Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Igår hade demokraterna sin sjunde primärvalsdebatt i Philly. Den gick som väntat ut på att Edwards, Obama och även programledaren Tim Russert attackerade Hillary.
Några kommentarer:

1. Anledningen att republikanerna just nu är besatta av Hillary är inte, som Obama och Edwards påstod, att de tror att hon är lättast att besegra. Snarare beror det på att hon just nu är det närmaste republikanerna kan komma i jakt på en gemensam fiende. Efter sju år av republikanskt världsherravälde vimlar det inte direkt av demokratiska måltavlor – vem skulle de annars ge sig på? Nancy Pelosi?
Både Bill och Hillary är kollektivt hatade i de röda staterna, och därför blir hon oerhört tacksam som måltavla.
Sedan beror förstås republikanernas attacker även på att hon leder stort i opnionsmätningarna.

2. Både Obama och Edwards kampanjer jämför sitt underläge mot Hillary med John Kerrys underläge mot Howard Dean i primärvalen 2004 . Men det är en slarvig analogi. Det var Dean som var den unga uppstickaren med ständig mediehype och stort stöd bland demokraternas vänsterkant (den demokratiska falang som sedemera blivit känd som just deanismen), medan Kerry var mer av en etablissemang-kandidat (en clintonist, helt enkelt). Det är nog snarare Obama som kan tappa rejält när folk väl börjar rösta – han är kandidaten alla gillar att hålla på (och skriva om) men inte nödvändigtvis tänker rösta på.

3. Bill Richardson är nog den kandidat som konsekvent varit sämst i alla debatter. Hans mjäkiga försök att vädja om optimism tyder bara på att han är inställd på att bli Hillarys vicepresident, vilket antagligen kan vara en ganska bra idé, förutsatt att han skärper sig lite. Som spansk-mexikan har Richardson en chans att nå ut till många av de latinamerikanska swing voters som kan bli avgörande i de sydvästra delstaterna.

4. Rolig grej: inför den här debatten studerade Obama gamla TV-debatter med Bill Clinton för att lära sig hur man ska debattera.

5. Joe Biden om Giuliani: ”There’s only three things he mentions in a sentence: a noun and a verb and 9/11”

Martin Gelin

I Sverige pågår alltså ännu en debatt om huruvida ”nätjournalistiken” är något att ha. (Martin Jönsson rapporterar om hur de reaktionära svenskarna numera bara överträffas av britterna.)

Min förhoppning att Sy Hershs uttalande (”We are going to have online newspapers, and they are going to be spectacular”) skulle få något som helst genomslag hos den svenska journalistkåren var kanske lite naivt (många journalister läser chockerande nog varken min blogg eller Jewish journal).

Man skulle kunna tro att allt är bättre i USA, där den pragmatiska marknadsekonomin brukar innebära mindre trösklar mot förändring – det går att tjäna pengar på nätjournalistik, alltså satsar man på den.

Men bland den europeiska journalistkåren här i New York är stämningen precis lika reaktionär som i Sverige.
Så sent som i våras satt jag på en deprimerande föreläsning på New Yorks Foreign Press Center, där en medieprofessor från Columbia University samlat stans utländska korrespondenter och frilansar för en liten lektion i hur internet kan vara användbart för en journalist.
Detta verkade för många fortfarande vara en nyhet.

Professorn frågade hur många som regelbundet besöker New York Times sajt. Jag tror att det var fem av ungefär 50 som räckte upp handen, och tre av dem var mina svenska kollego.r

Professorn frågade hur många som regelbundet läser The Politico (USAs bästa sajt för politiska nyheter, vilket väl borde ha ett visst intresse inför valet), hur många som använder arkivtjänsten Lexis Nexis och hur många som regelbundet läste bloggar överhuvudtaget och det var aldrig fler än ett halvdussin som räckte upp handen.

