Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Från Edward St Aubyns ”Some hope”, om metaforer:

”Yeah, said Patrick, smiling wildly. I’ll have a creme brulee.
Patrick
stared at his glass. The red wine was definitely beginning to unfold.
Pity he had already drunk it all. Yes, it had been beginning to unfold,
like a fist opening slowly. And in its palm…In its palm, what? A
ruby? A grape? A stone? Perhaps similes just shunted the same idea back
and forth, lightly disguised, to give the impression of a fruitful
trade.
Sir Sampson Legend was the only honest suitor who ever sang the praises
of a woman. ”Give me your hand, Odd, let me kiss it; ’tis as warm and
soft as–as what? Odd, as t’other hand.” Now there was an accurate
simile. The tragic limitations of comparison. The lead in the heart of
the skylark. The disappointing curvature of space. The doom of time.
Christ, he really was quite drunk. Not drunk enough, though.”

*****

Jag har skrivit min första artikel om The Onion på fem år. I dagens SvD, finns här.
Hos ”This American Life” kan man lyssna på deras måndagsmöten.

Martin Gelin

I dag åt jag lunch med Ian Buruma, en klok, väldigt europeisk man.
Vi satt på Le Pain Quotidien, ett trevligt, väldigt europeiskt kafé, med långa ekbord som man kan dela med främlingar (som alla gör i gemytliga Europa?)
Runt omkring oss satt väluppfostrade européer och läste tysk, fransk, italiensk dagspress, fingrandes på Blackberrys.
I Burumas senaste bok ”Murder in Amsterdam”, skriver han om ett holländskt fenomen han kallar för Our Kind of People, den lite självbelåtna elit (lika gärna vänster som höger) som numera styr Holland. Han associerar dem till Franz Hals:

”The great and the good who had once ruled the pillars, and now the welfare state, were in many respects just like the regenten of the seventeenth century. You see their countenances perfectly portrayed in the Golden Age paintings of Franz Hals: seated around their oak tables in solid, barely decorated rooms, dressed in sober black, administering poorhouses and orphanages, dispensing charity to the needy, discussing the affairs of business and state, these well-meaning, prosperous, but never, ever ostentatious notables, these excellent gentlemen of substance, have a look of probity, thrift, hard work, tolerance, and – this is the genuis of Franz Hals – the ineffable smugness of superior virtue.”

I USA fungerar det lite annorlunda – inte samma ärvda sociala status, inte samma
självklarhet i ansiktena, inte samma smugness, kanske.
Men det finns ett ständigt tjat om den ”liberala eliten”, som på något sätt alltid är lite för mjuka och förnäma, en misstänksamhet mot just det europeiska.

Under presidentvalet har Hillarys kampanj gjort några försök att måla upp Obama-väljarna som ”spoiled trust fund kids”, men att döma av den enormt breda koalition som numera stöder Obama har inte ens kabelnyheterna riktigt gått på det där.

Jonathan Chait skriver en rolig ledare i New Republic om Obama, Mark Penn och lattemyterna.


Män som virkar, på Le Pain Quotidien.

Martin Gelin

Jag älskar den här bloggen. Det är Katten Gustaf, fast med Katten Gustaf bortsuddad. Plötsligt förvandlas serien från att vara milt irriterande och allmänt långtråkig till att bli en djupt vemodig skildring av existensens tomhet.
Eller som skaparen själv beskriver det: ”a journey deep into the tortured mind of an isolated young everyman as he fights a losing battle against loneliness and methamphetamine addiction in a quiet American suburb”

Martin Gelin

Jag har haft det här på känn ett tag: det går inte att hitta en produkt som är bättre anpassad för Barack Obamas kärnväljare än Amazons nya e-bokläsare Kindle.
Välutbildade, unga människor som gillar organisk mat och bor på öst- eller västkusten.
Topplistan på de mest sålda Kindle-böckerna talar för sig själv: två Michael Pollan-böcker, två Obama-böcker.

(Jag har tidigare skrivit om Kindle här och här).

Caleb Crain skrev en intressant artikel om läsandets framtid i The New Yorker för några månader sedan. Den förklarade bland annat hur hjärnan absorberar information beroende på om man läser den, hör den eller ser den på exempelvis TV.

*****

I helgen var jag och lyssnade på Philip Gourevitch här på mitt lokala bibliotek. Han pratade om sin Rwanda-bok, om Abu Ghraib, om hur dåliga idéer rör sig i olika hierarkier och om franska diplomater i Afrika som bara bryr sig om att få världen att prata mer franska.
Publiken var den vanliga: Park Slope-gummor, män som ställer mycket frågor, snygga FN-representanter.
Men en överraskning: några rader bakom mig satt Tomas Ledin, kanske på jakt efter att återlansera sin image som Sveriges svar på Bono?

Senare i vår kommer Gourevitchs nya bok ”Standard operating procedure”, som handlar om tortyr och Abu Ghraib. Kanske kan Jan Söderqvist skriva något festligt och nedlåtande om den här i SvD?

