Annons

Martin Gelin i New York

Martin Gelin

Martin Gelin

En av världens skickligaste tidningsredaktörer, Adam Moss, var gäst hos Charlie Rose i dag. En bra ursäkt att kolla Charlie Rose, det mest SVT-iga vi har i USA (revidering från mitt förra inägg: jag är inte 23, jag är 83).
Det är Adam Moss som gör New York Magazine. Den är lite träig ibland, lite safe, men det finns ändå få tidningar jag läser lika entusiastiskt varje vecka.
De har en helt unik blandning av berättande samhällsreportage, praktiskt New York-material, välskrivna recensioner och smarta tips. Allt är paketerat så att man vill läsa varje sida, oavsett vad det handlar om. Bra redaktörande, helt enkelt.

Charlie Rose-intervjun var en blandning av witty insikter och halvdeprimerande sanningar om New York-media:

Charlie: Är det fortfarande sex som säljer flest lösnummer?
Adam: Sex och real estate.

Senaste numret har bland annat en fantastisk Sopranos-analys (vi behövde verkligen en till) av min favoritskribent Emily Nussbaum.
Slutsats: det är vi som är Dr. Melfi.

Martin Gelin

När jag kom tillbaka till New York i torsdags visade det sig att jag var ett år äldre än förut.
Det har helt enkelt blivit dags att börja ljuga om min ålder. Jag är 23.
I söndags släntrade jag i alla fall tappert i väg till en fin liten fest på ett hustak i Bushwick, där det utlovades somriga drinks och snuskig musik. Det visade sig vara taket till just det hus där jag bodde mitt första halvår i New York, hösten 2001. Siegel street!

Själva huset är en upprustad industribyggnad, inklämt mellan Bushwick industrial park och några övergivna Boar’s Head-slakterier. Det var ingen idyll på den tiden, och det är det ärligt talat inte nu heller, även om det dykt upp ett par tofubutiker och gastropubar.

På den tiden brukade jag sitta på taket, vid ett provisoriskt skrivbord som någon slängt upp, och jobba på min laptop, blicka ut över Williamsburgs skyline, och lyssna på Hot 97.
Numera är det där hustaket hemvist för fester där folk dansar i brygga till Mapei. Världen går framåt.

Takfesten visade sig vara ett sektmöte för den där nya globala rörelsen av unga människor som klär sig som Salt’n’Pepa.
Den första jag träffade när jag klättrade upp på taket var Scottie B, den berömde Baltimore club-pionjären, som var i stan för att producera några låtar åt Yo Majestys kommande skiva.
De andra jag träffade var Yo Majesty. De uppträdde, gjorde sin grej, alla filmade och tog bilder. Antagligen världens just nu mest filmade popgrupp. Vi konstaterade att den korta tjejen i Biggie-guldkronan är bäst.

Efter ett tag gick vi iväg och åt lite mat, och lyckades missa Mapei, som uppträdde med Spankrock.
När vi kom tillbaka stod hon i stråhatt och var allmänt lovely och sjöng Dungen-låtar för downtownlegenden Roxy.
De skulle till ”en klubb där alla dansar vogue”, vilket förstås är precis vad man borde ägna en söndagkväll åt, med tanke på, uhm, livets förgänglighet.
Men jag och min sidekick fick i stället ett ögonblick av samförstånd när vi insåg att en söndagkväll för folk i vår ålder är mer likely att sluta med några hekto manchego framför HBO.
Släntrade hem i stället, medan ungdomarna fortsatte snuska runt på hustaket. Kände mig lite som titeln till Nora Ephrons artikelsamling: Wallflower at the orgy.

Martin Gelin

Igår kväll föll monsunregnet, och jag hade på mig en jacka som jag inte haft på mig sedan en kväll i vintras, när jag stod i baren på Riche och spelade lite musik.
I jackfickan hittade jag en servett där någon skrivit med svart tuschpenna ”Spela nåt från Graceland!!”.

Paul Simons afropopskiva ”Graceland” är en sådan skiva som folk vill höra saker från nu, har kanske varit så i några år.
Det är märkligt hur långsam hela den här afropoprenässansen varit, men jag tycker det är trevligt, kanske innebär det att den kommer att leva längre.
Snart kommer Jensa Lekmans nya skiva som tydligen ska vara helt Indestructible Beat of Soweto.

Det mest hypade New York-bandet den här sommaren är Vampire Weekend. Kefft namn, men de gör jättefin Ivy League-afropop, lite självmedvetet sådär.
”Cape Cod Kwassa Kwassa” är deras hit (man kan höra den exempelvis här).
Jag tycker de låter lite som om Erlend Øye försökt göra en cover av Talking Heads ”Nothing but flowers”.

Här är en film där de spelar ”Oxford comma” på en gräsmatta på Roosevelt island, ett fint New York-moment.

