Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Så charmtrollet Mike Huckabee börjar på fullt allvar se ut som en rimlig presidentkandidat för republikanerna.
Det här är alltså en man som 1992 föreslog att Aids-smittade skulle sättas i karantän, som när han tillfrågades om vad USA borde göra åt situationen i Darfur svarade att de först borde göra något åt ”folkmordet” på hemmaplan (abort), som i en cynisk (eller bara puckad?) kampanj mot låginkomsttagare föreslagit att ersätta stora delar av inkomstskatten med en ”konsumentskatt”, ett förslag som enligt samlad ekonomisk expertis bara skulle flytta en större del av skattebördan till låginkomsttagare. Han har även lyckats med det fenomenala konststycket att kombinera amerikanernas tre största nojor (hotet från terrorism, hotet att bli av med sitt jobb till en illegal invandrare, ”hotet” från Kinas ekonomi) i en enda, fullkomligt idiotisk mening: ”I don’t want to see our food come from China, our oil come from Saudi Arabia and our manufacturing come from Europe and Asia”.

”Det finns så mycket dårskap i den där meningen att den inte ens går att ta itu med”, säger Rich Lowry till The Economist.

När Rich Lowry, redaktör för ärkekonservativa National Review, kallar en fellow republikan för en dåre, då vet man faktiskt att det är en genuin dåre.

Vi har i alla fall en sak gemensamt, jag och Huckabee: vi hatar filmen ”I love Huckabees”.
När jag träffade Huckabee i Florida trängde det sig fram en reporter från E! Channel som frågade vad han tycker om filmen.
– Jag hatar den! Det är den värsta film jag sett.

Här har vi Gail Collins om Huckabee och resten av gänget:

”The Republican pack is one extremely unappealing bunch of politicians, and it’s no wonder that the poor voters have developed buyers’ remorse before they’ve come near the cash register. Huckabee is this week’s exercise in avoidance, and he’s not likely to be the last.

If Iowa opts for Mike (More Sincere Than Mitt, Less Weird Than Rudy), chances are that New Hampshire voters will decide that going that way lies disaster. They’ll probably go for Mitt (Fewer Wives Than Giuliani and More Money Than Anybody Else). Once the small states have spoken, Florida voters may be so appalled by the idea of having to listen to Mitt talk about his beautiful marriage for four years that they’ll opt for Rudy (More Consistent Than Mitt and Remember 9/11). While some candidates are focusing on small states and face-to-face campaigning, Giuliani seems to do best in large states where very few people have actually met him.

Then, somewhere around South Dakota, Fred (Extremely Tall) Thompson’s strategy will finally unfold and the voters will give him the nomination because they’ve forgotten he was ever in the race. ”

Martin Gelin

Jag har blivit en anglofil-i-garderoben av att tillbringa ett helt år i New York utan ett enda besök i Europa.
På måndagarna smyger jag in på en suspekt liten tidningskiosk på Christopher street och investerar i The Observer, TLS och LRB. Jag har stoppat ner en liten Clive James-pocket i min jackficka för de där dagarna då det är tunnelbaneproblem (typ när det snöar, en naturkatastrof som New York aldrig lärt sig hantera).

Jag läser däremot sällan The Guardian, av den enkla anledningen att allt väsentligt som skrivs där ändå återges förr eller senare i svenska dagstidningar, med en lojalitet och förutsägbarhet som nästan är rörande.
Det gläder mig således att jag hittat till Stephen Frys blogg, som är min favoritkändisblogg den här veckan. Där hittar man Dork Talk, hans veckokrönika om prylar för The Guardian. Män som skriver om digitala manicker har aldrig riktigt varit min kopp té, men jag kan läsa om i stort sett vad som helst om det bara är rätt typ av småleende brittisk farbror som författat texten.

*****
Ibland när jag väl lyckas besöka den gudlösa världsdelen Europa och går runt på kullerstensgatorna bland alla övergivna kyrkor undrar jag vad det egentligen ska bli av alla de där majestätiska gamla byggnaderna som ingen har någon användning för längre. Vad kommer att hända i, säg, Engelbrektskyrkan om 100 år? Ett bröllop var tredje vecka och sedan står den bara där helt tom, vacker och funktionslös?
I Maastricht har man byggt världens kanske finaste bokhandel i en katedral från 1200-talet. Det känns som en naturlig utveckling.

