Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Jag känner två amerikaner här som röstade på Hillary i primärvalen, men som säger att de skulle rösta på Obama om de fick en ny chans idag. Det är mycket sådant nu, demokrater som är arga på Hillary. Finns många anledningar till det, men en av de främsta är nog att hela Clinton-kampanjen (där vi får inkludera alla från Bill och Mark Penn till Tubbs-Jones och löst folk som James Carville) börjat urarta till något som mer och mer liknar en fars. Det är nog det som mer än något annat får demokrater att plötsligt börja associera The Clintons till sju år av Bush/Cheney – känslan av att de inte tänker spela efter samma regler som alla andra, de ständiga försöken att flytta målstolparna, att rita om världen så att den lämpar sig bättre för deras egna intressen.

Det finns ett mönster från de ständiga motsägelserna om själva valresultaten (det är delstater som gäller. Nej, delegater. Nej, totala antalet väljare. Nej, potentiella elektorsröster i presidentvalet. Nej, registerade demokratiska väljare. Nej, det är bara stora delstaterna som räknas!) fram till Carvilles Judas-kommentarer och nu den rent buskisaktiga Bosnien-historien (som kulminerade i förrgår med ett nytt TV-klipp där kameran panorerade ännu lite längre bort och fick syn på en hel skolklass med bosniska elvaåringar i pastellfärgade skidjackor, redo att sjunga en sång för Hillary).

Det var precis sådant Stephen Colbert tänkte på när han myntade begreppet ”truthiness”. Det har varit republikanskt territorium i sju år nu, men Clinton-kampanjen har gjort sitt bästa för att ge demokraterna en liten bit av truthiness-kakan.
Frank Rich går till botten med det här i dag, i en krönika där han anklagar kampanjen för att ägna sig åt ”analog arrogans” i en tid då YouTube gör det väldigt lätt att hitta den pinsamma sanningen.

Sedan kan jag visserligen tycka att det finns en risk i att mäta politiska skandalers inflytande i hur många YouTube-nedaddningar ett klipp har. Som jag skrivit om tidigare så är 80 procent av YouTube-användarna vita män under 30.

*****

En vacker söndag i Brooklyn: i Fort Greene-parken spelades vårens första fotbollsmatcher. På sjunde avenyn stod en man i tigerdräkt och 20 kids och rockade rockring. Bilarna har redan börjat spela vårens Chris Brown-hits. Körsbärsträden börjar slå ut i Botaniska trädgården och från Gowanus-kanalen stiger den långsamt växande aromen av död fisk som innebär att det snart måste vara sommar i New York.

Martin Gelin

Det här känns som året då webb-TV faktiskt blev bra. För inte särskilt länge sedan dominerades genren av pinsamma klipp på generade journalister som motvilligt stod vid något grådaskigt fikabord och läste innantill från sin senaste krönika, som en skolpojke som tvingats göra en föreläsning. Känslan var alltid: snälla, stäng av kameran, låt mig bara sitta i fred vid mitt skrivbord och skriva.

Men nu börjar det dyka upp format som fungerar, ofta ligger de närmare radio än TV, det är lättsamma men intelligenta samtal, diskussioner och spontan dialog som verkar lämpa sig bättre än stelt förberedda monologer.
Jag gillar de här små, lo fi-producerade, opretentiösa, men alltid insiktsfulla diskussionerna mellan journalister och pundits om dagsaktuella kontroverser.
Bevisar också att man kan ha radioutseende och ändå göra bra webb-TV.

Någon borde starta en svensk motsvarighet, förslagsvis med ett mindre superpinsamt namn.

*****

Här skriver jag, för omväxlings skull, lite om Clinton och Obama. (Den skrevs för en dryg veckan sedan, men är, tro det eller ej, fortfarande aktuell)

Matt Bai tror inte att pastor Wright-geggan kommer att fastna på Obama:

”Whether or not a bad moment sticks to the candidate depends on how closely related it is to the core rationale of that candidate or his opponent. In other words, if your gaffe goes directly to the main argument you are trying to make about yourself with the electorate, or if it substantiates the most relevant thing that your rival would have us believe about you, then it has the potential to become a serious problem. If, on the other hand, you do something completely idiotic that is tangential to what voters most hope or fear about you, then you tend to get a pass.”

Jag tror att en liten men inte obetydlig grupp väljare kommer att skrämmas av republikanernas kommande kampanj där Wright/”for the first time I’m proud of my country”/Obama-utan-amerikansk-flaggpin-på-kavajen kletas ihop på något idiotiskt men effektivt sätt.

