Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Har varit i St. Petersburg, Florida de senaste dagarna och stalkat republikaner på CNN/YouTube-debatten.
Det slutade med att jag frågade Mike Huckabee om evolutionen och sedan stod jag på en efterfest med Jim Greer (chairman för Floridas republikaner) som stod på ett bord, lätt salongsberusad, och skrek ”so… everyone’s got hips… and hips …. don’t… lie!” Sedan tvingade han DJ:n (influgen från Toronto) att spela ”Hips don’t lie” tre gånger i rad.
Här är lite bilder:

Det första jag såg när jag vaknade i går morse: Mitt Romney-kampanjarbetare packar ihop, i strumplästen, utanför mitt hotell.

Ron Paul-män demonstrerar utanför Mahaffey theatre. På andra sidan parken demonstrerade några hippies. Efter ett tag insåg båda grupperna att de var emot Irak-kriget och började demonstrera tillsammans.

Chuck Norris was the lone celebrity at the debate” skrev St. Petersburg Times dagen efter, lite uppgivet.

Pelikaner

Martin Gelin

En manusförfattare från Jon Stewarts talkshow sade häromdagen att det mest plågsamma med den pågående manusförfattarstrejken inte är att demonstrera utanför NBCs högkvarter i minusgrader, utan snarare att inte få skriva skämt om att Pat Robertson ger sitt offentliga stöd till Rudy Giuliani.

I väntan på att strejken är över kan man hålla till godo med The Onions förvånansvärt roliga web-tv.
Här är en rapport om vilka valfrågor som är viktigast för presidentvalet.


Martin Gelin

Såg en till ganska bra film: ”Starting out in the evening”.
Handlar om skrynklig författare på Upper west (Frank Langella) och en ung litteraturstudent (Lauren Ambrose) som avgudar honom. Men det är inte vad ni tror, det är inte en film om en mysig, vis farbror och en nyfiken lärling, utan om två halvjobbiga, självupptagna personer som inte riktigt lyckas ta itu med sina issues, och om litteraturen och hur den tränger sig in i livet och gör allting stort och saligt.
Hela filmen har ett sådant där varmt, lite nostalgiskt New York-ljus, och det känns ibland som om de filmat i en stad som inte längre finns; alla hänger på Upper West Side, läser Edmund Wilson, det snöar lite sådär milt hela tiden och Village Voice är fortfarande en relevant tidning.

Den är ofta på väg mot det töntiga, musiken är tveksam after ski-kitsch och dialogen kunde varit lite skarpare (”I’m starting a new magazine, I think the left needs a forum where they can argue”).
Men Frank Langella gör ändå ett av de mer trovärdiga porträtten jag sett av en åldrad författare. Det är ju ofta knepigt att visa någon som sitter vid tangentbordet och ”tänker”, utan att det ser löjligt ut.
Lauren är bra som lite opportunistisk student. Hon försöker ganska desperat hitta ett genomgående tema i Leonards romaner, och inbillar sig att det är att man ska ”våga satsa på sig själv”. Lite som en parodi på en viss sorts modern kulturkonsument, som vill få ut något av allt man upplever, som inte nöjer sig med att det är bra bara för sakens skull.

Men bäst tyckte jag om Lili Taylor, som får en fin parallellhistoria som Leonards dotter, en yogatränare med 40-årskris.
Hon har en mild, enkel liten scen som nästan kändes perfekt: Hon blir utslängd ur en taxi någonstans i Hell’s kitchen, eftersom hon glömt sin plånbok hemma. Hon inser att hon hamnat precis utanför den gamla dinern där hon alltid brukade hänga med sin expojkvän för massor av år sedan, så hon går in på dinern, ringer honom, han kommer förbi och de sätter sig vid bardisken. Den gamla farbrorn som driver dinern ställer fram två koppar kaffe och kollar på dem sådär varmt och finurligt och igenkännande som farbröder kollar på söta par i New York-filmer:
– Hey, haven’t seen you kids in a while. Good to have you back. Coffee’s on me.

Det är något så enormt sorgligt med det där, att komma tillbaka till ett ställe man brukade gå till, och personalen tror att man fortfarande är ihop, och man orkar inte riktigt förklara.

Det kändes lite som en film för de som tycker att nya Baumbach var lite för tung.

*****

Här är en bild jag tog på R Kelly-konserten i helgen. Han dirigerar Beethoven med ett lasersvärd (det är Kells till höger, i vit kostym, lasersvärd i handen).
Han gjorde även en tjugo minuter lång version av ”The zoo” från senaste skivan, medan han betade av alla sina gamla hits i ett medley på fem minuter. Det allra bästa (förutom ”Your body’s calling” och ”I wish”) var när han nästan verkade improvisera fram en helt fantastisk ny låt som vi tror handlade om hans karriär och hans liv som artist. Vi döpte den till ”17 years”.
Alltså, det går inte ens att jämföra R Kelly-konserter med några andra konserter, det är bara så mycket bättre än allt.

