Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Jag undrar om det finns en bättre journalist i USA just nu än George Packer. Efter att ha läst Rick Perlsteins nya bok om Nixon, som Perlstein ägnat typ fem år åt att researcha, och som alla hyllat gränslöst, kände sig Packer inte riktigt nöjd, utan åkte hem till Pat Buchanan och hittade ett gammalt dokument där Buchanan målade upp riktlinjerna för republikanska attackstrategier mot demokraterna, på uppdrag av Nixon, 1971:

”Buchanan gave me a copy of a seven-page confidential memorandum-“A
little raw for today,” he warned-that he had written for Nixon in 1971,
under the heading “Dividing the Democrats.” /…/
Finally, the memo recommended exploiting racial tensions among
Democrats. “Bumper stickers calling for black Presidential and
especially Vice-Presidential candidates should be spread out in the
ghettoes of the country,” Buchanan wrote. “We should do what is within
our power to have a black nominated for Number Two, at least at the
Democratic National Convention.” Such gambits, he added, could “cut the
Democratic Party and country in half; my view is that we would have far
the larger half.”

Artikeln (från förra veckans New Yorker, men har inte hunnit läsa förrän nu) är inte särskilt snäll mot the Grand Old Party:

”The right-wing group Citizens United has said that it will run ads
portraying Obama as yet another “limousine liberal.” But these are the
spasms of nerve endings in an organism that’s brain-dead. Among
Republicans, there is no energy, no fresh thinking, no ability to
capture the concerns and feelings of millions of people.”

Peggy Noonan (som bland annat jobbat som Reagans talskrivare) skrev också om republikanernas kris förra veckan, här.

Konservativa Commentary håller, chockerande nog, inte med.

Jag skrev lite om republikanernas kris i Sydsvenskan i höstas, efter att ha besökt en debatt i Florida där McCain mobbades sönder av rabiata xenofober.

Jag har även skrivit ett tiotal sidor om McCain i senaste numret av Café, där det bland annat konstateras att McCain inte nödvändigtvis behöver vara alltför orolig för republikanernas dåliga ställning, eftersom han anses stå lite utanför partiets mittfåra.

Martin Gelin

Torbjörn Flygt har varit i USA, och tycker att vi blir allt räddare här. Oftast när det skrivs artiklar om ”rädslans kultur” syftar man på medielandskapet, med kabel-TV:s ständiga skrämselnyheter om nya sjukdomar, giftiga kinesiska leksaker, crackberoende brottslingar eller iranska terrorister.
Men Flygt är ute efter ett större systemskifte. Han tycker att USA börjar präglas av ett kontrollsamhälle jämförbart med Sovjet på 1980-talet.
Stämmer det verkligen att USA har blivit räddare? Jag flyttade hit 2001 och har nästan bara sett USA så här, med Bush och färgkodade terror alert levels.
Men man behöver inte ha läst särskilt många amerikanska romaner från 1950-talet och framåt för att inse att ett visst mått av paranoia är konstant i amerikansk kultur. Finns det exempelvis en mer paranoid författare än Don DeLillo? En mer paranoid roman än ”White noise”? Livrädd för atombomber, för terrorism, för märkliga naturkatastrofer, för ett medialt och akademiskt förfall, för katastrofen som alltid verkar vara på väg, men som aldrig riktigt inträffar – förrän den faktiskt gjorde det.
Men vad hände egentligen i New York efter 9/11?
Det blev vänligare. Det började födas hundratusentals barn. 25% fler än på 1990-talet.
Att promenera i New York i dag är att mötas av horder av jollrande bäbisar med ironiska t-shirtar som deras hipsterföräldrar tvingat på dem (”You talkin to me?”, ”Do I look like a fucking people person?”).

Det finns många sätt att reagera på det, men rädsla är knappast ett av dem.

*****

Barack Obama gillar Fareed Zakarias ”The Post-American World”. Vår gamle GK Olle Wästberg säger: ”Om man i sommar ska läsa en enda bok om världspolitiken och USA:s framtid roll tycker jag det är The Post American World”.
Zakaria ska även få eget program på CNN snart, ”GPS”.

*****

Samtidigt, i Europa:

Martin Gelin

Jag gillade ”The Paper”, en reality show om en skoltidning i Florida. (Nästan lika bra som långfilmen ”The Paper”, där Michael Keaton satt på en New York-tidningsredaktion med fem analoga klockor på väggen, hotellobby-style, som visade tiden i Bronx, Brooklyn, Manhattan, Queens och Staten Island.)
Amanda, på bilden här uppe, var en sådan där överambitiös pluggis som alla i högstadiet älskade att mobba. Hon brukar prata i intervjuer om att hon älskar Maureen Dowd och ”print journalism”. Jag håller tummarna för Amanda.

