Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Halva min bekantskapskrets fyller 30 i år.
Som föreberedelse inför detta föreslår jag en snabb genomgång av hur ålder ser ut på 2000-talet.


Sylvester Stallone, 61 år.


30-somethings i Brooklyn


Jon Favreau, Obamas talskrivare, 26 år.

Martin Gelin


TV4-Bertil intervjuar Obama-fans

Alla säger att Obamas segertal igår i South Carolina var det bästa han gjort. Jag önskar att jag hade hört det.
Jag stod kanske tio meter från honom men hörde absolut ingenting – publiken var för euforisk.

Lyckligtvis fick jag tillfälle att höra honom i en lite mer intim miljö några timmar senare.
Efter den fullsmockade valvakan på Metropolitan convention center (flera tusen personer väntade utanför) hamnade jag på en anspråklös liten pub på Gervais street, huvudgatan i Columbia, där Obamas kampanjarbetare ordnat en inofficiell efterfest. Det var inga andra journalister där, och inte en enda fotograf, bara Obamas personal. Jag satt i baren med min press-badge instoppad långt innanför skjortan och pratade med ett gäng kvinnor i 50-årsåldern som tillbringat hela dagen med att knata runt och knacka dörr för att få ut väljare i Columbias sämre bemedlade områden.
– Vi har rätt ont i fötterna, men det var det värt, sade en av dem och tittade förtjust upp på TV-skärmen ovanför som visade valresultatet.

Efter ett tag började en av kampanjarbetarna hålla ett tacktal som lite abrupt avslutades med ”So, let me introduce the next president of the United States…”
Så kom Obama gåendes, trängde sig igenom horderna av öldrickande, 22-åriga volontärer, klättrade upp på en liten stol och höll ett långt, hjärtligt tacktal till sin organisation.
– You know, they said to me when I came here, that this is not how you run a political campaign. You’re supposed to give money to the right people, talk to the right politicians, talk to the lobbyists. But we decided to do something else. Today, we’ve been going door to door, making phone calls, talking to the voters, one by one. And it turned out… okay.

Det kulminerade i kaos, Obama improviserade lite fritt baserat på sitt klassiska ”Yes we can”-speech. Överlyckliga kids som flugit ner från Vermont kramades med 70-åriga tanter från Georgia.

*****

Tidigare på kvällen, strax efter att Obama utnämnts till segrare, träffade jag Robert Gibbs, Obamas talesman, som berättade att han precis klippt sig.
– Jag bestämde mig för att gå till frisören i dag, när jag insåg att primärvalssäsongen inte kommer att vara över än på ett tag.

Du tror att det kommer att fortsätta efter Super Tuesday?
– Ja. Åtminstone till mars, eventuellt april. Jag kommer tyvärr vara tvungen att försöka se anständig ut ett bra tag till.

*****


Obama/ Sebelius ’08?

Det har spekulerats mycket i vem Hillary kan tänkas välja till vicepresident, inte lika mycket i vem Obama skulle välja om det blir aktuellt.
En av de favorittippade kandidaterna är Kathleen Sebelius, governör i Kansas.

På tisdag framför Sebelius demokraternas replik till George W Bushs State of the union-tal, och sedan förväntas hon utannonsera sin offentliga Obama-endorsement vilket ju även fungerar som en inofficiell intresseanmälan för att bli vicepresident.
Det verkar misstänkt passande att Obama gör ett uppträdande i Kansas city samma kväll.

Sebelius är relativt konservativ för att vara demokrat, men närmast radikal för en Kansas-governör: mot dödstraff, för vapenkontroll, röstade mot tillägget i konstitutionen som förbjuder homoäktenskap.

Martin Gelin

Det är frost på palmerna här i Columbia, South Carolina. Men pratar man med folk möter man bara värme. Det finns nog ingenstans i världen där folk är så artiga som i den amerikanska Södern, i synnerhet just här i South Carolina, och grannstaten Georgia. Det är en del av USA som präglas av en traditionell värdighet och gott uppförande, en vänskaplig yta som är en förutsättning för att människor ska komma överens trots de djupa konflikter som ständigt bubblar under ytan här.