Journalisterna var tydligt negativt inställda till allt som innebar att ”internet” faktitskt får uppmärksamhet. När professorn nämnde något om hur mycket inflytande vissa bloggar faktiskt har, reagerade folk inte med entusiasm och nyfikenhet utan med bittra grymtanden, som om det fanns en uppenbar konkurrenssituation mellan det tryckta och det digitala ordet.

När en korre för en italiensk dagstidning sade att han börjar varje arbetsdag med att läsa Politico.com såg alla helt chockade ut (”I read it first, and then the Times and Washington Post”), men när han sedan förklarade att han själv skriver en egen blogg var det som att alla liksom pustade ut: ”Ah det är lugnt, han är en av dem, de där knäppgökarna som håller på med internet”.

Bland just amerikanska journalister i New York är det dock annorlunda. Mitt intryck är att de generellt är betydligt mer positivt inställda till nätjournalistiken än sina europeiska kollegor här.

Många av de mest moderna nyhetssajterna kommer ju också härifrån. New York Times har exempelvis etablerat sig som världens förmodligen bästa sajt, kroniskt modern i allt de gör, från Virginia Heffernans visuella medierapportering (som började som blogg, och nu blivit fast avdelning i söndagstidningen) till Adam Nagourneys politikblogg.
Sajten drar förstås fortfarande bara in en bråkdel av tidningens pengar, men de har satt ett gott exempel som dagstidningar över hela världen redan börjat följa (jag tror exempelvis inte att jag skulle skriva här annars).
Ingen i USA skulle heller tveka att påstå att Slate, The Politico eller Drudge Report är lika viktiga för mediedebatten som traditionella tidningar.
På ”Meet the press” eller ”Reliable sources” är det numera lika vanligt att man tar upp en tråd från Andrew Sullivans eller Ben Smiths blogg som från Washington Post eller Newsweek.

Jag tror dock inte att ”nätjournalistiken” kommer att få ett stort, folkligt genomslag förrän Apple lanserar något slags läsbar version av en iPod (iPhone är förstås ett steg ditåt). Kanske behövs det en behändig isvit liten iPaper, förhandsproppad med Die Zeit-ledare och Ana Marie Cox-videobloggar, för att teknikfientliga murvlar och kulturskribenter ska ta klivet in i 2000-talet.

Martin Gelin

Jag är i vanliga fall inte särskilt förtjust i de uttråkade konstskoleelever som tycker att det är ballt med graffiti, men av någon anledning är det väldigt roligt att någon går runt i Toronto och skriver Gustav Mahler på betongväggarna:

Martin Gelin


I morse när jag läste morgontidningarna blev jag så förbannad att jag måste lyssna på Marnie Stern resten av dagen. Det är väl egentligen en av årets gladaste skivor, men den funkar ganska bra för mig när jag är arg.

”Put all your eggs in one basket and then watch that basket” är nog årets bästa låt efter ”Lip gloss” och något med Battles.

Här är Marnie live i Texas.

Martin Gelin

Kan inte låta bli att gilla ”The Amazing Mrs Pritchard”, en brittisk fantasiserie om en ”vanlig tjej” som blir premiärminister i Storbritannien.
Jag skriver ”inte låta bli” eftersom jag i vanliga fall får kräkreflexer av den här typen av politikerföraktande populism.
Det finns väl få tankegångar som är mer skadliga för demokratin än den att politiker på något sätt skulle vara lite för upptagna med ”politik” för att ha koll på vad förmodat ”vanligt folk” bryr sig om (Mer tårta på skolmatsmenyn! Lägre parkeringsböter! YouTube-debatten!)
Men ändå faller jag lite för Mrs Pritchard, hela den flyktiga entusiasmen i allt.
Det är ful-tv någonstans mellan katastrofala ”Commander in chief” och ”Vita huset”, alltså helt okej.