Martin Gelin

Det mest ignorerade primärvalet hittills var varken det i North Dakota, Delaware, Amerikanska Samoa eller Amerikanska Jungfruöarna, utan det i resten av världen.
Via en bloggkommentar på Politicos sajt fick jag häromdagen veta att Obama vunnit i Democrats abroad-valet, med 65 procent mot Hillarys 32.

På ett förnedrande sätt får de ”utländska” delegaterna bara en halv röst. Obamas 6 delegater ger därför 3 röster och Hillarys 3 delegater ger en och en halv. Det vore härligt för John McCain om hela valet slutade med att Hillary vann med en halv röst.

Det har funnits ett internt bråk i Hillary-kampanjen om huruvida hon ska attackera eller vara snäll mot Obama. På debatten igår var det tydligt att det var det snälla laget som vann. Bortsett från det fjuttiga Xerox-skämtet var det en storsint kväll för Hillary. Avslutningen kanske hennes bästa TV-ögonblick hittills.

Hela hennes nya schtick med att prata om the working people of America verkar effektivt. Jag såg henne på Hunter college här i New York häromdagen och det var ett sådant Obama-ögonblick när hon gjorde sitt nya ”night shift”-tal: folk satt knäpptysta, med öppna munnar, blanka ögon.
Här är ”Night shift”-talet komprimerat till en trettio sekunder lång, John Edwards-populistisk reklamfilm.

Obama hade också några av sina bästa debattögonblick. Jag tror att de senaste månadernas kampanjhysteri varit väldigt hälsosam för honom: han har tränats i kampanjande, debatter, allmän TV-mässighet. I början av kampanjen framstod han alltid som valpig bredvid Hillarys väldiga pondus, numera framstår han som en potentiell president.

Martin Gelin

Kaoset i Serbien lär komma upp i kvällens CNN-debatt mellan Obama och Hillary. Kandidaterna kan inte ha haft alltför lång tid på sig att förbereda en genomtänkt policy just där.
Kanske har Obama pratat med sin utrikespolitiska rådgivare Samantha Power, som skrivit ”A problem from hell”, den bästa bok jag läst om Balkan-kriget (rekommenderar även min kompis Aslak Nores nya bok ”Gud er norsk”).
Just utrikespolitik är ju den enda fråga där de verkligen har fundamentala ideologiska olikheter.

Martin Gelin

Nya Michel Gondry-filmen, ”Be kind rewind”, verkar inte så bra. YouTube-videor för medelåldersmän.
Jag var förbi Deitch projects igår, det poppiga galleriet i SoHo, där Gondry har en utställning på samma tema som filmen. Det handlar om att göra-det-själv, om att producera istället för att ”passivt konsumera” och om att ”det är okej att göra misstag, everybody is imperfect!”. Det var mysigt och gulligt och demokratiskt och jag, uhmm, hatade det?

Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat det nya medielandskapet, med sitt anarkistiska utbud av amatörproducerad briljans.
Men det innebär inte att man ska börja förväxla varenda litet lustigt YouTube-klippp med det som en gång i tiden kallades konst.

Så här blir stora konstverk till: Vansinnigt hårt arbete. Det funkar inte att tro att man kan vara slapp konstskoleslacker och flamsa runt med en DV-kamera på Deitch och bara ”jag gör konst, det här är 2000-talets konst!”. Sorry.

Martin Gelin

Svensk media verkar inte göra någon stor grej av John McCain-gate?
Mr Straight Talk påstås alltså ha hånglat med en lobbyist.
Jag tycker förstås att det vore bullshit om ännu ett primärval avgörs på grund av, well, bullshit, men på MSNBC säger i alla fall ”experterna”, med sedvanlig alarmism, att det bara finns två möjliga slut på den här affären:

1. New York Times har gjort sin största tabbe sedan Jayson Blair
2. McCain är över.

Jag skulle vilja lägga till X: skandalen glöms långsamt bort och McCain använder den för att attackera den ”liberala institutionen” New York Times och mobilisera den konservativa väljarbasen.

Litet förtydligande: det är förstås inte bullshit att poängtera McCains allt för intima relationer med lobbyister, det är det ständiga fokuset på kandidaternas privatliv som är tröttsamt.

Martin Gelin

Det råder inget tvivel om att Clinton-familjen behandlats taskigt av amerikansk media i ungefär 15 år. När Hillary klagar på att hon fått utstå en hårdare gallring än Obama har hon en poäng, men det beror delvis på att hon har varit med längre, det finns helt enkelt en djupare brunn av misstag att hämta ur.