Martin Gelin

Jag har aldrig sett Christopher Hitchens förlora en debatt.
Visst kan han bete sig som en idiot ibland, men rent retoriskt är han nästan skrämmande i sin begåvning.

Därför är det förstås ganska kul att se honom falla pladask.
Här argumenterar han för att det var Michelle Obama (som han hittills verkar skuldbelägga för allt han ogillar med Barack) som övertalade Barack att söka sig till pastor Wright och Trinity Church.

I kommentarfältet behövs dock ingen retorik, bara fakta:

”Obama met Wright in 1985. He didn’t meet Michelle untill 1988. They got married in 1990. The End.”

Det finns de som säger att det är fair game att attackera Michelle, och så finns det de som säger att det inte är fair game.
Jag säger: bring it on.
Jag har sett Michelle på nära håll när hon hanterar sina belackare på olika kampanjevenemang i Texas, North Carolina, Ohio.
Inte ens Hitchens skulle ha en chans.

Har det förresten någonsin funnits en presidentkandidat som pratar om sin fru med samma vördnad och respekt som Barack pratar om Michelle?
De träffades trots allt när Michelle var hans chef, och hittills finns det inget som tyder på att deras roller förändrats.

Martin Gelin

Om man någonsin tvivlar på sin egen förträfflighet – vilket kanske är synonymt med att blogga – så är den bästa medicinen inte nödvändigtvis att publiceras på samma sidor som David Remnick.
Men så ser det i alla fall ut i första numret av Atlas litterära tillägg, där jag har med en liten text om skrivande personer i dagens New York.
Mer specifikt handlar det om George Gissings klassiska roman ”New Grub street”, och om Elise Blackwells nya tolkning av den, ”Grub”.

Fest i kväll, för den som är i Stockholm.

Martin Gelin

Man vill hata Ira Glass, för hans präktiga indie-quirkiness och hans irriterande bäbisröst. Men tyvärr är han helt briljant. Samma sak med Sarah Vowell, som har nästan exakt samma bäbisröst, men som också medverkar på ett av USA:s allra bästa radioprogram, ”This American life”.

När Ira Glass förklarade för sin publik, under en liveinspelning av programmet någonstans i USA, att de ska börja sända en TV-version av ”This American life”, reste sig en arg man i publiken upp och skrek ”Judas!”
De åldrade hipsters som slaviskt följer ”This American life” råkar ju förstås vara precis den typ av människor som älskar att kokettera med hur sällan de kollar på TV.

Själv blev jag positivt överraskad av hur bra ”This American life” faktiskt fungerar i rörligt format.
En av anledningarna är de små filmer som briljanta Chris Ware komponerar åt programmet. Kolla exempelvis på den här, och framför allt den här, en fin och fascinerande berättelse om hur ett gift par börjar blanda ihop varandras minnen (via science-bloggaren Jonah Lehrer, som tycker att den påminner om Proust)

Själv kommer jag att tänka på filmen ”La Moustache” (har inte läst romanen) som fick mig att fundera på hur det är när man tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med en annan person, hur det ibland kan uppstå en luddig gräns kring varandras medvetanden, varandras minnen och i slutänden ens själva identitet. Man kan efter ett tag börja inbilla sig att berättelser som exempelvis ens tjej varit med om, faktiskt har inträffat en själv, och vice versa.

Chris Ware har förresten en ny serieroman på gång som heter ”Jordan Wellington Lint”. Första delen finns i den i övrigt ganska förvirrade antologin ”The book of other people”, den andra delen finns i relativt obskyra Virginia Quarterly Review.
Bland det bästa han gjort rent visuellt, tycker jag. Utforskar också just minnet och medvetandet, med utgångspunkt från en persons födsel, barndom och uppväxt, hur världen ständigt skapas och växer och omvärderas och blir till i våra huvuden.

Martin Gelin

Malcolm Gladwell har skrivit en ny bok, handlar om framgång, kommer i höst.
Känns som ett bra läge att lista fem intervjuer jag försökte sälja in runt 2004, men som samtliga tillfrågade svenska tidningar tackade nej till, eftersom det var för ”smalt” eller whatever.

– Malcolm Gladwell
– Den lovande unge senatorn Barack Obama
– Tina Fey
– Samantha Power
– Stephen Colbert

Min vän Emil försökte sälja in en Joan Didion-intervju 2004, men svenska redaktörer hävdade att det saknades intresse.

