Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Det här är den första sommaren i mitt liv som jag inte tillbringat i Sverige.
Detta har man i Sverige firat kollektivt genom att sitta inomhus och febrilt fylla i Facebook-profiler.

Nu tänkte jag i alla fall ha lite semester. New England-göttet förstås. Ses om ett litet tag.

Hatmail skickas till vanliga adressen.

Martin Gelin

I går gick vi på midnattsvisningen av ”Virgin suicides” på IFC. Så
perfekt film att se på natten, på bio, med massa salongsberusade
downtownkids. Jag brukar kalla den Sofia Coppolas bästa film,
mest för att vara jobbig, men jag vet inte om det verkligen är det. Jag
är i alla fall väldigt förtjust i hur den ser ut, att den känns så
mycket som en debut; det är som att Sofia liksom hoppar in i varje bildruta och ropar ”Det är så här jag kommer att göra film i framtiden”.
Och hennes sätt att filma Kirsten Dunst, som om hon vore en hel stad, en värld. Kameran vilar på henne lika självsäkert som en Merchant-Ivory-kamera vilar på den brittiska landsbygden.
Och hångelscenen med 10CCs ”I’m not in love” är i alla fall svår att slå.

*****

Tänkte även passa på att sörja två av stans charmigaste diners, som precis klappat ihop.
Det ena är Moondance diner, på 6:e avenyn, nere i västra SoHo, som var öppet dygnet runt, hade världens bästa milkshakes och den där fina glittriga skylten. Tror att det var där Kirsten och Tobey fikade i ”Spiderman”.
Det andra är Jerry’s, en Janne Gradvall-klassiker som länge har varit min frukostfavorit i SoHo.

Den enda civiliserade tiden att vistas i SoHo numera är ju väldigt tidigt på morgonen, när nattstädningens vattenspolade gator fortfarande gör att kullerstenarna skiner i förmiddagssolen, och allt är helt Paris.
Brukade gå till Jerry’s och äta huevos rancheros och det kändes som att man hade hela Manhattan för sig själv. Sedan öppnade butikerna vid 10 och SoHo blev rätt vidrigt.

Jaja, man kan fortfarande äta frukost på Balthazar i alla fall, även om det känns allt mer Dana Vachon.
Det enda bestående med New York är att det förändras.

Martin Gelin

Alla mina vänner tjötar om nya TV-serien ”Mad men”. Den handlar om härliga reklamare på Madison ave, typ 1961, hornbågade glasögon, blommiga tapeter, whiskyflaska i skrivbordslådan, allt det där, och jag är ledsen, men jag är allergisk mot det.

Det var framför allt därför jag inte stod ut med George Clooneys ”Good night, and good luck” (alltså inte bara för det förutsägbart präktiga manuset och Clooneys hysteriskt självgoda Oscar-tacktal), jag klarar bara inte av estetiken – hela det där med vattenkammade, gravallvarliga män som röker snyggt i motljus, står framför spegeln och fixar med slipsen men får inte till det så då kommer Sexiga Sekreteraren och visar hur man knyter en slips, vilket mannen firar med en liten dask på hennes rumpa, och sedan dricker han lite mer konjak, muttrar om slutet för den Goda Journalistiken, lyssnar på Dean Martin, snackar härlig slang som den sköna ”katt” han är. Alla är sådär perfekt stylade i tidsenliga uniformer, precis alla män har hornbågade glasögon, precis alla tjejer har fluffiga Supremes-håret, och alla som tittar bara ”åh, de har verkligen lyckats fånga hur folk såg ut då!”

Värsta exemplet är nog ändå ”Bobby”, filmen om Robert F Kennedy från förra året, pallade inte mer än fem minuter.