Tidningar och kabelnyheter gör nu sitt bästa för att kompensera det här genom att krysta fram attacker på Obama, oftast hämtade från Hillarys pressreleaser (jag får dem själv i min mailinbox, och det är skrämmande att se hur snabbt de förvandlas till talking points på MSNBC, ”Obama plagierar sina tal!”, ”Obamas fru hatar Amerika!”).
New York Times laddade inför Super Tuesday med inte mindre än två helsidesartiklar med den totala ickenyheten om Obamas ”kokainmissbruk”, som han själv skrev om i sin självbiografi 1995. (Hendrik Hertzberg skriver om detta, här)

Det vimlar av onyanserad och okritisk Obama-journalistik därute (Chris Matthews har gjort det här till sin nisch de senaste veckorna), men det blir knappast bättre av att väga upp det med lika onyanserad kritik.

När Obama häromdagen höll ett två timmar långt tal om bostadsräntor, skattepolitik och studentlån blev New York Times stora nyhet att ”Obamas tal har blivit mer detaljerade”, istället för att redovisa vad dessa detaljer faktiskt innebär.

Så bibehålls myten om att Obama är all hat and no cattle, vinterns kanske dummaste klyscha.

Här har vi vettige ekonomen Clive Crooks analys av Obamanomics:

”He is no knee-jerk anti-capitalist: he lauds the “free market that has been the engine of America’s great progress”. He is cautious about mandates and other forms of dirigisme – which is why some party liberals still view him with suspicion.

Mr Obama is a paradox, as yet unresolved. His plan and his votes in the Senate show that he is a liberal, not a centrist. And he is no wavering or accidental liberal. His ideas are of a piece. He sees – or convinces people that he sees – a bigger picture. And yet this leftist visionary is pragmatic, non-ideological and accommodating of dissent. More than that, in fact, he seems keen to listen to and learn from those who disagree with him. What a strange and beguiling combination this is.

It makes him an electrifying candidate – one the Democrats would be crazy not to nominate – but also, to be sure, a gamble.”

*****

När blev högern bättre än vänstern på sociologi? Konservativa City Journal skriver om 2000-talets pojkmän och hur de uttrycker sig i popkulturen, här.

Martin Gelin

I söndagens New York Times raljerar Dave Eggers lite om presidentvalet. Han är upprörd för att Kalifornien röstade på Hillary istället för Obama, vilket Eggers ser som ett bevis för att delstaten är ”konservativ”.

Jag har alltid tyckt att Dave Eggers verkar vara en person med goda avsikter men tveksam begåvning.
Då och då händer det att han drabbas av något som liknar humor, men jag har aldrig läst en mening av honom som lever upp till hans egen ambitionsnivå som the voice of Young America.
Framför allt har han ett konsekvent problem med att skildra någon del av amerikanskt liv som utspelar sig utanför hans enklav av välmående, quirky liberals i rätt delar av San Francisco-bukten.

Det är därför inte särskilt förvånande att han drar följande slutsats av primärvalet i Kalifornien:
”It wasn’t our fault! It was theirs, down there!”

Han syftar på att det var folk i södra Kalifornien som röstade ”konservativt”, vilket är en klassisk anklagelse från det mer stadigt vänstervridna norra Kalifornien – San Francisco, Oakland, Berkeley, Silicon Valley – som förmodligen är det starkaste demokratiska fästet i hela USA (näst efter Upper West Side och Park Slope).
Men nu var det ju inte konservativa eller republikaner som röstade på Hillary, utan snarare latinos och låginkomsttagare, koncentrerade i Los Angeles med omnejd.

Anledningen att många av dem hellre röstar Hillary än Obama är att hon länge framstod som det säkra kortet. Hillary-väljarna är inte nödvändigtvis Hillary-supportrar, utan de röstar på henne för att det är ett slags default-röst för demokraterna. Många tycker att Obama framstår som ett risktagande. I synnerhet bland låginkomsttagare hörs ofta åsikten att man helt enkelt inte har råd att chansa på den häftiga, nya kandidaten, när man har en gammal pålitlig kandidat som utlovar ett klassiskt demokratiskt partiprogram.
Till skillnad från Eggers ser de inget egenvärde i att vara med om en ball folkrörelse (hans artikel är ju mest av allt förtvivlad för att Kalifornien förlorade hipphetstävlingen mot Idaho) utan vill bara ha en politiker som kan leverera.

Att kalla dessa personer ”konservativa” för att de inte vill ”chansa” på Obama är både arrogant och inskränkt. Två egenskaper som av en händelse är ganska vanliga hos just välmående San Francisco-liberaler med goda avsikter.

*****

På den andra sidan av det amerikanska, demokratiska etablissemanget, så långt man kan komma från Bay Area-hipsterism, hittar vi den så kallade Barbara Ehrenreich-vänstern.
Jag har alltid sett Barbara Ehrenreich lite som arketypen för Hillary Clintons kärnväljare. Pragmatisk, äldre, erfaren, lite till vänster om den demokratiska mittfåran, lojal mot arbetarrörelser och fackförbund, går inte på hype och nymodigheter.
När Hillary vann i New Hampshire skrev jag till och med något om att hon vann tack vare Barbara Ehrenreich-vänstern. Men nu visar det sig att Ehrenreich stöder Obama, med ganska vettiga argument.