Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

Jag har inte läst pajastidningen Monocle sedan jag, enbart av yrkesskäl, tvingade mig igenom det första numret för något halvår sedan.
Men när jag i helgen passade på att städa ut några hyllkilometer av gamla halvlästa tidningar fick jag syn på en artikel som jag ändå ville läsa. Det handlade om ”fördumningen” av amerikanska TV-nyheter, och som syndabock för denna utveckling hade Monocles korrespondent valt ut Katie Couric, det första kvinnliga amerikanska nyhetsankaret. Katie fick i artikeln representera ”bimbofieringen” av TV-nyheterna, vilket illustrerades med ett dussintal andra TV-bilder på blonda, kvinnliga nyhetspresentatörer.
Dessa, ansåg skribenten, har gjort TV-nyheterna mer ytliga, eller som han själv uttryckte det: ”TV news has increasingly begun to look more dumb”.

Amerikanska liberaler hatar väldigt mycket, men det finns absolut inget de hatar mer än blonda kvinnor.
Inget nytt under solen där, med andra ord, men det roliga, det som gör detta till en unik Monocle-upplevelse, är uppslaget som följer.
Där har Monocles redaktör, Tyler Brûlé, nämligen själv fått rita upp sin dröm-TV-studio, som motpol till allt det där ”bimbofierade” de ägnar sig åt i USA.
Och hur ser då den ut? Kanske äntligen en sansad miljö där Cullen Murphy, Samantha Power och Timothy Garton Ash kan ha uttömmande diskussioner om Iran och Hillary Clintons utrikespolitik?
Nej, sådant spelar inte så stor roll för Monocle. Det viktiga är att det är snyggt.
Deras korrespondenter ska kunna flyg runt i världen på ”Pilatus PC12s” och ha visitkort med en ”blue-on-black corporate identity that stands out from the stack of white laser-printed cards with its tactile spot-varnish and thick, rich stock”.

*****

Ett annat kul ögonblick i arga-amerikanska-liberaler-facket var när matkedjan Whole Foods lanserade sin ”gröna” tygpåse förra veckan. För säkerhets skull har man skrivit ”This is not a plastic bag” i stor grön text över påsen, så att alla ska kunna se att just du har räddat miljön med din tygpåse.
På CNN gjorde man ett inslag om hysterin i New York när tygpåsen ”lanserades”, och passade även på att testa tygpåsens funktion som just ”påse att bära livsmedel i”.
Jag citerar fritt ur minnet:

– It’s really comfy, and it looks chic.
– You can’t really fit your groceries in there though.
– No, that’s true.
– So, I guess you would still need, uhm, plastic bags for that.

Martin Gelin

De senaste helgerna har jag och min kompis Hot Papaya (som är från Finland) tillbringat med att recensera olika stränder. Under förevändning att det är research för min guidebok till New York (deadline förra månaden, visserligen) har vi betat av det mesta som finns inom pendeltågsavstånd från Grand Central. Förra helgen drog vi till Greenwich, Connecticut, som inte bara har tre av New York-områdets finaste stränder, utan som även är, typ, den rikaste lilla staden i världen.
Det har blivit som en egen liten förort för den nya Wall street-boomen. När man kliver av tåget är det första man ser den lokala Rolls Royce-dealaren. Ja, ni hajar grejen, mycket pastellfärger, allt det där. Kanske New Englands bästa solnedgångar.

I alla fall. På planet ner till Los Angeles häromdagen passade jag på att kolla på ”The ice storm”, en av de få halvgamla filmerna i min Netflix-kö som jag faktiskt vill se, och det visade sig att den är inspelad i just Greenwich, samt i grannstaden, New Canaan. Det är en skitbra film, allt Ang Lee gjort är skitbra, men den är förstås inte nådig i sin skildring av livet i förorten (förort läses i detta sammanhang som det amerikanska ”suburb” = välbärgad villaförort).