Vagt relaterat till detta, åtminstone rent kronologiskt, är den år efter år lika tröttsamma Jack Kerouac-fascinationen.
Jag läste ”On the road” när jag var 14, med Ornette Coleman sprutande ut ur högtalarna, hade fått för mig att det var så den skulle upplevas. Jag tyckte att den var bra på att fånga ett slags känsla av att forsa framåt utan att reflektera över saker, vilket väl var subversivt på den tiden, men i dag känns det mest som något popflum man läser i en pamflett på pilateslektionen. Feel the flow. Om det fanns ett soundtrack till ”On the road” i dag vore det inte Ornette Coleman utan Moby, kanske Enya? Något pop-zen i fleece, hursomhelst.

Häromagen kom en ny version av ”On the road” ut, ”The original scroll”, alltså originalmanuset som Kerouac krafsade ner på tre dygn eller vad det nu var.
Detta har blivit en ursäkt för kulturredaktionernas alla 62-åringar att fira av narkoleptiska epos om hur Kerouac förändrade världen och att de nya generationerna aldrig kommer att generera ett så subversivt geni, för vi är ju ”the me generation” som bara bryr oss om Facebook och emo-rock.

John Leland, East Village-getskägget som skrev boken ”Hip: the history”, har förstås firat av en fläskig Kerouac-hyllning, en hel bok om ”Why Kerouac matters”.
Jag bläddrade i den i går och det kändes som om statisterna i ”Bobby” hoppade ut ur mig från sidorna, dränkte mig i sunkig jazz och Old Spice-aftershave. Alltså, försök att läsa den här meningen utan att hosta upp din frukost:

“Who are Sal and Dean if not two fatherless inner-city males who get profiled by the police, bend the queen’s English and largely ignore their baby mamas (in Dean’s case)? What could be more hip-hop?”

Martin Gelin

Omslagsrubriken på The Economist häromveckan löd ”Is America turning left?”, en fråga som besvarades med ett rungande ja.
50 procent av alla amerikaner anser sig just nu vara demokrater, medan bara 35 procent kallar sig republikaner.
Den republikanska ”revolution” som inleddes på 1970-talet verkar vara över, i stället är hela USA på väg att göra en kollektiv vänstersväng.

Mycket går att skylla direkt på Bush, vars CV i många amerikaners ögon består av en oändlig rad skandaler och katastrofer – Katrina, Abu Ghraib, Guantánamo, Rumsfeld, Abramoff, Libby, Gonzales (Rove?).
Men det amerikanska folket har även rört sig vänsterut på ett djupare plan. The Economist beskriver en ”ökande oro för inkomstklyftor, kombinerat med ett ökande stöd för ett socialt skyddsnät”.

När det kommer till så kallade ”social issues” står det amerikanska folket också allt längre vänsterut än sin regering – allt fler är för abort, homoäktenskap och strängare lagar för vapeninnehav.
En majoritet vill även ta bort skattesänkningarna för de allra rikaste.

Samtidigt är ”vänster” fortfarande ett knepigt ord här. The Economist påpekar att Hillary Clinton – den mest troliga ledaren för den amerikanska ”vänstern” i framtiden – står till höger om många europeiska högerledare, som Angela Merkel, Sarko och David Cameron, i de flesta frågor.

En annan intressant statistisk detalj i reportaget: år 1994 var det rekordmånga amerikaner som höll med om påståendet att de ”inte tvivlar på Guds existens”. Samma år noterades ironiskt nog den lägsta siffran på länge för påståendet ”vi bör hjälpa de mest behövande”, en andemening som så vitt jag vet inte är helt främmande i Bibeln.

Läs mer här (eller här, för den mer ekonomiskt lagde).

Martin Gelin

Man skulle kunna hävda att det är raaaaasism när folk garvar åt, i stället för med, R Kelly, som förstås själv är fullt medveten om hur sinnessjukt over-the-top ”Trapped in the closet”-opuset är.
Men det handlar inte om rasism, utan om genreism. Indiemänniskor kan helt enkelt inte fatta att någon som gör r’n’b kan ha självdistans och driva med sig själv.

Det är samma grej med Justin Timberlake, indiemänniskor tycker att han är ”kul”, utan att fatta att han själv håller med.
Det handlar alltså inte om hudfärg, utan om r’n’b, som fortfarande är en missförstådd kultur i Sverige och USA.