Martin Gelin

Måste säga att jag älskade ”Juno” ändå.
Däremot är det något djupt obehagligt med att en libertarian nu har gjort årets roligaste amerikanska film två år i rad.
Jag hoppas att allt bra i filmen kom från manusförfattaren (men tydligen är de där ”lyckliga” fotografierna på adoptivparet i vita kläder baserade på Jasons egna föräldrar, som gjorde, bland annat, ”Ghostbusters”).

*****

Livsviktig stadsdelsuppdatering:

Vi har bestämt oss för att dela upp det anrika Manhattan-distriktet Lower East Side i två separata delar.
Det som ligger ovanför Delancey street skall hädanefter vara känt som Lower Eastpacking District .
Under Delancey hittar vi däremot den snäppet mer civiliserade byn Lower Chineast Side.

*****

Angående Shwi: ja, det är den skivan jag syftar på, den kom tydligen redan förra året, men fortfarande bra.

*****
Veckans The Onion-länk

Martin Gelin


Afghanistan och Minnesota i New York Times nya lobby.

Den här hösten har New York Times firat printjournalistikens död med att smälla upp en 52 våningar hög Renzo Piano-ritad skyskrapa ett stenkast från Times square.
Det har bloggats mycket om den. Jag tycker att den ser ut som ett skandinaviskt hotell.

David Byrne
var där förra veckan och bloggade lite om dagstidningarnas framtid.

Martin Gelin

Den enda konsert jag sett i år som kommer i närheten av R Kelly var en lördagkväll i början av oktober när vi gick och såg Jimmy Webb på The Cutting Room, en liten bar i Chelsea.
Han har spelat där hela hösten, men nu på lördag är det sista gången.
Senast gjorde han en tio minuter lång version av ”Wichita lineman”, som var bland det finaste jag sett.
Här är Glen Campbells kortare, klassiska version.

Två andra musiktips:

Shwi Nomtekhala. En av årets bästa skivor. Sydafrikansk r&b med vackert gitarrspel på nagelspetsarna. Här är en fin låt.

Julianna Barwick. Andlig tjej från Bushwick som sjunger kör med sig själv, hamnar någonstans mellan Arvo Pärts ”Te deum” och Panda Bears senaste. Lyssna här

Martin Gelin

Trots Obamas slutspurt de senaste veckorna tror jag fortfarande att Hillary kan känna sig hyfsat lugn som vinnare i primärvalen.
Men om inget annat så har Obama åtminstone åstadkommit årets bästa politiska kampanjfilm. Här.

Är man sugen på att läsa om något annat än PR-kampanjer, kandidaternas personliga biografier och de senaste opinionsundersökningarna, rekommenderar jag Robert Reichs blogg. Reich jobbade i Bill Clintons administration men verkar luta åt Obama den här gången.
Han har även skrivit ”Supercapitalism”, en av de bättre böcker jag läst i år om amerikansk politik. Jag hoppas, precis som Reich, att valdebatten faktiskt kommer att handla om ekonomin, i stället för främlingsfientlighet, upptrummade terrorhot och nymoralism.

Martin Gelin

”I’m very happy with the báhn mì-scene, for lack of a better word. It’s better than the music scene in New York right now” säger James McNew, basist i Yo La Tengo, i min sympatiska lokaltidning Edible Brooklyn. Det är en tidning om vad man äter i mina kvarter, och på ett stort uppslag står James stolt i sitt kök och pratar om báhn mì, världens bästa smörgås. Det är en vietnamesisk baguette med gris eller kyckling, rivna morötter, saltgurka, massor av koriander och lite vad man vill.

Mitt favoritställe för báhn mì är Paris Sandwich på Mott street i Chinatown, men jag gillar James favoritställe också, en liten vietnameisk kiosk på Bergen och Smith street i Boerum hill. De bästa báhn mì-ställena ligger oftaast längst in i en kiosk eller en juvelbutik, det är inte så lönsamt att sälja báhn mì längre, men familjerna fortsätter oftast göra det ändå av ren stolthet.
Yo La Tengo spelar varje dag den här veckan, deras årliga hanukkah-turné, i Hoboken. Jag har aldrig varit i Hoboken, trots New York Magazines ivriga artiklar om att det är det nya Bushwick, men Yo La Tengo i decembersnön känns väl som en hyfsad ursäkt att dra dit.