I filmen åker Tobey Maguire samma tåg som jag och HP åkte till Greenwich, Ice storm-tåget. Det är ändå något oändligt romantiskt med det tåget – att mötas vid klockorna på Grand central, med varsin påse snabbt inshoppat snäsk från Balthazar-bageriet i Grand centrals härliga matmarknad, och sedan rusa till tågets sista vagn för att få sitta i ett eget bås, och tuffa ut genom New York, förbi Bronx, de halvposha förorterna i delstatens östra spets och sedan in i lummiga Connecticut med små stenbroar, designade gräsmattor och havet som glittrar utanför.

Greenwich är den amerikanska drömmen. På hamnkrogen L’escale står män i identiska Brooks Brothers-slipsar med små, lustiga mönster på, och beundrar båtarna utanför, diskuterandes det hemska faktumet att demokraterna börjat ifrågasätta varför det bara är 15 procent skatt på capital gains.

Jag kom instinktivt på bara en annan film som också spelats in i Greenwich, ”The Stepford wives”.
Man kanske bör fråga sig varför USAs mest attraktiva förort även är hemvist för två av de mest förortskritiska berättelser som någonsin utspelats i det här landet? Kanske betyder det bara att de som jobbar med investeringar på Citigroup och de som skriver manus åt Hollywood inte umgås tillräckligt mycket, eller att de helt enkelt aldrig kommer att förstå varandra.

Well, på planet ner till Cali ägnade jag mig även åt David Denbys fantastiska essä om krisen för den romantiska komedin, i The Njorker
Med utgångspunkt från ett Shakespeare-citat, ”the world must be peopled” (alltså: vi måste befolka världen, genom att föröka oss) kartlägger han hur män och kvinnor har attraherat varandra i den amerikanska filmen de senaste 70 åren, och ser en rak linje från 40-talets sofistikerade Manhattan-elegans till den plufsiga, kaliforniska slackerkomedin som dominerar i dag, med ”Knocked up” som mest uppenbart exempel (men han nämner även ett dussintal andra):

”As fascinating and as funny as “Knocked Up” is, it represents what can only be called the disenchantment of romantic comedy, the end point of a progression from Fifth Avenue to the Valley, from tuxedos to tube socks”.

Precis när jag hade sett ”Knocked up” trodde jag naivt nog att det skulle bli den slutgiltiga slackerkomedin, att den liksom lyckades ta slackergrabbklyaschorna till en så hög och parodisk nivå att ingen skulle kunna ge sig på dem igen. Att den skulle döda slackerfilmen som fenomen.
Det visade sig förstås bli precis tvärtom. Det var inte bara det att många (grabbs) såg filmen som en hyllning till, snarare än kritik av, slackern, utan framför allt har ”Knocked up” blivit en så ofattbar succé att det givetvis kommer regna keffa slacker-romcoms över oss resten av 00-talet.

Bara den närmaste veckan har vi åtminstone tre sådana att frukta här i USA: ”Superbad” , där man rekryterat stackars Michael Cera från ”Arrested development” till slacker/weed-sekten, ”Hot rod”, där geniet Andy Samberg kastar bort sin talang i något slags mc-version av ”Talladega nights”, och så den nya Adam Sandler-filmen ”I now pronounce you Chuck and Larry”, där USAs två heterosexuellaste män, Adam Sandler och han från ”King of Queens”, utreder det hysteriskt roliga i att som heterosexuell man låtsas vara gay.

Jag landar i Los Angeles och hela vägen från flygplatsen till Beverly Hills ser jag reklamtavlor för de där filmerna (ser även folk med tubsockar, dock inga tuxedos).

Det är som om romcomen, till skillnad från Woody Allens karaktär i ”Annie Hall”, aldrig tog flyget tillbaka till New York efter det där anskrämliga försöket att fira jul i Hollywood. Det är som om romcomen fastnat i Kalifornien, och pöst ner sig i mysbrallor på en fläckig skinnsoffa bredvid Turtle och Drama i ”Entourage”.