*****

Gangstarap-akademikern Brandon Soderberg har ett roligt inlägg om The Clipse:

”Maybe some drug dealers have decent music taste, but the assumption that because one is from the street, one is apt to embrace street music, is incorrect.”

(jag ligger lite efter på min bloglines)

*****

Här är min Céline Dion-artikel. Street music.

Martin Gelin

I väntan på nästa tvåtimmarsdebatt där Clinton och Obama kan låtsas tycka olika om saker kan man ägna sig åt att reda ut de betydligt större skillnaderna mellan demokraterna och McCain.
Under veckan har alla tre presenterat nya versioner av sina ekonomiska program.
Medan McCain verkar göra sitt bästa för att slippa synas tillsammans med Bush mer än nödvändigt verkar han samtidigt smyga allt närmare Bushs ekonomiska idéer, trots att han själv kritiserat dem så utförligt det senaste året.

McCain har för all del förklarat att han ”inte vet så mycket om ekonomi”, men verkar ändå ganska övertygad om att det är så kallad supply side-ekonomi som är den enda vägen framåt. Eftersom den modellen fungerade så smärtfritt under Bush?

När det gäller utrikespolitik verkar McCain däremot ha hittat ett sätt att skilja sig från Cheney-doktrinen:

”I detest war. Only a fool or a fraud sentimentalizes the merciless reality of war. The United States cannot lead by virtue of its power alone.
We do not need all the weapons currently in our arsenal. The United States should lead a global effort at nuclear disarmament. /…/ Our goal must be to win the ”hearts and minds” of the vast majority of moderate Muslims. Scholarships will be far more important than smart bombs.”

Det finns ändå anledningar att vara orolig för McCains pyromaniska tendenser, skriver Anatol Lieven på Financial Times.

Martin Gelin

Häromveckan blev jag ombedd av en svensk tidning att sätta ihop en liten lista på vad man äter i New York just nu.
Mina första tre tankar var saker på B: brysselkål, benmärg och organisk gris från Berkshire-bergen.
Jag tror att alla tre serveras, i någon form, på David Changs hysteriskt hypade nya krog Ko.
Själv har jag inte hunnit dit än, men här är den så vitt jag vet första recensionen.

Jag skulle kunna lägga till en annan grej på b också: bardiskar.
New York-bor är just nu besatta av att sitta vid bardiskar och äta lyxmiddagar.
Min bardiskfavorit är tapasbaren Degustation, i East village.

*****
En Onion

Martin Gelin

(Jag har varit sjuk under påsken, hence långsamheten här. Nu tillbaka i den vanliga hetsen, as we like it.)

Vi vet att domedagen är nära när jag nästan håller med Bill Kristol, men hans senaste krönika är någorlunda on point. Efter alla hyllningar av Obamas tal i Philly konstaterar han att talet faktiskt inte har genererat den diskussion om ras som alla trodde, utan däremot bara några hundra krönikor om hur fantastiskt det är att vi äntligen har en diskussion om ras:

”What we need instead are sober, results-oriented debates about economics, social mobility, education, family policy and the like – focused especially on how to help those who are struggling. Such policy debates can lead to real change – even “change we can believe in.” “National conversations” tend to be pointless and result-less”

*****

CNN startar fejk-(eller-inte-riktigt-fejk?)-nyhetsprogram, med tre av USA:s roligaste personer: Rachel Sklar, Joel Stein och Ana Marie Cox. Hatet är förstås redan i gång på mediebloggarna, men jag tror det kommer bli kul.

*****

Något som är snäppet mer otäckt än levande fladdermöss: döda fladdermöss.
I bergsområdena i norra New York state har 90 procent av fladdermössen dött den här vintern, ingen vet varför.

Martin Gelin

Min kollega Per Gudmundson skriver en fyndig ledare om pastor Wright och USA:s kristna vänster i dag. Jag tänker inte ifrågasätta påståendet att Wright är ”en galning”, som Gudmundsson skriver, men däremot undrar jag på vilket sätt man för diskussionen framåt om man nöjer sig med att konstatera att den kristna vänstern i USA är lika stollig som den kristna högern.

Jag tycker att det är mer relevant att prata om varför de två rörelserna har en sådan attraktionskraft.
Det var också något av det viktigaste med Obamas tal i Philadelphia: den svarta frustrationen och ilskan har så mycket gemensamt med den vita frustrationen och ilskan i USA.