Kan däremot inte låta bli att grubbla lite på hur de använder ett Philip Glass-aktigt soundtrack som bakgrundsmusik till Pritchards peptalks.
Glass har ju traditionellt använts för att illustrera väldigt allvarliga grejer: vansinne och ensamhet (”Mustaschen”!), krig och episka tragedier (”The fog of war”) och en mer komplicerad känsla av livets olidliga korthet (”Timmarna”), men nu har Glass-minimalismen alltså blivit en brittisk motsvarighet på feel good-fanfarerna i ”Vita huset”.

Vet inte om serien sänts i Sverige, den sänds i USA nu på Thirteen, men det är BBC så den lär väl ha gått på SVT.

Martin Gelin


Drudge

”Somehow I think Jon Stewart will not be quite as exercized when we’re shilling for Hillary.”
Andrew Sullivan

Man kan tycka vad man vill om George W Bush, men han har varit ganska bra för komedin.
Hade Stewart-Colbert-imperiet, The Onion, eller ens ”Saturday night live” överlevt utan honom? Vet inte det.
Det känns därför vettigt att fråga sig hur komedin kommer att må om Hillary blir president. Kommer de 3-4 miljoner tydligt demokratiskt lutande fans som regelbundet följer Stewart och Colbert att vara lika peppade på bitsk Clinton-satir? Levinsky-skämt, någon?

Det är rimligt att Clinton kommer att hitta sina fans på annat håll: bland den republikanska sensationsjournalistiken. Matt Drudge är en av hennes mest lojala beundrare, inte för att han håller med hennes politik överhuvudtaget, utan för att han vet att hon är en ekonomisk guldgruva för hans skandalsajt.
Det samma för Fox News, New York Post (som också är märkligt Hillary-positiva), Ann Coulter, Rush Limbaugh och resten av den allra mest mörkröda talk radio-sörjan.
Så här tror jag: Hillary som president kommer att innebära slutet för det tidiga 2000-talets gyllene era av ljusblå New York-baserad, Vita huset-satir och början på en revolution för republikansk media.

Kanske kommer vi även få se det första genuint roliga högervridna komediprogrammet i USA?

Martin Gelin

Ganska skoj att sitta i panel i torsdags. Jag hade utgått från att det skulle råda indierock-konsensus, och mycket riktigt hann jag knappt svälja en klunk spons-Fiji förrän det började pratas om Radiohead och Said the gramophone vilket fick mig att på ett nästan pavlovskt sätt börja snacka om Alex Ross-artikeln i senaste Njorker och Ken Ring (jag tar hand om the highbrow och the lowbrow, resten sköter indierocken).
Jag föreslog att Ken Rings gratisskivor till svenska fängelser var ett bra exempel på modern PR – he’s reaching out to the base – vilket en stund senare, när exportrådets chef skulle sammanfatta evenemanget, blev till att ”the Swedish rockband Kent is promoting their new album by giving it out free to all the prisons”.

En kul grej var i alla fall att redaktören för Spin hävdade att det numera kommer så många bra band från Sverige att de tvingats införa en ”max ett svenskt band per nummer”-regel.

*****

Martin Jönsson har en bra sammanfattning av senaste årens ”cute-onomics”-böcker här.
Senast i raden är Mark Penns bok ”Microtrends” , som har blivit något som man på svenska dagstidningsredaktioner brukar kalla en snackis.
Den innehåller 75 små studier av nya trender i USA, samtliga presenterade som om de vore nya grupper av identitska människor.
Mark Penn har varit politiskt rådgivare åt Bill och Hillary Clinton, Tony Blair och Gordon Brown, och det var han som lanserade begreppet ”soccer moms” i USA i mitten av 1990-talet, vilket sägs ha varit den insikt som fick Bill att bli omvald (han nådde helt enkelt ut till soccer-mammorna i the swing states).
Penns begåvning är alltså ett slags PR-motsvarighet till de där digitala, extremt träffsäkra missilerna som den amerikanska armén använder – Penn sitter på långt avstånd och lyckas träffa precis den grupp av nyligen frånskilda 43-åriga trebarnsmammor i Arizona som kan tänkas vara intresserade av hybridbilar.