Martin Gelin

Nu i helgen tänkte jag åka till Los Angeles, vilket jag förbereder med följande citat från Becky Stark, sångerska i det Kalifornien-baserade hippiebandet Lavender Diamond:

”The first time we ever played outside L.A. was in New York. In Los Angeles, people love to cheer for peace on earth. In New York, I was like, ”Let’s hear it for peace on earth!” It was dead silent, and then one guy goes, ”Boo!”

Själv gillar jag hippies, så länge de håller sig på västkusten.

Martin Gelin

I USA råder det denna vecka USA-tema. Överallt kan man se amerikanska flaggor, och den amerikanska presidenten förekommer ständigt på TV och i tidningar.

Även i Sverige har man solidariskt nog hakat på den här USA-grejen. Det Washington-baserade P1-programmet Nordegren har exempelvis uteslutande diskuterat amerikanska fenomen den här veckan.
I morse var jag med och pratade om Barack Obama (onsdagens program, finns här, Obama-snacket är sista kvarten), men lyssna framför allt på måndagens program, där olika USA-korrar diskuterar den svenska USA-bilden (+ min kompis Emil Arvidson är med i slutet och pratar om Hillary).

Bland annat punkterar Sara Stenholm myten om att ”det riktiga USA” alltid finns, typ, i en småstad i Oklahoma. Som USA-korre för Sveriges Radio blev hon ständigt skickad till mellanvästern (”det var där cheferna tyckte att det riktiga USA låg”) men däremot aldrig till, exempelvis, västkustens storstäder.

Visst finns det en tendens att fokusera för mycket på New York, LA och Washington i all USA-rapportering, men man ska samtidigt inte låtsas som om storstäderna inte är en del av USA. En majoritet av USAs befolkning har bott i storstäder sedan 1920-talet. Den urbana kustremsa som löper från Boston ner via New York till Washington DC är i dag hemvist för nästan 60 miljoner människor, en femtedel av USAs befolkning.

En annan intressant aspekt på just den här ”snobbiga kuststäder”/”genuin landsbygd”-dikotomin är att republikanerna inför presidentvalet 2008 desperat försöker nå ut till ”the northeast” på samma sätt som demokraterna länge försökt nå ut till Södern.
Det skulle inte hända om det inte vore för att en så stor del av USAs befolkning bor där.
Jeffrey Goldberg skrev om det här i The Njorker förra månaden: 2004 muttrade demokraterna ”det går inte att vinna ett val utan The South”, nu muttrar republikanerna ”det går inte att vinna ett val utan The Northeast

Det kan vara lite svårt att få en syl i vädret när man pratar med Tomas Nordegren, och de flesta sylar jag ändå fick i vädret bestod mest av olika varianter av ”öuuhm”, eftersom jag är lite ovan vid radio. Här är några underrapporterade Barack Obama-poänger jag gärna skulle pratat mer om:

– Obama är oerhört objektifierad i media. Flera av de ledande kolumnisterna kan inte nämna honom utan att göra en sexuell eller utseendemässig anspelning. ”I got a crush on Obama” är en jätterolig video, men den kan också ses som ett ganska typiskt objektifierande och sexualiserande av svarta män i USA (att jämföra med exempelvis republikanernas kampanj mot svarta demokraten Harold Ford Jr. inför kongressvalet i fjol, där de nöjde sig med en reklamfilm med vita tjejer som insinuerade att de ville ha sex med Ford).

– Nordegren föreslog att Obama inte anses vara ”riktigt svart”, vilket han definierade som en person som kommer från ghettot och har vuxit upp med hiphop. Då utgår man från att det finns en enda homogen ”svart kultur” i USA, och det har det inte gjort på väldigt länge. Obama representerar en välutbildad, svart medelklass som är enormt stor (det finns exempelvis en och en halv miljon företag i USA som drivs av svarta personer). Men eftersom de flesta svarta som syns i media fortfarande är idrottsmän, artister eller brottslingar bibehålls idén av att det är så den ”svarta kulturen” i USA ser ut.