*****

I går följde jag med till East village-baren KGB för att supporta en kompis kompis som skulle läsa upp några kapitel ur sina memoarer.
Man ska inte ha så höga förväntningar när man går till KGB, oftast är det någon lurvig Columbia-student i luvtröja som står och läser något McSweeney’s-aktigt halvironiskt om sin knäppa uppväxt i Connecticut och folket som är där är mest nervösa studenter som fnysskrattar som om de vore på Wes Anderson-film. Men i går var det riktigt bra. Innan min kompis kompis var det Kate Bornstein, en transa som berättade om sina år som scientolog (en gång blev hon misstagen för att vara L Ron Hubbard av en schweizisk bankir, ”det var innan mitt könsbyte”.)
Sen läste min kompis kompis om sin uppväxt i en evangelisk familj i North carolina och alla i publiken skrattade sådär varmt och igenkännande så fort det var något som handlade om hennes religiösa, ultrakonservativa föräldrar, och jag tänkte på en av de många saker som New York är: en plats där folk samlas för att kunna fnissa åt sitt förflutna.

*****

R.I.P:


Pimp C
1973-2007


Elizabeth Hardwick
1916-2007

Martin Gelin

Om man vill se New Yorks fulaste hus ska man gå till New Yorks finaste stadsdel, West village. Där, någonstans mellan Horatio och Washington, tror jag det är, har konstnären Julian Schnabel smällt upp ett blåbärssoppafärgat sandslott med små leksaksdetaljer, pistagefärgade snedtak och andra detaljer hämtade från det tidiga 1990-talets kokainpalats i Miami.
Det är tur att Julian Schnabels filmer inte är lika fula.
Hans nya, ”The diving bell and the butterfly”, känns lite som själva anledningen till att man går på bio, kanske delvis för att filmen är en hyllning till bio och konsten och så (filmtitelns butterfly som kan flyga iväg vart den vill, som fantasin).

Det är en så kallad sann berättelse om Jean-Dominique Bauby, en framgångsrik, fransk medelåldersman (redaktör för Elle) som blir paralyserad av en stroke och bara kan kommunicera genom att blinka sitt vänstra öga, vilket Schnabel gör till filmens själva signatur. De återkommande dialogerna då bildrutan mörknar för att signalera hans försök att säga ”ja” (ett blink) eller ”nej” (två blink) är nog det mest poetiska användandet av mörka bildrutor sedan sista ”Sopranos”-avsnittet (påminner också en hel del om hur det var att skriva sms innan t9).
Max von Sydow också, man blir kanske inte direkt förvånad att han är bra, men ändå.

”The diving bell” är den där typen av film som får folk att glömma sina handväskor i biosalongen.
Tre tjejer sprang tillbaka in i biosalongen när vi var på väg ut, letandes efter sina väskor, torkandes tårar från hakan.
Jag hade några små issues med filmen, som sig bör. Den är lite väl fransk ibland (orkar inte förklara, men det handlar om hur män tittar på lår) och, framför allt, musikvalen. Rock borde bannlysas från film för all framtid. Hur svårt är det att anlita en kompositör som skapar ett ledmotiv, i stället för att använda kolossalt uttjatade U2-låtar?

*****

En kommentar angående kommentarer. Jag kan av någon anledning inte själv kommentera här sedan SvD:s nya sajt lanserades, jag ska försöka fixa det för jag tycker det är kul att prata med folk som kommenterar.
Värre är att många av mina vänner och kollegor verkar ha samma problem, så de mailar kommentarer i stället, vilket är trevligt, men det gör det lite svårt att få igång någon form av diskussion här.

I alla fall, angående ”Mad men”: jag skrev att jag stör mig på hur serien ser ut (något den annars fått mycket beröm för), jag skulle inte orka ödsla energi på en series utseende om jag dessutom tyckte att den var dålig.

Angående att jag skriver för lite om New York här. Det var den sista kritik jag trodde att jag skulle få, men jag lovar att bli bättre på det då. Mer New York ska det bli. Många som har mailat och ber om konkreta tips och så, vilket jag gärna välkomnar. New York är inte bara en plats där jag jobbar, utan även en passionerad hobby som jag gärna svamlar om i oändlighet.

Maila mig kan man göra på martin punkt gelin at gmail punkt com.