Här drar Kelefa Sanneh de nödvändiga parallellerna mellan ”Trapped Vol 13-22”, ”boo-oh-oty”-partiet i ”Feelin’ on your booty” och pjäsförfattare som Angela Barrow-Dunlap och Tyler Perry (ah, jag saknar tiden då jag faktiskt hade koll på vad de gjorde).
Tvivlar dock på att Kelefa skulle ha godkänt rubriksättarens ängsliga ”right?”

Martin Gelin

I går var jag förstås och kollade på ”A beautiful child”, en pjäs baserad på Truman Capotes promenad med Marilyn Monroe genom Manhattan i slutet av 1950-talet.
Den var fin och sorglig och verkade ständigt på väg att snudda vid något större – den skulle kunna bli ett mästerverk om någon tillräckligt pretentiös motherfucker orkade ta sig an den.

En grej jag gillade var att de som spelade Capote och Marilyn inte liksom ”försökte” vara Capote och Marilyn, två personer som inte bara är väldigt svåra att imitera, utan som dessutom är de kanske mest imiterade personerna typ någonsin (for the record så föredrar jag fortfarande Toby Jones fnittriga ”Infamous”-Capote framför Seymour Hoffmans iskalla ”Capote”-Capote).

Till att börja med såg skådisarna inte det minsta ut som sina karaktärer, men de ansträngde sig inte heller allt för mycket för att låta som dem, eller att på något sätt apa efter deras yttre kroppspråk. Snarare lyckades de hitta något mer intimt och grundläggande i karaktärernas inre liv, som sken ut ur deras ögon. Halvvägs in i pjäsen trodde man faktiskt att det var Capote och Marilyn som satt där och pratade om Errol Flynns penis (”han tog ut den och spelade piano med den!” sade Marilyn, varpå Capote berättade om en blöt natt de delat i Gramercy Park). (Errol Flynn är förresten den enda kändisen i världshistorien som delar min födelsedag).

Well, det regnar ute nu och hela New York luktar som paradiset, det är en av de där bra dagarna i världens historia, har precis suttit på Tartine och ätit choklad, och jag skulle kunna ranta på om det här ända ner till allra längst ner på SvD.se-sidan (nedanför typ korsord-länken), men i stället tänkte jag använda de slarviga Capote/Marilyn-imitationerna som en lite vagt genomtänkt brygga till det här YouTube-klippet, från Todd Haynes nya film ”I’m not there”, där Cate Blanchett spelar Bob Dylan (och så har vi David Cross som Ginsberg). Jag har nog inte sett någon Haynes-film sen jag var 17 och brukade hyra ”Safe” på Casablanca, men jag tror att den här filmen kommer bli smått fantastisk.

*****

Man får verkligen tycka precis vad man vill om ”Knocked up”, men det spännande är att det har blivit en sådan där film som får kritiker att skriva en massa kloka saker, lite som ”Marie Antoinette” fast tvärtom.
Här är New York Times bästa/jobbigaste filmkritiker Manohla Dargis med ett nytt perspektiv på Judd Apatow (angående nya filmen ”Superbad” som faktiskt verkar någorlunda cute):

”Mr. Apatow traffics in such a cute, cuddly vision of modern masculinity that it seems rude to wonder if it’s honestly felt (which is what I think), self-flattering (ditto) or cunningly opportunistic (nah). Certainly it’s testosterone-heavy, if not exactly macho.

And, indeed, part of what’s fascinating about Mr. Apatow’s ascendancy, and why the comedy moment belongs to him more than it does either to the Farrelly brothers or to Ben Stiller and his mob, is how he has created – and come close to perfecting – a masculine variation on aspirational wish-fulfillment movies like “Legally Blonde.”

Except instead of perky, pretty women reaching up, up, up, Mr. Apatow offers freaks and geeks aching to be worthy of those same women.”