Annars har jag lagt märke till att precis alla artiklar om Obama har en rubrik där han kallas för ”The” någonting.
Exempel:

”The transformer” (New York Observer)
”The phenomenon” (New York Review of Books)
”The star” (Newsweek)
”The candidate” (New Yorker, 2004)
”The conciliator” (New Yorker, 2007)
”The next president” (Time)

När jag var på ett Obama-uppträdande i Boston i våras kallade collegekidsen honom rätt och slätt: The man.

Sen verkar han visserligen fortfarande inte ha någon större chans mot Hillary i primärvalen.

Martin Gelin

”You look so beautiful I can hardly keep my eyes on the meter”.

De visar Woody Allens ”Manhattan” hela veckan på Film Forum, den enda biografen i HoHo.
Jag går bara runt och väntar på att det ska börja regna så att man kan springa dit med en tidning över huvudet, som i filmen.
Har egentligen alltid gillat ”Annie Hall” och ”Hannah och hennes systrar” snäppet mer än ”Manhattan”, men jag har å andra sidan inte sett den på säkert tio år, så jag återkommer snart med ny rapport.

Martin Gelin

I Times häromdagen skrev Charles Isherwood en rolig text om sin stadsdel, ett område precis norr om Gramercy och Madison square park, väster om Chelsea, söder om Murray Hill, som helt saknar namn. Han kallar det helt enkelt The brown zone, eftersom stadsdelen är märkt med brun färg på taxikartorna.

En annan stadsdel som inte har något namn är området söder om Houston street, väster om 6th avenue och norr om Canal street. Jag har hört folk försöka klämma ur sig ”West SoHo” men det ligger dåligt i munnen, och det blir geografiskt förvirrande eftersom SoHo redan står för South of Houston.
Ett bättre namn, som jag dock inte tror kommer få någon bärkraft, är HoHo – mellan Houston street och Holland tunnel. Jag tror det var någon från den sympatiska baren Turks & Frogs som försökte lansera det, när de öppnade sin krog där häromåret.

Till skillnad från The brown zone, som är ett av New Yorks ödsligaste områden efter kontorstid (möjligen bara överträffat av Financial district, som helt dör vid sju på kvällen) så är HoHo fullt av roliga barer, restauranger, små rockabillybutiker och allmänt snyggt folk. Tidigare i veckan träffade jag The Swedish Supermodel Caroline Winberg där, och när min brorsa var här i våras blev han omedelbar stammis på korsningen Spring street och Greenwich street, där fina gamla baren Ear Inn trängs med nattklubben Don Hill’s, och Sway runt hörnet, där de har den fortfarande omåttligt populära Morrissey-klubben på söndagar – detta räckte för att min bror entusiastiskt skulle döpa hörnan till ”Indie-hörnan”.

I Brooklyn har vi också ett sådant område: det gamla hamn- och industriområdet runt Gowanus canal. Ibland kallas det helt enkelt Gowanus, men det låter fult och ingen vet ändå var det är. Gowanus har i alla fall precis fått södra Brooklyns första lyxhotell, och det ligger massor av trevliga mexikanska barer och några hippa lesbiska klubbar i omårdet. Med tanke på att det är inklämt mellan Park Slope och Carroll Gardens lär det inte dröja länge innan överspillet av barnvagnar och 33-åriga publisher-par etablerar sig där.

Att bara hänga i stadsdelar som inte har något namn känns väldigt mycket som något en odräglig bohem i en Tom Wolfe-artikel från 1970-talet skulle kunna göra.