.

Martin Gelin

Jag har en kompis som brukar säga ”det här var nästan lika som TV” när hon sett en riktigt bra film.
Det gäller faktiskt det mesta jag sett på bio i år – i bästa fall har det varit som en bra TV-serie.
Ganska få amerikanska filmer i år har kommit i närheten av ”Friday night lights”, ”Mad men”, ”Gossip girl” eller ”Tell me you love me”.

Men i kväll lyckades jag till slut komma iväg och se Noah Baumbachs ”Margot at the wedding”, och den var faktiskt minst lika bra som TV.
Inte lika bra som ”Squid and the whale”, men bättre än Baumbachs tidigare två.
Amerikanska kritiker har gnällt på att filmen är frustrerande, besvärlig och deprimerande, men jag vet nog inget som är mindre deprimerande än att se en film där det faktiskt verkar som att regissören bryr sig om människorna.

Varje scen i filmen är antingen rolig eller hjärtekrossande, i vissa ögonblick är den både och.
Klimaxet mot slutet känns lite forcerat, men när det var över ville jag ändå bara ha mer, lära känna karaktärerna lite bättre.
Nicole Kidman är fantastisk, Jennifer Jason Leigh också jättebra, John Turturro briljant i sin allt för korta roll som Snäll Kille, och barnskådisarna lyckas med den fullständigt unika bedriften att vara uthärdliga.

Baumbachs sätt att filma sina bråkiga par brukar få folk att nämna franska regissörer som Rohmer och Truffaut (att kalla sina karaktärer för Pauline och Margot är ju nästan övertydliga Rohmer-passningar) men hans sätt att skildra barns utsatthet får mig faktiskt att tänka på något closer to home: de där fina scenerna i ”Tillsammans”, med barnen som sitter på sina sängar och pratar.

Min enda besvikelse var att den fina CSNY-låten ”Our house”, som används så fint i trailern, inte dyker upp i själva filmen (som ändå har ett bra soundtrack, med låtar valda av Dean & Britta).

*****

En fråga: Om dagstidningarna är döda, hur kommer det sig då att såväl iPhone som Amazons nya e-bokläsare Kindle låter New York Times hemsida pryda skärmen i sina annonser?
Är faktiskt lite sugen på att investera i en Kindle, om inte någon känner till en oerhört bra anledning varför man inte bör göra det?

*****

Resten av veckan: Thanksgiving hos en präst på Staten island.
Om jag överlever ska jag försöka skriva lite om R Kelly här i helgen.

Martin Gelin

Mamma äter ssäm.

Min mamma har precis varit här på besök. Det var tredje gången hon var här, så de flesta klassiker och favoritställen har vi redan betat av, men här är några av de krogar vi besökte i veckan, med mammas betyg:

Tom’s Diner (Brooklyn) – Betyg: 5/5 (”mysigt ställe och trevliga människor”)

Café Sabarsky – Betyg: 4/5 (”jättetrevligt, men pianomusiken var lite för stark”)

Pylos – Betyg: 4/5 (”inte som grekisk mat i Sverige”)

Café Luxembourg – Betyg: 3/5 (”god mat, men dyrt och lite stressig service, man får mer för pengarna på andra ställen”)

Momofuku Ssäm – Betyg: 3/5 (”jättekul mat men musiken var fruktansvärt hög”)

Parkside Bar – Betyg: 3/5 (”det kan nog vara trevligt här om det är mer folk”)

Al di Lá – Betyg: 5/5 (”mysig restaurang och jättegod italiensk mat”)

Martin Gelin

Enligt mina beräkningar skrivs det i snitt tre miljarder artiklar om dagen om det stundande presidentvalet. Man behöver inte läsa alla, men man bör läsa de här två:

1. Andrew Sullivan om Barack Obama.
Just när mediemättnaden på Obama är som störst kommer Andrew Sullivan med en av de, tja, 340 bästa Obama-artiklar jag läst.
Han ser Obama som den enda kandidat som kan förena USA efter den polarisering som dominerat landet ända sedan 1968 och Vietnam.

Money quote:
”In politics, timing matters. And the most persuasive case for Obama has less to do with him than with the moment he is meeting. The moment has been a long time coming, and it is the result of a confluence of events, from one traumatizing war in Southeast Asia to another in the most fractious country in the Middle East. The legacy is a cultural climate that stultifies our politics and corrupts our discourse.

Obama’s candidacy in this sense is a potentially transformational one. Unlike any of the other candidates, he could take America-finally-past the debilitating, self-perpetuating family quarrel of the Baby Boom generation that has long engulfed all of us. So much has happened in America in the past seven years, let alone the past 40, that we can be forgiven for focusing on the present and the immediate future. But it is only when you take several large steps back into the long past that the full logic of an Obama presidency stares directly-and uncomfortably-at you.