*****

Keyshia Cole sjunger här i New York på söndag. Vet ni hur bra Keyshia Cole? Kanske bäst i världen just nu.
Det är slutsålt, jag betalar hundra bucks om någon har en biljett att sälja, alternativt om något skivbolag vill ringa mig och hook me up.

Martin Gelin

Mannen som New Yorks liberaler älskar att hata, Karl Rove, avgår. Det här förutspådde Karin på min gamla blogg för typ två år sedan.

Vi firar det med ett fint klipp på en ung, idealistisk, förvånansvärt elegant Karl Rove som lojalt raggar röster till Nixon-kampanjen,1972, här (Rove dyker upp fyra minuter in, men hela filmen är rätt fin).

Samt, bara för sakens skull, folkets favorit: MC Rove, kanske den mest obehagliga Youtube-filmen ever.

Martin Gelin

I fredags tog vi morgontåget ut till Princeton, New Jersey. Det var så varmt att till och med industrilandskapet som svischar förbi längs järnvägen, alla Jerseys förfallna fabriker och förkolnade tegelskorstenar, skimrade i vykortsidylliskt rödbrunt.
Att kliva runt på Princetons campus är som att kliva in i alla amerikanska campus-filmscener man minns (”A beautiful mind” var den enda vi faktiskt lyckades bekräfta att den spelats in där). Huvudbyggnaden är från 1756, äldre än USA.

Min kompis ville åka dit för att läsa en J.D. Salinger-novell, som Salinger vägrar publicera förrän 50 år efter sin död. Hon skulle skriva om den, jag hängde på mest för att det var fredag och för att jag aldrig varit i Princeton.
Det känns lite som att man hamnar i ett Homeland Security-register när man skriver upp sig i deras arkiv för att få läsa Salinger. Manuset till novellen finns bara i ett enda exemplar, i Rare books-rummet längst in i ett 200 år gammalt stenbibliotek längst ut i universitetsområdets spets.
Bredvid en gammal ekbokhylla hade de lite nonchalant slängt upp originalmålingen för omslaget till ”The Great Gatsby” (den där sorgliga, blå bilden med explosionerna och pärlorna).

Vi funderade lite på varför Salinger inte vill ge ut novellen, ”The ocean full of bowling balls”.
Den var inte mer eller mindre personlig än de flesta av hans noveller. ”I’ve chosen a lousy profession”, säger visserligen berättaren, Vincent, om skrivandet som yrke. Han säger att han önskar att han gjorde något annat i stället, typ vara med i en kör.

Jag har tillbringat en del av den här sommarens eftermiddagar med att bläddra runt i Margaret A. Salingers ”Dreamcatcher”, en ganska dåligt redigerad memoar om livet med hennes pappa.
Det mest slående är hur otroligt cynisk han är. När Margaret beskriver den euforiska känslan på en konsert, gemenskapen som uppstår när alla kollektivt älskar samma stycke musik, säger J.D.: ”Men visst tog musikstycket slut? Och allt blev som vanligt igen?”

*****

För ungefär två år sedan gick Noah Baumbach, regissör och manusförfattare till ”The Squid and the Whale”, in i en biosalong, famnen full av popcorn, sjungandes med i förtexterna till ”Nacho Libre” och utbrast, halvvägs in i filmen, just där Nacho kubbar omkring på en åker i mantel och tajts, improviserandes symfonisk love metal på en luftflöjt: Det är han som ska spela huvudrollen i min nya vuxenkomedi om äktenskap och familjerelationer.

Jag tycker Jack Black var rätt bra i ”The Holiday” – trots att han hade ganska futtigt material att jobba med där – men vi får se hur han klarar sig i nya Baumbach-filmen, ”Margot at the Wedding”. Trailer finns här
Kan inte låta bli att fundera på om ”I’m not acting like a crazy person”-scenen är snodd rakt av från Magnus Härenstams legendariska ”Är det så här man gör när man är arg?”-scen i ”Två killar och en tjej”. Kanske den bästa filmscenen någonsin.