Det är vanligt att två förtryckta grupper (i det här fallet, svarta och vita som av ekonomiska och kulturella anledningar känner sig utanför) vänder sin ilska mot varandra. I ett medieklimat som präglas av blodtörstighet, en ständig väntan på nästa konflikt, är det naturligt att alla förtryckta minoriteter och grupper blir osams med varandra. Det är därför primärvalen präglats av destruktiva bråk mellan kvinnor och svarta, svarta och latinos, homosexuell vänster och kristen vänster, och så vidare.

Det som gör Obama unik som presidentkandidat är att han försöker gå vidare från det här självutplånande sättet att föra politik (en hopplös tävling om vem som har det sämst, vem som mest ”förtjänar” att lyftas upp) och i stället förklara att det inte handlar om ett nollsummespel. Det Obama säger är att den dag din homosexuella granne, din arbetslösa vita granne eller din svarta granne får det bättre, så får även du det bättre.

Hans tal kombinerar de bästa egenskaperna hos det vi kanske kan kalla klassisk, europeisk socialdemokrati, med liberala och konservativa idéer om personligt ansvar, ett ansvar som mer än något annat brukar poängteras av just den svarta kyrkan som Gudmundson kallar kristen vänster.

Det viktiga, säger Obama, är inte bara regeringens makt att göra samhället mer rättvist, utan dessutom att ”challenge ourselves to be better. Better neightbors, better parents, better citizens.”

Det är cosbyism, men utan det obehagliga klassförakt som präglar så mycket av Cosbys klagomål på den ”ignoranta svarta underklassen”.

Att vara amerikan är ett komplicerat öde, skrev Henry James en gång. För första gången har en presidentkampanj börjat spegla precis hur komplicerat det ödet är.
Obamas tal borde bli början på en diskussion om USA:s identitet, i stället för tröttsamma jämförelser om vilken pastor som är stolligast (John McCain har ju som bekant stöd från en del tvivelaktiga religiösa ledare).

Ett av de mest rörande svaren på Obamas tal kom från Mike Huckabee, som försvarade Obama och pastor Wright (finns här, hoppa in ungefär fem minuter).

”I’m probably going to be the only conservative in America to say a thing like this”, säger Huckabee.
För en gångs skull hoppas jag att han får sällskap.

Martin Gelin

Om man har läst ett halvdussin böcker om Obama förändras knappast synen på honom av det pågående mediadrevet om hans pastor. Men de flesta amerikaner har ju inte läst ett halvdussin böcker om Obama (var sjätte väljare tror fortfarande att han är muslim).

För mig framstår hans pastor mest som en tydlig kontrast till det Obama inte är. Polariserande, aggressiv, lätt paranoid.
Jag har varit på den där kyrkan i Chicago, och det var ingen särskilt trevlig erfarenhet, men jag kan leva med det.

Darryl Pinckney har skrivit en av de bättre artiklar jag läst om Obama, ras och nationell identitet i USA (egentligen handlar den om Shelby Steeles ”A bound man”):

”In The Audacity of Hope, Obama goes on record, again, on a range of issues, from his qualified support of abortion to his opposition to the war in Iraq. At the same time, he wants to demonstrate that just because he is a black legislator it doesn’t follow that his votes in the Senate can be predicted:
’I reject a politics that is based solely on racial identity, gender identity, sexual orientation, or victimhood generally.’
In writing about his understanding of our political history, it is as though the Constitution’s system of checks and balances reflects his dual heritage, his desire to reconcile in his person and in his policies the polarized nation.

/…/ Obama’s white grandparents informed his identity as a black man, but maybe not as the antidote to blackness Steele imagines. They fled Kansas and ended up in Hawaii, disappointed but decent people. Maybe the myth of his father was a comfort in the way that the sound of his grandfather, trying to sell insurance from home, making humiliating phone calls Sunday nights, was not. Obama’s white girlfriend was rich, and class as much as race may have been the thing about her life that made him feel like such an outsider. What perhaps informs Obama’s desire to be inclusive as a black candidate is his feeling for the insecure white America that doesn’t recognize itself in the images of middle-class well-being.

/…/

Steele accuses Obama of presenting himself as a protester to blacks and a unifier to whites. But when he holds that Obama cannot serve the aspirations of one race without betraying those of the other, it is Steele, calling black people blackmailers, who seems out of date and most threatened by Obama’s candidacy..”