Martin Gelin

Jag brukar i vanliga fall inte riktigt uppskatta David Sedaris noveller.
De är den där typen av vagt ”självbiografiska” minnesanteckningar (läs: komplett påhittade) som oftast går att reducera till ”Oj, vad knäppt”. Stundtals tycker jag att Sedaris berättelser känns ungefär lika stimulerande som att lyssna på någon som berättar vad de drömde förra natten (det funkar bara om man är väldigt, väldigt kär i någon.)

Men nya Njorker har en förvånansvärt fin och rolig och vemodig liten Sedaris-novell. Kanske gillar jag den av en så banal anledning att jag varit med om samma sak, precis som många andra européer som kommer till USA och försöker förklara för amerikaner att det finns något fint med saker som är gamla och slitna.

Det här hänger förstås också ihop med en oändlig transatlantisk konflikt som har sitt ursprung i europeiska medelklassvärderingar och romantiserandet av gamla pengar och så vidare, men det tar vi en annan gång.

Här är Sedaris berättelse: This old house

Martin Gelin

Aspen blev en sådan överladdning på information att jag knappt kunnat skriva något på en vecka. Det är som första gången man kommer till New York och går runt och stirrar på alla skyskraporna tills man får ont i nacken.
Men förhoppningsvis publicerar mina semestrande redaktörer någon av mina Tobias Wolff-, Kurt Andersen– eller Wikinomics-analyser innan sommaren är över.
The Atlantic hade sin egen Aspen-blogg här, med ambitiösa filmklipp på Thomas Friedman et al.

Häromdagen åt jag frukost på min lokala diner och kunde inte låta bli att tjuvlyssna på den lurviga familjen som satt bredvid; en mamma som försökte lära sin kanske femåriga son vad som är skillnaden mellan en editor och en publisher på ett bokförlag.
Jag trodde inte att det kunde bli mer Park Slope än så, men redan samma kväll var jag med om ett ännu mer Slopey moment: en skäggig ung man i Wrangler-skjorta som stod och drack PBR och berättade för en skäggig bartender att han inte gillade den nya Werner Herzog-filmen ”Rescue Dawn” eftersom Herzog, enligt skäggman, ”kind of went Hollywood on this”. (I ett bås bakom oss, i samma bar, satt dessutom killen med glasögonen i ”Flight of the Concords”, HBOs nya hipstergrabbkomediserie som tyvärr inte är så bra som den skulle kunna vara, även om den här Pet Shop Boys-pastischen är ganska kul).

Anyway. Jag såg ”Rescue Dawn” i går. Det är 100 grader varmt här så det enda vi kan göra är att gå på bio på dagarna. Ganska märkligt att smyga in från det brutala solljuset till en mörk liten källare, klockan tre på dagen, och inse att den är helt fullsmockad av folk som vill se Herzog. Inte pressvisning eller så, bara vanligt folk som för en stund försöker fly hettan såväl som vardagslivets allmäna brist på herzogsk visdom.
Som man brukar säga ibland när man går ut från biosalongen och det är pinsam tystnad: den var inte så dum.

Bortsett från själva slutscenen tycker jag inte att den var särskilt ”Hollywood”, om Hollywood i det här sammanhanget betyder schmalz i stället för ”sanning”.
Filmen handlar om en tysk-amerikansk stridspilot som kraschar i Laos 1965 och placeras i ett brutalt fångläger, torteras, äter mask, allt det där.
Den gjordes även som dokumentär för 30 år sedan sedan, ”Little Dieter needs to fly”, men det intressanta med Herzog är ju att han inte tycker att det är någon skillnad mellan dokumentär och fiktion.

Generellt tycker jag ganska sällan om krigsfilmer. De ligger på tredje plats i kategorin filmer jag undviker, efter westernfilmer och ubåtsfilmer. Däremot gillar jag ofta fängelsefilmer, och ”Rescue Dawn” är i första hand just en fängelsefilm – det handlar om Dieters försök att bryta sig fri från, först, fånglägret, och sedan det riktiga fängelset: själva djungeln.