Man kan tycka att boken är intressant (alla dessa nya fenomen!) eller deprimerande (300 miljoner människor reducerade till konsumenter/väljare) men själv tycker jag att det är roande, och avslöjande, att se vilka av dessa 75 trender som folk väljer att kommentera.
En kompis till mig som recenserade boken för en amerikansk tidning fastnade för två grupper: ”Pro-semites” (icke-judar som tycker väldigt mycket om judar) och ”XXX Men” (män som vuxensurfar på arbetstid).
Maureen Dowd ägnade hela sin krönika i går åt att rasa över att Penn indirekt utpekar henne som ”Impressionable elite” (välutbildade, välbärgade amerikaner som väljer presidentkandidater efter personlighet snarare än sakpolitik).

Jag då? När jag skrev om boken i en annan tidning fastnade jag för följande tre trender:
”Uptown tattooed” (om överklassungdomar som tatuerar sig)
”Cougars” (medelålderskvinnor som blir tillsammans med betydligt yngre män)
“Long attention spanners” (magasin med extremt långa artiklar har fler läsare än någonsin).

Jag är alltså, vilket jag alltid anat, en av de där medelålders, tatuerade överklasskvinnorna som prenumererar på Wilson quarterly och dejtar Ashton.

*****

Bra analys av republikanernas och demokraternas nya presidentkandidat, Stephen Colbert, här.

Det går väl inte så bra för Obama just nu, men han har fortfarande några hyfsade skämt, lite som med John McCain.
När han fick frågan om Colberts ”chanser” svarade han ”Well, he’s no Ronald Reagan”.

Favorit i repris: Colbert-glassen

Martin Gelin

I morgon eftermiddag kommer jag att sitta på Union Square Ballroom och prata lite om varför musik, mot alla odds, har en framtid.
Löfte: jag tänker inte nämna Radiohead.

Info:

Union Square Ballroom
27 Union Square West, New York City
October 18, 2007

4:10 – 5:30 pm
Panel V: For the Love of Music –
Keeping Optimism Alive in the Current Climate

• Today’s industry mood: What is going on?
• Reality check: Why should we talk about optimism?
• What makes the Swedish scene tick?
• Who wins and who loses in today’s music market?
• Is it harder or easier to succeed as an artist today?
• Is Sweden more prone to a music industry crash than other countries/markets?

Panelists:
Michael Endelman
Martin Gelin
Rich McLaughlin
Anthony Volodkin

Martin Gelin

Jag var och såg nya George Clooney-filmen ”Michael Clayton” häromdagen och den var faktiskt ganska bra. Inte lika virrig som ”Syriana”, inte lika rättfärdig som ”Good night, and good luck”, men ändå i ungefär samma genre.
Den lämnar efter sig en hälsosam skepsis mot de företag som nu fyller världens reklamtavlor med illgröna annonser om världsförbättring.
Det är ju den säsongen nu, då de seriösa filmerna kommer, oftast är det Paul Haggis som vill säga något tungt och väsentligt om Amerika i dag (vilket man gör genom att visa att människor har en dålig sida såväl som en – håll i er nu – god sida).

I alla fall, ”Michael Clayton” är väldigt New York, det märks att de faktiskt spelat in här.
Kullerstenarna i Tribeca ser precis så lyxigt smutsiga ut som kullerstenarna i Tribeca gör, och alla loft och condos där de korrupta juristerna tillbringar allt för få timmar med att sova varje natt ser precis lika svindyra ut som de numera är i New York.
Jag vet inte om jag misstar mig, men i en scen låter det som att Clooneys karaktär i förbifarten säger ”I’m paying 8900 a month for this”, när han går runt i sin moderna, men inte särskilt stora, lägenhet. Det är väl inte helt orimligt.

Bostadsbubblan sprack ju som bekant i USA härommånaden, men i New York har ingenting förändrats. Utländska investererare är så pigga på att köpa och hyra här nu när dollarn är låg att bostadsprisernas rekordhöga nivå stoiskt förblir densamma.