Martin Gelin

När jag var hemma i Stockholm hösten 2006, veckorna innan det senaste valet, tillbringade jag många halvberusade middagar med att försöka etablera uttrycket ”The Economist-vänstern.”
Det syftade på vissa av mina kollegor och vänner som prenumerar på The Economist, håller med om det mesta som står i den, men som ändå röstar på Lars Ohly.
Uttrycket blev förstås ingen succé, kanske delvis för att Economist-vänstern inte vill låtsas om den djupa motsägelsen i att hålla med The Economist samtidigt som man röstar på Lars Ohly, men kanske även för att högern inte heller känner för att sprida ett uttryck som skulle antyda att vänstern gjorde annat på sin fritid än att läsa Michael Moores blogg och demonstrera mot minkfarmar.

I den unga, amerikanska, liberala bloggosfären har det i alla fall pågått en kul liten Economist-debatt den senaste veckan.

Ezra Klein:
”Dani was once a committed reader. But he grew tired of ”ideology that masquerades too often as journalism,” and concerned that ”the more I knew about a subject, the less The Economist was making sense. I had the same experience. The Economist is wry and knowing and worldly, except on issues that I actually knew something about, in which case it made me feel very annoyed. ”

Matt Yglesias:
”Think of [The Economist] this way — suppose you had a well-traveled, reasonably witty cousin who voyaged around the world with a good eye for detail and a personality marred by a strange obsession with labor market deregulation and pension privatization.”

Jag håller med om att The Economist blir bättre ju mindre man vet om ett ämne. När jag läser Asien-sidorna eller science-sidorna tycker jag att den är toppen, men när den börjar göra grova generaliseringar om de amerikanska demokraternas väljargrupper, eller använder Mauricio Rojas som ensam auktoritet om svenska integrationsproblem, då blir det lite mer bekymmersamt.

Det intressanta är just hur tidningen lyckas så bra med att ”förklä ideologi som journalistik”, samt hur effektivt (om än omedvetet) den spelar på läsarnas osäkerhet och karriärångest. Se bara på den här vagt obehagliga annonsen:

(längst ner står det alltså: ”management trainee, aged 42”).

Däremot beundrar jag den förstås hejdlöst som ren tidningsprodukt: för de briljanta rubrikerna, den vackra formen, för humorn, den sansade jargongen, den konsekventa motpolen till alarmism och hysteri.
Det är ett konststycke i sig, att skapa en tidning där varje sida, varje mening, omedelbart förknippas med just den tidningen.
Kan bara komma på två andra tidningar som lyckats med det på 2000-talet: The New Yorker och, ej att förglömma, Murder Dog.

Martin Gelin

Häromveckan intervjuade jag David Frum (före detta talskrivare åt George W Bush) och frågade honom hur John McCain kommer att attackera demokraternas kandidat i höst. Frum svarade att om det blir Obama så kommer det huvudsakligen att handla om patriotism – Michelle Obamas kommentarer kommer att få väldigt mycket utrymme.

Det låter kanske inte som världens mest innehållsrika attackstrategi, men sämre idéer har fungerat i amerikanska presidentkampanjer.

McCain själv har onekligen inga problem med patriotismen. I dag var det 35 år sedan han haltade sig ur ett amerikanskt militärflygplan, frisläppt efter fem år i fångenskap i Vietnam.
Han har gjort en ny, bombastisk kampanjfilm för att fira just detta, tonläget är någonstans mellan ”Titanic” och ”Friday night lights”.

Martin Gelin

En praktikant på Columbia Journalism Review pratar med filmregissören Errol Morris (som aldrig varit någon stor förespråkare av objektivitet) om hans nya Abu Ghraib-film ”Standrard operating procedure”:

None of your films has been particularly concerned with what we might call balanced journalism. In Standard Operating Procedure, the point of view largely belongs to the soldiers who took the photographs and were subsequently indicted. What is your aversion to stories that employ a more traditional weighing of arguments?

– I don’t believe that’s journalism. I’m sorry. [laughs] Take a clear example: I made this film, The Thin Blue Line, about a murder case in Dallas. Is the job of a journalist simply to have everybody weigh in on what his or her viewpoint might be? Or should the journalist find out what really happened? Is it a matter of indifference whether [the suspect] is guilty or innocent? Is it just something that we should have a vote on-as if a vote can determine what actually transpired in reality?

*****

Roligt: enligt Pew research center förändrades mediebevakningen märkbart efter Saturday Night Live-sketchen om Clinton och Obama.