Jag tillbringade eftermiddagen med att stosa runt på University of South Carolinas lummiga campus i sällskap med en Obama-kampanjarbetare, en latinamerikan från Austin, Texas som gjorde sitt bästa för att övertala mig om att Obama inte alls har några problem att attrahera latinamerikanska väljare. I South Carolina stämmer det åtminstone: 54 procent av delstatens hispanics lutar åt Obama, medan Hillary bara får 19 procent.

Hittills har varje primärval skrivit om reglerna för hur olika grupper röstar.

Obama kommer förmodligen vinna här i kväll, men på Super Tuesday lutar det åt Hillary.
Det finns åtminstone två enkla anledningar till det. Dels är hon, ärligt talat, en snäppet bättre kandidat, med bredare erfarenhet och tydligare ståndpunkter. Dels har hon en smutsigare och mer aggressiv kampanj än någon annan primärvalskadidat i modernt minne (man får gå tillbaka till Bush mot McCain 2000 för att hitta en kampanj som till lika stor del präglas av rena påhitt).

Det är lätt att bli irriterad när man ser Bill Clinton cyniskt manipulera medierna, som lydigt rullar sig framför honom som väldresserade hundvalpar. Det finns inget journalister gillar så mycket som när mäktiga män skriker ”Shame on you” till andra journalister – den dåliga journalistiken pågår ju nämligen alltid på någon annans tidning.
Till och med Rahm Emanuel, den demokratiska kongressmannen som framstod som partiets egen Lee Atwater efter sin aggressiva kampanjpolitik i kongressvalet hösten 2006, protesterar nu mot Bill Clintons attackpolitik.

Bill ligger just nu som en obehaglig dimma kring Hillary, men det är säkert effektivt som kampanjknep. De har gått från good cop, bad cop till bad cop, bad cop.

*****

En av de vitt spridda myterna om Obama är att han är mer vänster än Hillary. Det är i synnerhet i europeiska medier den här bilden uppmålats. Dels i vänstermedier som gärna vill att Obama ska betyda slutet på allt de avskyr med USAs höger, men även här i SvD kan man läsa att Obama är ett vänsteralternativ till Hillarys centerpolitik.
Det är inte riktigt sant. På de få frågor där de två kandidaterna överhuvudtaget går isär är det Obama som ställer sig till höger. I alla inrikesfrågor, sjukvårdspolitiken och ekonomin, är det Hillary som presenterar en mer progressiv agenda.
Obama lånar fritt idéer från republikanerna, medan Hillary kör stenhårt på demokraternas konventionella bullet points.

Problemet är förstås att det här går emot mediernas bild av Obama och Hillary, där Obama alltid är den varma idealisten och Hillary den kyliga pragmatikern. I själva verket är det ofta tvärtom. Det är Obama som är öppen för kompromisser och lösningar över partigränserna, medan Hillary sällan visat tecken på att vilja rucka på demokraternas fundamentala idéer.

Det är delvis därför Hillary är en bättre kandidat i primärvalet (hon tilltalar demokraternas ”bas”) medan Obama förmodligen skulle vara en bättre kandidat i själva presidentvalet (han tilltalar hela det politiska spektrumet).

Martin Gelin

Jag brukar åka på Sundance-festivalen ibland. Det är roligt. Man ser film hela dagarna, och på kvällarna sitter man med genomblöta ullsockor invirade i en tjock filt framför någon brasa och dricker Laphroig bredvid Maggie Gyllenhaal.

Men i år kunde jag inte åka, ett hysteriskt presidentval råkade komma emellan.

Precis som med i stort sett all USA-rapportering är det dock lättare att bevaka händelsen hemifrån, med en fungerande bredbandsuppkoppling och dagligt bloggflöde.
Här följer således en kort Sundance-rapport från Brooklyn:

Hamlet 2
South Park-manusförfattaren Pam Brady (hon som skriver de avsnitt som inte handlar om transformer-gubbar som skjuter med laser på en fjärran planet) och Steve Coogan i den efterlängtade uppföljaren till Hamlet. Årets stora succé, såldes för tio miljoner bucks till Focus features. Elizabeth Shue är med och spelar sig själv. Låter som en roligare version av ”Extras”. Helt enkelt för bra för att slösas bort i en påhittad bloggrapport från Sundance, jag skriver om den lite längre i riktiga tidningen i stället.

