Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Intervju med Seymour Hersh:

”We are going to have online newspapers, and they are going to be spectacular.”

Hersh är väl fortfarande typ den enda amerikanska journalist som den svenska journalistkåren unisont respekterar, så kanske slipper vi lite av nätgnället framöver.

Martin Gelin

Jag ber om ursäkt för den ickeamerikanska produktionsnivån här den senaste veckan.
Jag har varit i Kalifornien på jobb/semester.
Jag brukade tänka att solen gör en lat, men häromåret träffade jag en taiwanesisk pianovirtuos på Julliard som hävdade att det resonemanget bottnar i farliga kolonialidéer. Jag vet inte, folk i varma länder är bättre på att hålla sig kylda. Vi färskingar från Skandinavien tror att vi ska sitta i solen hela tiden och så blir vi helt dåsiga och glömmer att blogga.

Los Angeles börjar, på ett lite förutsägbart sätt, bli precis som TV-serien ”Entoruage” för mig. När jag är på dåligt humör hatar jag allt, men när jag är på bra humör älskar jag allt: den ljumma värmen, folks kompisar som entusiastiskt hämtar och lämnar en och kör omkring en i små bilar utan tak, de porlande poolerna överallt, den råa sexigheten i allas utseenden, den rosagrå solnedgången över bergen, småglinen som skejtar runt i Silverlake med randiga tajts, chulos som glider runt i skumpiga bilar och lyssnar på Zapp & Roger.

Roligast kändisspotting: Larry King på Jamba Juice. Han såg ut som en riktig gubbstrutt.

*****

Republikanerna bryr sig inte om svarta människor.
Nej, det är varken jag eller Kanye West som påstår det, utan republikanen Andrew Sullivan, efter att han noterat att ingen av de fyra ledande republikanska presidentkandidaterna är sugna på att ställa upp i den enda officiella, uttalat svarta presidentvalsdebatten i höst.
Thompson, Giuliani, Romney och McCain råkar nämligen ha ”scheduling conflicts” den dagen.

Bara för att sätta det här i perspektiv: detta är ingen liten struntdebatt, den är sponsrad av PBS (det närmaste man kommer SVT i USA, dock inte i tittarsiffror), och moderatorn är Tavis Smiley, det svarta USAs motsvarighet till Charlie Rose. På den motsvarade debatten för demokraterna i somras ställde alla kandidater upp.

****

Slates sympatiske bokkritiker Stephen Metcalf har varit i Göttelaborg och konstaterat att det är Europas ballaste stad, i ett reportage för New York Times resemagasin.
Som vanligt när Times skriver om hippa grejer i Sverige blir man lika imponerad av kollen (Studio!) som misstagen (småglinen som kallas Göttelabörgs ”hippest kids”?).

*****

Park Slope i september: i går duggregnade det hela
dagen, som en visptrumma på mitt tak, men solen smög sig fram precis
när den var på väg ner. Jag sprang i parken och det doftande blöta
eklöv och fuktig, oanvänd asfalt. Dimman låg så tjock att man inte såg
träden på andra sidan gräsmattan, de gröna kullarna kändes väldigt E.M.
Forster
.

Brooklynister brukar säga att Prospect Park är som havet, det ser aldrig likadant ut två
dagar i rad. Inte bara himlen och växterna, utan folket; några nya
jamaicanska gäng som spelar fotboll, ett nytt, lurvigt Park slope-par
som ligger och hånglar på New York Times real estate-bilaga (den går
alltid att använda till något) i sluttningen mot baseballbanorna, en
annan puertoricansk familj som grillar undar de stora, ståtliga ekarna,
nya klungor av rabaita cykelmarodörer som vrålar sig fram i formationer
på den slingriga bilvägen, en annan chassidisk pappa som spelar badminton med sin dotter. Alltid musik någonstans i fjärran.
För några
veckor sedan lät det som Lou Reed, och när jag gick dit så stod Lou Reed där, och sjöng).

Martin Gelin

Bara en fråga i dag: vem är bäst på att exploatera 9/11?

A. Högern?
B. Vänstern?

*****

Nu ska jag åka och glo på Frank Rich, börjar bli en 9/11-tradition.

Martin Gelin

Det är tydligen fashionweek i New York nu, rapporterar mina vänner i modebranschen. Detta innebär att New York invaderas av ungefär ett tjog flygplan fulla med svenskar i Junya Watanabe-toppar och väl avvägt kroppsfett.
Hela nedre Manhattan kommer att se ut som butiken Opening ceremony de närmaste dagarna, och vi döper kollektivt om stadsdelen till Little Sweden.

Det känns som ett bra läge för att skvallra lite om svenska rockstars:
Så, Nina Persson har flyttat till Harlem, Howlin’ Pelle har precis köpt ett brownstone i Bed-Stuy (M.I.A. likaså) och mina vänner Emil Arvidsson (fka Arvidson) och Marit Bergman flyttar snart in i Crown heights.
Vad kommer att hända först, Lil Mama börjar gå runt i Acne-jeans, eller Marit spelar in socaskiva?
Jag försöker övertala Marit att göra socakarriär, men det har går sådär.