At its best, the Obama candidacy is about ending a war-not so much the war in Iraq, which now has a mo­mentum that will propel the occupation into the next decade-but the war within America that has prevailed since Vietnam and that shows dangerous signs of intensifying, a nonviolent civil war that has crippled America at the very time the world needs it most. It is a war about war-and about culture and about religion and about race. And in that war, Obama-and Obama alone-offers the possibility of a truce.”

Det ironiska med Obamas kampanj är motsägelsen mellan försöket att förena USA, genom att knyta band mellan demokrater och republikaner, samtidigt som hans slagord är att han är den enda som kan genomföra en ordentlig ”förändring i Washington”. Meet the press uppmärksammade det förra helgen, här.

2. Ian Buruma om Norman Podhoretz, den neokonservativa hök (och redaktör för Commentary) som Rudy Giuliani valt till utrikespolitisk rådgivare.

”Norman Podhoretz needs to be taken seriously for several reasons. Rudy Giuliani, in his campaign for the US presidency, has taken him on as a foreign policy adviser. Those who think the Iraqi disaster has killed the influence of neoconservativism should follow Giuliani’s campaign with interest.”

Martin Gelin


Faghag: JFK , Gore Vidal och Tennessee Williams leker män.

På väg hem från min lilla semester i Sag Harbor, där Norman Mailer inte ogärna tillbringade en sommareftermiddag, fick jag ett sms: ”Norman Mailer är död”.
Det är en märklig, modern instinkt, att smsa våra vänner när någon berömd person har dött. Men jag gör det själv hela tiden, oftast verkar det fungera som något slags omfamnande av personen, ett sista försök att claima någon som sin egen, innan de dränks av mediernas dödsrunor och extrabilagor.
Jag är ändå lite förvånad över hur okritiska alla texter om Norman Mailer varit de senaste dagarna. Jag beundrade förstås hans skrivande, men kan inte låta bli att se honom som en journalistisk ärketyp som hade sin storhetstid under 1900-talet och som kanske inte bör saknas allt för mycket i dag – den där hårda, bångstyriga machomannen som tar till knytnävarna när någon kritiserar hans texter, och flaskan i alla andra lägen.
Det har skrivits en del om Mailers problem med feminister, mindre om hans homofobi.
Det var nog ingen tillfällighet att två av hans värsta fiender var Truman Capote och Gore Vidal.
När Mailers fru kallade honom ”faggot”, en sen natt på en fest, tog han fram en pennkniv och högg henne två gånger.

Bland äldre journalister i dag hör man ofta en nostalgisk längtan efter 1900-talets mer dekadenta murveltillvaro, när det var okej att runda av lunchen med två, tre martinis och det var kutym att samla grabbarna efter arbetspasset för att supa skallen av sig på närmaste vattenhål (Prinsen/Elaine’s). Precis häromveckan klagade en krönikör i New Republic på att journalister i dag är alldeles för ambitiösa, karriräristiska och plikttrogna. De borde supa lite mer, tyckte han (och kom således fram till att den enda presidentkandidaten som var värd pengarna är Fred Thompson, för hans lathet). Jag har aldrig riktigt trott att folk skriver bra för att de super, utan snarare trots att de super.

Här finns i alla fall klippet från den ökända TV-sändningen där Mailer börjar bråka med Gore Vidal och New Yorkers gamla Paris-korre Janet Flanner, som stjäl showen.
Mailer beter sig som ett vilset barn, medan Vidal beter sig som, hm, en snäppet mer odräglig PJ O’Rourke?
Mest framstår de som rätt löjliga båda två.

New York Magazine samlade nyligen de bästa Mailer-bråken genom åren, här.

*****

Om det är någon som tycker att det är knepigt att hitta till den här bloggen så har den numera en mindre krånglig adress: svd.se/newyork

Martin Gelin

TROYES, France (AFP) – French philosopher Andre Gorz, 84, co-founder
of the Nouvel Observateur weekly, has committed suicide together with
his wife Dorine, relatives told AFP on Monday.
Dorine, who was 83 and of British origin, had been ill for several
years. The couple were found by a friend side by side in their home
southeast of Paris surrounded by letters written to close friends and
relatives.
Born Gerard Horst in Vienna in 1923, Gorz became a naturalised French
citizen in 1954 and made his name writing about ecology and
anti-capitalism. He co-founded the Nouvel Observateur in 1954.
Last year Gorz wrote of his wife: ”You have just turned 82. You are
still beautiful, gracious and desirable. We have been living together
for 58 years and I love you more than ever.”

*****

Jag är på semester den här veckan, tillbaka till helgen.