Smart people
Det här låter lite som om ”American Pie”-mannen gjort en parodi på Noah Baumbach (tänk typ ”Scary movie” för akademiker). Men den verkar vara på allvar, bara lite sådär tongue in cheek.
Två Sundance-darlings i huvudrollerna: Ellen Page och Thomas Haden Church. Känns som en film som inte kommer vara så bra men som kulturjournalister ändå bör ha en åsikt om.

Where in the world is Osama bin Laden?
Världens tråkigaste dokumentärfilmare Morgan Spurlocks nya film. Jag fick narkolepsi bara av recensionen.

Good Dick
Bra titel, men filmen verkar sådär förutsägbart indie-quirky. En love story mellan en ”ensam tjej” och en kille som jobbar i videobutik. Romanser mellan ensamma personer (cineaster?) och folk som jobbar i videobutiker (cineaster!) är en egen Sundance-genre som aldrig någonsin funkar, bortsett från i Nicole Holofceners klassiska ”Walking and talking”, men den kändes aldrig riktigt Sundance, den var för bra.

Choke
Baserad på Chuck Palahniuks bok, vilket känns som det slappaste sättet att sälja in en film på Sundance. Näst slappast är att ha en blurb av Joel/Ethan Coen på PR-materialet.

Jag ser nu att jag lika gärna skulle ha kunnat hitta på fem Sundance-filmer och listan hade sett helt identiskt ut med ovanstående: en jätterolig film och fyra som känns som ofrivilliga parodier på sig själva. Saknas bara ett Steve Buscemi-co-producerat tonårsdrama om att vara ensam och missförstådd i en småstad där de spelar Elliot Smith på alla barer.

*****

Igår pratade jag i P1s kulturprogram Nya vågen om hur de amerikanska talkshowerna klarar sig utan manus, man kan lyssna här (tisdagsprogrammet, i slutet).

Fredrik Sahlin gör även en sansad analys av ”Tell me you love me” (”Woody Allen med genitalier, fast utan humor”, ganska exakt så). Han hävdar att alla fyra paren egentligen är samma par, i olika stadier.

Martin Gelin

”When retired people move to a warmer state, their life expectancy rises dramatically. In fact, 8 to 15 percent of the increase in American life expectancy over the last 30 years comes from people moving to warmer climates.”

Nu åker jag till Yucatán, för att överleva – inget NPR, ingen MSNBC, inget RSS.
Tillbaka på tisdag.

*****

En Obama-parodi från andra sidan sjön:

”Why vote for someone who says: ’See that chair. You can sit on it’ when you can have someone like Obama say: ’This chair can take your weight. This chair can hold your buttocks, 15 inches in the air. This chair, this wooden chair, can support the ass of the white man or the crack of the black man, take the downward pressure of a Jewish girl’s behind or the butt of a Buddhist adolescent, it can provide comfort for Muslim buns or Mormon backsides, the withered rump of an unemployed man in Nevada struggling to get his kids through high school and needful of a place to sit and think, the plump can of a single mum in Florida desperately struggling to make ends meet but who can no longer face standing, this chair, made from wood felled from the tallest redwood in Chicago, this chair, if only we believed in it, could sustain America’s huddled arse,'”

Martin Gelin


Fr v: himlen, öknen, Daniel, kapitalismen.

Jag var lite kluven till Paul Thomas Andersons nya film ”There will be blood” när jag stapplade ut ur biosalongen igår kväll, men såhär en dag senare börjar jag inse att det är en omedelbar klassiker. Det är nog en av de mörkaste filmer om USA jag sett, en sådan där fläskig, episk film som får en att vilja läsa Daniel Mendelsohn / Ian Buruma-essän i New York Review of Books (den finns inte än, men jag känner på mig att den kommer snart). Kanske genererar den till och med en Mark Steyn-sågning i New Criterion?
Det handlar väl om kapitalismen, hur den tuffar fram och skapar välstånd men i grund och botten är samvetslös. Man kan tycka vad man vill om det, men det är svårt att inte bli hejdlöst imponerad av filmen.