Midsommar i Sverige hörde jag, borde väl passa bra med lite slarvig white boy-afrobeat då.

Martin Gelin

Svenska mediers New York-korrespondenter har en lång tradition av att sitta på hotellrum på den amerikanska landsbygden och skriva sina ”New York”-rapporter.
Med hjälp av New Yorks Posts hemsida och CNN snickras det ihop några notiser, med whiskyglaset bredvid datorn, och sedan slänger man dit en New York-dateline, trots att de i själva verket befunnit sig i Milwaukee, där det var någon golfturnering som ansågs viktigare än allt annat som hände i USA.
Själv är jag free agent och slipper därmed ansluta mig till denna stolta, men kanske journalistiskt tveksamma, tradition, men jag tänkte ändå skriva dagens New York-blogginlägg från Washington D.C, där jag sitter på ett hotellrum mittemot den kinesiska ambassaden, med maxad luftkondis.

Det är exakt ett hundra amerikanska grader här i dag, så kallad kroppstemperatur. Potomac River verkar förångad. Georgetown-gotiken skimrar i något vagt gulbrunt.
Jag undrar hur många av Washingtons tveksamma politiska beslut som egentligen bara är resultatet av det dåsiga vädret. De släntrar upp för Capitol-trappan och typ ”äehh, orka läsa Patriot act i dag…”.

Jag är här för att gå på en sådan där future of everything-konferens som jag gillar att gå på. Har träffat Drew Westen, som pratade om sin bok ”The political brain”.
Hjärnan funkar så att vi väljer våra politiska kandidater efter känslor, inte förnuft. När Westen undersökte vad som försiggår i folks hjärnor medan de tittar på en politisk debatt kom han till den här slutsatsen:
”We did not see any increased activation of the parts of the brain normally engaged during reasoning, what we saw instead was a network of emotion circuits lighting up, including circuits hypothesized to be involved in regulating emotion, and circuits known to be involved in resolving conflicts.”

I går hälsade vi på hos Georges de Paris, Vita Husets officiella skräddare, på 14th street.
Jag skrev om honom här i SvD för många år sedan, finns här.
Han kom ihåg mig. Han hade samma galna frisyr, samma fransk-italienska accent, och så stod han och fingrade lite på en kostym han precis sytt upp: ”Look ah this-a suit, I made for Rudy Giuliani”, och så satt det en namnlapp på kavajen ”Giuliani”.

I kväll: gala dinner med George Costanza. Vanlig dag i DC.

Martin Gelin

I går satt vi och blev lite fulla på Old Ebbitt Grill och jag började svamla om att någon måste ha Journeys ”Don’t stop believin” som kampanjsång, och i dag kom den förstås, Hillarys nya reklamfilm.

Hon kanske kan jobba lite på sina acting skills, men Bill har faktiskt hyfsad komisk tajming. Smash Mouth!

(Spoiler alert: den som inte vill veta någonting om sista avsnittet av ”Sopranos” ska inte kolla).

Martin Gelin

De senaste dagarnas stora internethype är Obamagirl, en tjej som spelat in en låt, ”I got a crush on Obama”, med tillhörande video (finns här), om att hon är kär i Barack Obama. Det är en sångerska (Leah Kauffman) och en skådis (Amber Lee Ettinger) som ligger bakom videon, och de har tidigare haft en YouTube-hit med ”Box in a box”, som i sin tur är svarslåten till den bästa Saturday Night Live-filmen någonsin, Justin Timberlake och Andy Sambergs ”Dick in a box”

Inget av det här har någonting att göra med ”Jag är kär i en kickers”-debatten, men däremot säger det något om hur viral marketing och YouTube kommer att förändra spelreglerna för presidentvalet nästa år.
Jag tror inte att YouTube kommer att påverka valet så mycket som alla säger, eller snarare: det kommer att påverka hur vi skrattar mer än hur vi röstar.

Time magazines Joe Klein skrev tidigare i våras (efter YouTube-succén med Hillary Clinton inklippt i Ridley Scotts 1984-reklamfilm) att det här bekräftade tidningens påstående att ”you” var 2006 års viktigaste person:
”You was not only the Person of the Year, but also the political consultants of the future.”

Jag tycker minst sagt det är en överdrift att kalla de som lägger upp skojiga YouTube-klipp för ”konsulter”. ”Komiker” är nog närmare sanningen. De kommer att spela ungefär samma roll som talkshowvärdar.
Men om jag jobbade för Hillary eller Obamas kampanjer skulle jag i alla fall anställa Andy Samberg rätt kvickt.