New York Review of Books har förstås den kloka Ian Buruma-analysen av filmen (gratis om man nätprenumerar, vilket jag varmt rekommenderar) men jag gillade framför allt Kurt Andersens intervju med Herzog på världens bästa radioprogram, Studio 360.

Folk har varit allmänt imponerade av filmens realness, att Christian Bale verkligen åt de där maskarna, att han verkligen dödade den där ormen med sina bara händer, och så vidare, men det tycker jag nog är det minst intressanta. Han har precis vänt ut och in på sitt själsliv i ett halvår, och folk vill veta om maskarna han åt var kokta eller stekta.
Realness-debatt känns ju generellt ganska över.

*****

Om ni tröttnar på att läsa den här babbliga bloggen så har jag och lite annat löst folk hälsat på hos den sympatiska sajten Digfi och tipsat om några böcker man kan läsa i sommar.

Martin Gelin

Det finns exakt en bra scen i ”You, me and Dupree”, en pajig komedi från förra året, där Owen Wilson spelar en slacker som flyttar in hos lyckliga paret Matt Dillon och Kate Hudson och ställer till med besvär.
(Ni som tror att ”Knocked up” är den första filmen om mans-slackern, studera lite modern filmhistoria, eller för all del, gå tillbaka till Fellinis ”I vitteloni”.)
Hur som helst, den bra scenen utspelas när den kroniskt arbetslöse Wilson är på anställningsintervju, och inte är sådär superpeppad på att faktiskt få jobbet.

Personalchefen: So, any questions?
Owen: Uh… what is your policy on Columbus day?

Det enda han vill veta är om man får ledigt på Columbus day! Nicht nicht att ha sån attityd om man vill ha jobb i USA.
Man ska vara driven, ambitiös, man ska vara Reese Witherspoon i ”Legally blonde”/”Election” (gött-filmer).

Den här bloggen kommer nog att handla en del om skillnaden mellan Europa och USA.
Jag vet att européer inte ser på Europa som en enhet, men vi amerikaner gör det, och vi vet bäst.

Så, låt oss börja med månaden juli.
I Europa är månaden juli ett tillfälle för folk att hyra en stuga på landet där de tillbringar fyra veckor med att ha sex, äta nybakat bröd med marmelad och rita bokstäver på varandras ryggar med ett vasstrå – allt på sitt företags bekostnad.
I USA, däremot, är månaden juli en månad då man jobbar, så att man kan bli befodrad, och, en vacker dag, köpa ett hus i Aspen, eller något.

Väldigt tidigt i morse anlände jag i alla fall till Aspen, och läste i Aspen Times att USAs dyraste husaffär håller på att genomföras här – en ranch med 17 badrum, 12 heltidsanställda, blablalbla. Den kostar 135 miljoner dollar, vilket blir ungefär en miljard spänn.
Åkte förbi den med taxi nyss, såg ut som en konferenslokal någonstans i mellansverige.
”Tycker inte att den är värd 135 miljoner”, kommenterade taxichaffisen. On point.

När man landar på Aspens flygplats ser man hundratals – ja det är verkligen flera hundra – små, små flygplan, i prydliga rader längs med landningsbanorna.
Det är privatjetplanen som folk som bor här äger.
De har en alldeles egen korridor i himlen, rakt mellan bergstopparna, där det glider in en konstant rad av små privatplan. Man kan stå och titta på dem, en efter en, och tänka: pengarna! makten! (de små penisarna!)