Den som vill kan exempelvis passa på att hyra Truman Capotes gamla tiorums-townhouse på den mysigaste gatan i Brooklyn Heights, men då får man vara beredd att suga ut 40 000 dollar ur bankkontot varje månad (men nu när dollarn är så låg blir det ju nästan ingenting).

I den här vevan bör det väl i alla fall påpekas vilka som faktiskt blev förlorarna i New York när bostadsbubblan sprack i september. Inte real estate-agenterna förstås, eller bankerna, utan den lägre medelklassen som hade otur att bo i fel förorter.
New York Times rapporterade häromdagen att de där ofördelaktiga subprime-lånen som fått bostadssituationen att krisa, i oproportionerligt stor grad har visat sig drabba svarta och latinamerikaner (ett subprime-lån är alltså som ett vanligt lån fast med högre ränta och högre straffavgifter, och det är till för folk som enligt bankernas beräkningar har en ostadig ekonomi).
I Queens-stadsdelen Jamaica, där många svarta bor, fick 45 procent ”subprime”-lån.
I Bay Ridge, en stadsdel med samma medelinkomst men med nästan bara vita invånare (det var där ”Saturday night fever” spelades in) fick bara 3-4 procent ”subprime”-lån.
Det är så rasismen ser ut i USA i dag, ”osynlig” skulle man kunna kalla det, men en rubrik på New York Times förstasida är bara osynlig för den som hellre föredrar Bill Cosbys perspektiv.

*****

Veckans subkultur: societetshipstern

Martin Gelin

Igår betade jag av de brittiska dagstidningarna för omväxlings skull, och hittade en intervju med min gamla barndomshjälte Julie Burchill.
Eftersom jag numera har en minst sagt sporadisk kontakt med det gamla kungadömet har de där årliga Burchill-intervjuerna börjat fungera som en allmän update på vad som egentligen försigår på andra sidan sjön. Artikeln är lite halvtrist skriven, och Burchills provokationer börjar kännas så smått mekaniska, men ändå kul läsning:

Teenagers now, she thinks, are no worse than they used to be. ”If we’d had mobile phones we might well have been happy-slapping people. It’s just the technology that makes it seem more frightening.” But there aren’t the opportunities there were for bright working-class kids to get jobs in the media, or acting. ”About once every ten years one of us used to be able to get in under the wire.” Now, she believes, nepotistic networks of internships and work experience have made this impossible. Girls who have had all options closed but getting their tits out for the lads are sneered at by the people who ”kept the cosy jobs for their own thick little darlings… There are worse things to sell than your nipples.”

Annars är den stora grejen att Julie blivit religiös (vilket väl hände för ett tag sen?)

Jag skulle i alla fall vilja se en Burchill vs. Hitchens-debatt, ganska omedelbart.

*****

Kelefa Sanneh bygger i dag den så vitt jag vet första bron mellan Jens Lekman och Zach Braff. Veckans transatlantiska Times-missförstånd, eller har K-San en poäng?

*****

Det här är lite weird, men det verkar som att filmstudion Metro-Goldwyn-Mayer just har gjort en spelfilm om Expressen-journalisten Lars Lindström.
Verkar mycket smickrande:

”The film stars Ryan Gosling as Lars Lindstrom, a shy reticent whose emotional baggage has kept him from fully embracing life. After years of what is almost solitude, he invites Bianca, a friend he met on the internet, to visit him. He introduces Bianca to his brother Gus (Paul Schneider) and his wife Karen (Emily Mortimer). They don’t know what to say to Lars or Bianca – because she is a life-size doll, not a real person, and he is treating her as though she is alive. They consult the family doctor Dagmar (Patricia Clarkson) who explains that this is a delusion he’s created – for what reason she doesn’t yet know but they should all go along with it for the time being.”

Ah, trots alla New York Times-artiklar om snus, hippa svenska rockband och Anders Borgs hästsvans så är det ändå ett svenskt namn som Hollywood plockar fram när de ska hitta en nörd.
Trailer.