Sensmoralen här är förstås att alla redaktörer i framtiden måste köpa precis allt vi föreslår.

Undrar om detta, allt för vanliga, frilanstrauma tas upp i den här boken?

*****

Den här genren, att flossa med sina egna motgångar, som Henrik Tideman gjort i sin dokumentär (inte sett, men läst om indeed), som Toby Young gör, som Ben Karlin gör (ny bok: ”Things I’ve learned from women who’ve dumped me”), är inte det en väldigt manlig genre? Man avväpnar liksom sig själv lite genom att vara självömkande, man underbygger ett påstått övertag.
Finns det en kvinnlig motsvarighet till det här? Kanske när Chelsea Peretti säger att hon ser ut som om ”Howard Stern just fucked David Bowie in the ass”?

*****
Kan inte låta bli själv: den här artikeln, som försöker knyta något slags samband mellan Belle & Sebastian, Barack Obama och ”Iron man”, känns å andra sidan som en genuin parodi på alla de sämsta artiklar jag någonsin skrivit, de där artiklarna som låter som en good idea at the time, och sedan fem timmar innan deadline inser man att det blir totalt haveri, som ett 12 000 tecken långt blogginlägg som man inte ens publicerar.

Martin Gelin

Wall street journal råkar sätta en Burma-bildtext på en bild från Obamas Oregon-tal med 75 000 åskådare.

En papegoja gör ofrivillig parodi på hela Obama-rörelsen.

En indianstam i Montana, kanske måna om att Obamas namn börjat ligga honom i fatet, föreslår att han byter namn till Senator Awe Kooda Bilaxpak Kuuxshish.

Matt Yglesias reder ut skillnader och likheter mellan Bush och McCain:

Bill Kristol gör sitt fjärde faktafel om Obama under sin korta tid på Times. Tror att de brukar sparka folk som gör mer än fem fel på ett år. Vi håller tummarna.

En amerikansk blogg som uteslutande ägnar sig åt syftningsfel i massmedia, I love it.

Martin Gelin

Läste Louis Auchincloss ”Manhattan monologues” på planet hem häromdagen. Ganska fantastisk. Språket, så vackert och stillsamt och intelligent. Kanske är han lite grund ibland, i sin människosyn. Men den duger som Edith Wharton-substitut på en flight till New York.

Första meningen:
”I have never dropped the junior from my name, Ambrose Vollard, even after my father’s death, because I have always felt that the important thing about me was that I was his son.”

Är det allt som Wes Anderson försöker göra, men aldrig riktigt får till?

Martin Gelin

Republikanernas Obama-attacker är nu officiellt i gång. I brist på nya pastor Wright-skandaler verkar man ha bestämt sig för att ge sig på Michelle Obama.
I en ny, tre minuter lång reklamfilm sitter ett gäng vita män i Tennessee och förklarar varför de, till skillnad från Michelle Obama, verkligen älskar USA.

Obamas talesperson Hari Sevugan svarar på annonsen med en jargong som känns ny för Obama-kampanjen: arg, hård, liksom utmanande:

”This is a shameful attempt to attack a woman who has repeatedly said she wouldn’t be here without the opportunities and blessings of this nation. The Republican Party’s pathetic attempts to use the same smear tactics to win elections have failed in Mississippi, failed in Louisiana, and will fail in November because the American people are looking for a positive vision of real change. And if the Tennessee Republican Party has a problem with Senator Obama, maybe next time they’ll have the courage to address him directly instead of attacking his family.”

Jag tror att det är höstens Obama som börjar ta form nu, lite mer brutal.
Det var samma jargong i kritiken av Bushs ”appeasement-”kommentarer: hårdare adjektiv, inget tålamod för lögner och påhitt. Högerkolumnisterna gillar att påstå att det här är beviset på att Obama har övergivit sin lite mjukare, diplomatiska ledarstil, men i själva verket stämmer det ganska bra med hans konsekventa attacker på ”skrämselpolitik”, ”gammaldags Washington-taktik” och ”hoodwinking”.
Att republikanerna bestämt sig för att attackera Michelle Obama, kanske en av de bästa symbolerna för den amerikanska drömmen som finns i det här landet, känns som en tveksam taktik. Vill John McCain verkligen ge sig in i en match mellan Michelle Obama och Cindy McCain?

Republikanernas Michelle Obama-attacker förutspåddes förstås tidigare här.

*****
75 000 personer på Obama-grej i Oregon, vet inte rikigt hur man förhåller sig till det.