Läs mer på Eat the press

Martin Gelin

Varje sommar har sitt soundtrack. Förra sommaren guppade jag oftast omkring i världen till tonerna av T.I. och Quiet Village. Den här sommaren lutar det nog mest åt James Blackshaw.
Har precis upptäckt honom, han har gjort ett par fantastiska skivor med episkt gitarrspel. Det ekar av John Fahey och sydostasiatisk meditationsmusik, såväl som klassiska minimalister som Steve Reich och Terry Riley, vilket resulterar i något som låter lite som svenska Tape.
Nya skivan ”The Cloud of unknowing” är jättefin. Löst baserad på lite kristet munkflum från 1300-talet.
Man kan lyssna på ”Running to the ghost” och lite andra James Blackshaw-låtar här

Martin Gelin

I går råkade det bli en helkväll i Greenpoint, en bra del av världen.
Hamnade på någon bar som hade screening för halvsega TV-showen ”Top chef”, där massa macho-kockmän sitter och förolämpar andra macho-kockmän och allt är väldigt sådär Anthony Bourdain – män i köket som svär mycket. Allergisk mot det, allergisk mot hela machokock-genren. ”Dude, this pork chop is so bad, I wouldn’t even serve it to your mom!” och så flabbar de lite.
Men det var en soft fest. En av tjejerna som jobbade på baren var med i programmet, så det var fest för henne. Folket som var där bestod uteslutande av bears, det vill säga bögar med skägg, och snygga 32-åriga tjejer som bar omkring på bäbisar. Brooklyn.

Om man vill umgås med folk ute på barer i en asshole-free environment är det numera till Red Hook och Greenpoint och Prospect heights och andra små krokar av Brooklyn man bäst beger sig.
Bögklubbar och Brooklyn har blivit de två oaserna där man slipper alla de där enfaldiga gängen med sina helrör och randiga skjortor.
I helgen var jag, exempelvis, på 205, en klubb på Lower East Side som så sent som i vintras var, well, bra. Nu satt det grabbgäng med sorgliga helrör vid varje bord i källaren. De blev arga om man dansade.

Folk som numera bor på Lower east side: Lapo Elkann, Lauren Bush.
Alla flyttar dit och bara: det är så edgy!

De bygger nu ett posht bostadskomplex där som marknadsförs med följande slogan ”Radically chic – Chicly radical”. OMG.

Snart inför Mike Bloomberg helrörsförbud i den här stan, det kommer faktiskt bli gött.

Martin Gelin

Igår sprang jag bokstavligen rakt in i Tina Brown. Var på Barnes & Noble för att plocka upp lite magz och stod plötsligt rakt bakom henne på högsta våningen. Hon var där för att snacka om sin nya bok, om Diana.
Tina är en av de ballaste personer jag vet. Hon blev redaktör för Tatler när hon var 25. Gjorde helt om Vanity Fair på 1990-talet och rekryterade Malcolm Gladwell, Jeffrey Toobin och Anthony Lane till The New Yorker.
New York Magazine har en härlig Tina Brown-intervju i sitt nya nummer. Sjukt mycket New York-medieporr, och bra oneliners av Tina. Hon dyker upp i sin vanliga kritvita Ralph Lauren-skjorta med stärkta kragar – ”Min Bernard-Henri Lévy-look”. Hon är lite skeptisk till bloggar som den nya journalistiken ”Blogging isn’t a particularly good trainging for writing, there’s too much voice, in a way”. Stämmer nog. Bortsett från mina kompisars bloggar känner jag att jag själv allt hellre läser rent nyhets- och faktabaserade bloggar. Här finns skiten.

Apropå hedge fund-boomen, glömde skriva att ”Entourage”-mannen Doug Ellin ska göra en HBO-serie om hedge fund-dudes. Kommer nog bli bra. Kan åtminstone inte bli sämre än den senaste säsongen av ”Entourage”.
Här finns en pajig radiointervju med Doug där han snackar lite om nya showen.
En lyssnare ringer in och frågar om han nånsin fått requests från ”feminist groups requiesting like, a corny love story line in the show or something like that?”. Så ser ”Entourage”-fansen ut.

Martin Gelin

I en ny bok, Robert Franks ”Richistan – A journey through the American wealth boom and the lives of the new rich”, skriver han om USAs nya våg av vansinnigt rika hedge fund-män. Det är föräldrar som skjutsar sina barn till sommarlovsläger i privatjet, beskrivningar av de monumentala statusskillnaderna mellan en Maybach och en RR. 10 miljoner bucks är numera gränsen för att få kalla sig ”rik”, annars anses man bara vara ”affluent”. I konstvärlden har ”prominent” samtidigt blivit kodordet för just ”rich” (men inte ”affluent”). Är man ”prominent in the art world” så beteyder det att man har cashen.
”Alla verkar ganska olyckliga” står det i en recension. Vet inte om det stämmer, men vi kanske kan kalla genren för Björn af Kleen noir.
Samma vecka gör i alla fall New York Times Magazine sitt ”Money issue”, som nästan bara handlar om fattigdom och inkomstklyftor. Intressanta jämförelser mellan de svenska och amerikanska systemen, finns här. Plus intervju med John Edwards förstås.