”There will be blood” bekräftade också något jag länge har anat: allt som Radiohead gör är bra, utom Radioheads skivor.
Jag gillade Thom Yorkes elektroniska soloalbum i fjol (eller förförra året var det väl nu) och jag gillade även soundtracket till ”There will be blood”, som är skapat av Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood. Jag skulle inte kalla det vackert, men som filmmusik är det otroligt effektivt – lika obehaligt och modernt som själva filmen. Någon beskrev den inledande sekvensen som en ”stråkorkester som stämmer upp i helvetet”.
Diskrepansen mellan den dammiga, kaliforniska sekelskiftesmiljön och den pulserande, minimalistiska intensivt 2000-taliga musiken skapar en känsla av att det faktiskt är en film om framtiden, snarare än dåtiden. När musiken väl lyckas gripa tag i något harmoniskt för ett kort ögonblick vet man att det snart försvinner.

Det enda som inte riktigt fungerade i filmen var nog slutet, onödigt over-the-top, men det kanske också växer med tiden. Om inte annat är det den mest kreativa filmscen av ren sadism jag sett sedan farbrorn i rullstol börjar kasta skiftnycklar i ”Dodgeball”.

Skriver lite mer om filmen här i SvD om en vecka eller så.

Martin Gelin

SvD:s Roland Poirier Martinsson skriver klokt om USA-valet här, och nämner en frukost med Karl Rove:

”A propos Mr. Rove: Vi åt frukost ihop häromveckan. Han kan mycket om Skandinavien (härstammar från Norge) och var nöjd med Reinfeldts regering och optimistisk beträffande omval. Regeringen har lagt grunden, nu gäller det bara att göra rätt fram till valet.”

I Bob Woodwards bok ”Plan of attack” får man en lite annorlunda bild av Karl Roves skandinaviska kunskaper. Woodward driver tesen att Rove hatar Sverige så mycket att det till slut bidrog till invasionen av Irak. Rove hade helt enkelt personliga issues med Hans Blix:

”Rove saw that the president was ”wired up” about Blix. The president knew Rove’s attitude toward the Swedes. As the highest ranking Norwegian-American in the White House – and perhaps the only one – Rove was convinced of the historical duplicity of the Swedes, who had invaded Norway in 1814 and ruled the country until 1905. There was a long-standing grudge and it was a running joke between the president and Rove.”

(från s. 266)

Martin Gelin



Hillary
, Hillary.
Hillary, Obama, Obama, Obama. Obama, ”Hillary”, Obama.
Obama, Hillary.

– Obama, Obama, Obama, Hillary, Obama.
– Hillary Obama?
– Obama.
– Hillary, Hillary, Hillary!
– Obama?

Hillary:

”Hillary. Obama.
Obama,
Hillary, Hillary.”

”Obama”!
– Obama, Obama, Hillary.


Hillary


Obama, Obama, Obama


Hillary!?


Hillary-Obama


Obama, Hillary

Martin Gelin

Några av dagens election-länkar:

John Kerry gick ut offentligt och stödde Obama igår.
När jag skrev nedan att Obama är ”elitkandidaten” och Hillary den ”folkliga” ironiserade jag förstås över hur de porträtteras i media. Givetvis har Obama ett enormt folkligt stöd (vilket jag ju skrivit om tidigare – ett tips till er som kommenterar, läs mer än en paragraf först). Men ett av Obamas problem är att han uppfattas som tjusig och lite sådär europeisk, det som så tydligt låg Kerry i fatet 2004 (USA glömmer aldrig när Kerry bad om ”gryuere” under ett kampanjbesök på en klassisk Philly cheesesteak-restaurang).
Att Kerry nu stöder Obama är således logiskt, men inte nödvändigtvis positivt för Obamas image.

Dubbelmoralen när det gäller hur man visar att man har pengar i USA är fascinerande.
Det är oerhört tabu att vara elegant på ett ”europeiskt” sätt (ruccola, fransk ost, latte, figurnära kostymer, krångliga ord).
När Bush däremot lullar runt och spelar golf och motorsågar ner buskar på sin 40-hektarsranch i Texas, finansierad genom hans väldigt WASP-iga släkts oljepengar, då är det bara keeping it real.

Det är kanske det främsta skälet till att jag bara inte kan få in bilden av Obama som president i mitt huvud: européer gillar honom.

Gammal Newsweek-grej om Obamas ”arugula factor”.