*****

Jag har laddat upp min allra första YouTube-video, en slarvigt mobiltelefonfilmad rant från ”Last days of disco”; den är omöjlig att få tag på på dvd så man får passa på när den sänds på HBO.

Martin Gelin

Jo, jag hade tänkt skriva lite om hur odrägligt fint allt var i Chappaquiddick, om saligheten i alltihopa, men det är som Ian McEwan säger: folk blir så förbannade när man skriver om att vara glad.

Är tillbaka i mitt adopterade hem, och det är den bästa tiden på New York-året, september, månaden som tog sitt namn från en medioker Woody Allen-film.

Jag är inte så förtjust i den hysteriska häxjakten på Larry Craig, den republikanske senatorn som precis tvingats avgå efter följande skandal: han petade på en man med foten i ett toalettbås på en flygplats.

Den fotpetade mannen visade sig vara den typ av undercover-snut som tycker att det är värdigt och moraliskt försvarbart att tillbringa sitt liv med att sitta i toalettbås och vänta på att någon ska försöka ragga på dem, bara för att sedan kunna arrestera dem (polisen uppmuntrade även ragget, efter en mycket diskret signal från Craig).
Varför det är olagligt att peta på män med sin fot övergår mitt förstånd, att en respekterad senator ska behöva avgå för en sådan sak är förstås vansinne, men något som däremot var alldeles förutsägbart var att de amerikanska liberalerna blodtörstigt skulle tugga i sig Larrys tragedi.

Han anses förtjäna sitt öde, ty han är republikan, och det är republikanerna som är mest emot homoäktenskap (ingen av de ledande demokratiska presidentkandidaterna har visserligen heller vågat supporta det). Med bestört min frågar sig tidningskolumnister och Park Slope-skägg, i munnen på varandra, hur kan man vara republikan om man är gay?
Som om sexualiteten vore det enda som definierade någons politiska inriktning.

Här är en rolig blogg om footsie-gate.

*****

Några förtydliganden angående förra veckans inlägg:

1. Självklart har jag inte undvikit ”Mad men” för att den är politiskt inkorrekt, utan, som jag skrev, för att det är så irriterande överdesignat. Så fort det sena 50-talet/tidiga 60-talet ska skildras i amerikanskt drama så öser man på med så mycket ”tidsenliga” detaljer att själva människorna försvinner; allt höljs i en retrodimma som gör att ingenting känns intressant eller verkligt.
Samma problem finns väl i svensk film, i synnerhet när de utspelar sig på 50-talet (”Min store tjocke far”, allt av Colin Nutley, tusen andra filmer) vilket väl har att göra med att många som gör filmerna är uppväxta då och tenderar att skildra epoken som om den vore ett omslag till en godiskartong. Det blir då inte en ”autentisk” tillbakablick, utan snarare kitsch.
Kan tänka mig att folk födda i början av 1990-talet kommer att bli lika irriterade när de om några år ser ännu en Judd Apatow/Mike Mills/Sofia Coppola/Wes Anderson-film om det senapsgula 1970-talet med skoldiscon, soft rock och ”charmigt” geeky pojkmän.

2. Alltså, ”On the road” är fortfarande en utmärkt bok för unga människor. Jag ville bara påpeka det ohälsosamma i att vuxna män än i dag hävdar att det är 1900-talets viktigaste konstverk.
Jag skrev mer utförligt om män som gillar Kerouac i en artikel om tvärkulturell ”rockism” i Rodeo augusti 2005, med fokus på antologin ”The outlaw bible of American literature”, samt tidningen Rolling Stones lista över 1900-talets viktigaste kulturyttringar (etta: ”On the road”, tvåa: Dylan, trea: ”Howl”, typ).
Det handlar i större drag om att det finns en kanon för amerikansk 1900-talskultur som jag inte vill vara med på – Kerouac, Hunter S Thompson, Velvet Underground, jazzrecensenter på Village voice, Lenny Bruce, Jim Jarmusch, David Lynch, Neil Strauss, Tucker Max, ”Another bullshit night in suck city”, tidningen Spin, Billy Bob Thornton, Chuck Klosterman
Viktiga, tatuerade män med svarta kläder, ådriga underarmar och stort vitt hår; de gillar boxning, starksprit, skrivmaskiner, motorvägar. De gillar svarta män, förutsatt att de dog på 1960-talet.
(jag säger inte att Kerouac eller någon av hans pals nödvändigtvis stod för dessa värden, men deras självutnämnda efterföljare tenderar att göra det).

Det finns en tidning som heter Stop Smiling som är en ganska bra sammanfattning av den här skäggstubbiga, amerikanska tankeådran, finns här