, då missköter de sina jobb.
Det är kanske därför Strage tror att en Martin Gelin-artikel om Céline Dion omöjligt kan handla om något annat än Martin Gelin, om att ”shit, nu har Martin Gelin börjat gilla Céline Dion, för att provocera!”

Men så var det nu alltså inte. Precis som Carl Wilsons bok – och precis som Strages bok ”Fans” – handlar den om hennes fans.

Strages slutsats är därmed lite som om jag lite slarvigt skulle ha bläddrat igenom ”Fans” och konstaterat att den i själva verket bara var ett nytt exempel på det utbredda samhällsproblemet ”ängsliga kritiker som låtsas gilla Evert Taube”.

Är det kanske så att hela krönikan i själva verket bara är en ironisk kommentar till DN:s nya policy: att strunta i att läsa böckerna man kritiserar, och i stället nöja sig med lite fantasifulla stölder från andra svenska kultursidor?

Martin Gelin

Det skrivs mycket nu om hur Hillary lagt ner så ofantligt mycket pengar och tid på en kampanj som slutade med förlust.
Här är SvD näringsliv:

”När som helst väntas Hillary Clinton slänga in handduken i nomineringskampanjen till det amerikanska presidentvalet. Det innebär att de totalt 1,16 miljarder kronor som New York-senatorns kampanj kostat i stort sett varit pengar i sjön.”

Det speglar en allmän uppfattning om att Hillarys oändligt långa kampanj varit liksom helt i onödan. Man anar nästan lite skadeglädje i rapporteringen. Så mycket pengar, och så åstadkom hon ingenting. Men stämmer verkligen det?

Det är nog inte allt för överdrivet att påstå att Hillarys kampanj förändrat spelplanen för kvinnor i amerikansk politik för all framtid.
Nästa gång en kvinna försöker bli president, oavsett om det är Hillary själv, Claire McCaskill, Condi Rice, Kathleen Sebelius eller Carly Fiorina, kommer det att gå lite lättare.

Gail Collins:

”Nobody is ever again going to question whether it’s possible for a woman to go toe-to-toe with the toughest male candidate in a race for president of the United States. Or whether a woman could be strong enough to serve as commander in chief.”

Det här åstadkom Hillary på 17 månader. Det är en ganska hyfsad merit.

*****

Matt Yglesias har en bra synpunkt på John McCains ”I hate war”-tal, som nu blivit en del av hans stump speech:

”The issue here isn’t John McCain’s subjective attitude toward war. The issue is the likely consequences of his policies. McCain’s stated policy toward Iran is likely to lead to war. McCain has in the past called for a policy toward North Korea that he admitted at the time might well lead to war. McCain’s Iraq policy will lead to a prolongation of an ongoing war. McCain’s vision of a ”League of Democracies” would create a Cold War-style standoff which would likely fuel proxy wars around the world. Whether or not McCain hates war, if you would like to see a president likely to try to avoid getting the country into further wars, you don’t want McCain in the White House.”

*****
Jesse Jackson går, eh, lite over the top. Ändå soft:

”I cried all night. I’m going to be crying for the next four years. What Barack Obama has accomplished is the single most extraordinary event that has occurred in the 232 years of the nation’s political history. … The event itself is so extraordinary that another chapter could be added to the Bible to chronicle its significance.”

*****
En läsare tipsar om ett annat McAuliffe-moment: Terry påstår att Tim Russerts pappa skulle ha röstat Hillary om han inte vore död. Russert påpekar att pappa lever och tittar på programmet.