*****
Camille Paglia om Hillary
USAs feminister verkar i stort sett splittrade mellan Hillary och Obama, med hyfsat stöd för John Edwards också (hans fru Elizabeth har kampanjat för att det är Edwards, och inte Hillary, som är ”feministkandidaten”, vilket i första hand motiveras med hans ekonomiska politik – kvinnor är fattiga i högre utsträckning än män i USA).

Apropå det här med att vi kallar dem för ”Hillary” och ”Obama” – det är dags att svensk media bestämmer sig här och nu för vad vi ska kalla de två kandidaterna.
På alla kampanjskyltar över hela USA står det ”Hillary 2008” eller ”Obama for America”. Jag har inte sett en enda skylt där det står varken ”Clinton” eller ”Barack”.
Men nu när identitetspolitiken rullat igång är det förstås dags att hitta en gemensam standard för hur vi använder deras för- och efternamn.

*****

Den generation som röstar för första gången i år är den minst republikanska på länge i USA.

Martin Gelin

Några röster om valresultatet från pressrummet på Obamas valvaka igår:

– Demokrater är alltid svaga för the underdog, de gillar inte när en kandidat börjar bli stöddig (Clinton i Iowa, Obama igår)
McCain tog oberoende väljare från Obama
– Hillary var bättre i debatten i lördags
– Hillarys ”känsolutbrott” fick henne att framstå som mer sympatisk
– Demokrater ville inte att primärvalen ska vara över för snabbt
– ”When you speak about change, the forces of status quo will attack…”
– ”New Hampshire is just a really, really weird, unpredictable state”
Bill Bradleys Obama-stöd skrämde bort folk på landet

Man kan i alla fall inte riktigt tjafsa med Hillarys valvinst. Hon kammade hem de arbetade mammorna, medan Obama fick nöja sig med Ivy League-kidsen på Dartmouth college.
Över en natt var den gamla klyftan instiftad igen: Obama som elitkandidaten, Hillary som den folkliga.
I dag pratar förstås ingen längre om att kicka Mark Penn, Clintons PR-chef.

Den stora förloraren igår var the pundits, experterna som sitter på CNN och MSNBC och låtsas veta exakt var valet är på väg. De har förstås haft oerhört fel om precis allt de senaste dagarna.
Kvällen var en historisk flopp för opinionsundersökningar och för det medieklimat som spyr ut dem.

Jag följde valet längst inifrån New Hampshires Obama-hjärta, en gympasal i Nashua proppfull av tanter i virkade koftor med renar på, lurviga New York-liberaler och idealistiska tonåringar som rest dit från Massachussetts, såväl som en hel del självutnämnda republikaner (de första två personer jag intervjuade förklarade att de ”egentligen brukar rösta republikanskt, men inte i år”).

Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från synen av de tre tonårstjejerna framför mig som satte sig ner och började gråta när AP förklarade att Obama förlorat.

Obamas tal var ändå ett av de bättre han gjort de senaste månaderna. Det kändes väldigt, tja, South Carolina.

I takt med att det börjar uppstå en polarisering mellan Obama och Hillarys supportrar bör man kanske påminna sig om hur lika de faktiskt är politiskt. I senaten har de röstat identitskt till 90 procent. Deras idéer om hur USA ska förändras bygger på samma grundläggande värderingar, även om de bitvis skiljer sig i små detaljer (här skriver Robert Reich om hur lika deras sjukvårdsförslag är).
Jag och många andra har även skrivit om Obamas ”clintonism” – det är han och inte Hillary som mest imiterar Bill Clinton (på gott och ont).

Här är Obamas kampanjplan de kommande veckorna.

Här är Gloria Steinem om Hillary, rubriken skrevs förstås i förrgår.

*****

Här är New Hampshire sett från min mobiltelefon:

Nio på morgonen vid en valllokal i Concord, solen går upp bakom Hillary-skyltarna.

En Ron Paul-hippie i sandaler och pannband började trakassera barnen som kommit för att stödja Hillary:
”Don’t you believe in the constitution? Huh? Do you wanna be pushed around by the government when you grow up?”

Mitt under sin photo-op med skolbarnen smög Hillary upp och ställde sig precis bredvid mig, förmodligen glad att ha fått syn på Kelsey Grammer.


Från vänster: Barack Obama, Hillary Clinton och John Edwards imiterar valresultatet i form av stapeldiagram.

Utanför Obamas valvaka, efteråt.