De bryr sig mycket om miljön i Aspen, de har en helt egen presidentkandidat som kampanjar för något som heter ”negawatt”, motsatsen till megawatt – alltså hur mycket energi man kan spara.
Men de föredrar ändå att flyga runt i sina egna plan, förslagsvis till något miljö/charity-event i norra Kalifornien, där de kanske har en liten hybrid-Prius som står och väntar på dem på flygplatsen.
Det finns en lokaltidning i Colorado som distribueras genom att utgivaren själv åker runt i ett plan och kastar ut tidningen på prenumeranternas hustak.
Vi trodde kanske att de där futuristiska luft-motorvägarna som vi såg i science fiction-filmer från 1980-talet skulle dyka upp i Tokyo eller Kuala Lumpur eller åtminstone London, men de finns redan här, i Colorado.

Jag har åkt till Aspen för jobb slash pleasure. Har legat vid poolen hela morgonen och blickat ut över en otroligt maffig bergsdal, läst Tobias Wolff om Vietnam.
Min ursäkt för att åka hit är Atlantic Monthlys årliga ”Idé-festival”. Alla är här. Ska träffa Wolff i morgon. Annars står man mest på odrägligt tjusiga terrasser vid Colorado-floden, äter sushi och hummer, köar till baren med Bill Clinton, Ayaan Hirsi Ali, Richard Branson, Kurt Andersen, de vanliga. My peeps.

Martin Gelin

I fredags skrev jag om hur Michael Moores nya film, ”Sicko”, tagits emot i USA (finns här.)

En av de som läste artikeln var Billy McCormac, på Timbro, som tycker att artikeln var missvisande (och får medhåll av den, uhm, högerlutande bloggen Kulturrevolution).

De tycker inte om att jag kallar Fox News för en ”högerlutande” TV-kanal, eftersom kanalen har en filmkritiker som är ”vänster”.

Men de är framför allt upprörda för att jag, i en artikel som handlar om att Michael Moores nya film fått ett positivt bemötande i USA, inte nämner tillräckligt många av de sågningar filmen fått.

Well, av de 38 Sicko-recensioner jag sett har 35 varit positiva, och tre har varit någorlunda negativa. (Se själv här, där Metacritic sammanställt recensionerna, vilket resulterat i ett snittbetyg på 7,4 av 10).

Två av de tre sågningarna, libertarianska Reason och högerpopulistiska New York Post, citerar jag ändå i texten. Men det räcker tydligen inte för Timbro-Billy.
Den tredje negativa recensionen, i The New Yorker, valde jag att inte citera eftersom de för en gångs skull inte tillförde särskilt mycket. Kritikern David Denby har en del väsentlig kritik av filmen, men det handlar mest om Moores berättarteknik, och hans lite märkliga slutsats är att filmen ”inte behövs” eftersom Moores politiska åsikter redan är så brett spridda i USA nu (tror att Denby, i det här fallet, behöver lyfta blicken en smula från sitt liberala Manhattan-mikrokosmos.)

Men Timbro-Billy hade kanske föredragit den vinkeln på artikeln i stället?
”Vänsterkonsensus i USA nu så utbrett att Moores nya film är överflödig”.

Vi kan även vända på tofu-steken:
Vad hade hänt om det varit motsatta omständigheter – om filmen fått 35 sågningar, men jag valde att citera tre av filmens hyllningar, och de var i vänstertidningar som för en lika obetydlig tillvaro som Reason och NY Post, låt oss säga, exempelvis, Salon och The Nation?
Timbro skulle plötsligt ha stoff till åtminstone två nya böcker.

Timbro-Billy ogillar även att jag kallar Time Magazine ”högerlutande”, eftersom en av tidningens redaktörer varit demokratisk talskrivare.
Så om Time är ”vänster”, vad är då Newsweek? Socialistisk?

Till sist påstår Timbro-Billy att den som gillar ”An inconvenient truth” automatiskt är ”vänster”.
På Planeten Timbro tappar man alltså all trovärdighet som filmkritiker så fort man håller med Gore om att det finns något lätt oroväckade med smältande glaciärer.

Jag tycker nog mest att det är lite gulligt att såväl Al Gore som världens allt mer perfiera libertarianer (i både Sverige och USA) slåss om ordet ”reason”.