Annons

Henrikssons USA

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Det pågår ett ursinnigt positionerande bland de hittills bortåt 20 männen och en kvinna som uttryckt intresse för presidentvalet 2016.

Det första riktigt stora hindret på denna bana är scenstorleken i första debatten som ska hållas i augusti. Fox News som står värd har meddelat att bara tio får plats. Den republikanska partiledningen skickade ut en pressrelease om att man godtog detta, men surt måtte det ju vara för dem som hamnar på 1, 2 eller 3 procent i mätningarna.

Den verklige outsidern, hjärnkirurgen Ben Carson, kan ha en chans. Han placerade sig nämligen överst i en omröstning i helgen vid ett möte inom Southern Republican Leadership Conference i Oklahoma. Scott Walker blev tvåa, Ted Cruz trea, sedan kom Chris Christie och Ted Cruz, samt ännu ett snäpp ner Jeb Bush, Marco Rubio, Bobby Jindal och Rand Paul (bakgrund, här, i Politico). Enligt denna rapporten i dagens New York Times går Carly Fiorina hem i Iowa.

En spydig favoritfråga just nu är förstås HUR många republikaner som kan ställa upp, bland annat i veckans cover story i The New Yorker. Men nog måste man hålla med om att det är bättre med många kandidater i ett parti än bara en i ett land med över 310 miljoner invånare…

CoverStory-6-1-15-690-946-22120133

Om bloggen

Karin Henriksson är SvD:s korrespondent i Washington sedan 1992.

Dessförinnan arbetade hon på många olika redaktioner i Stockholm samt i Bryssel och frilansade från USA åren 1987-92.
Det bästa med USA-jobbet är variationen, tycker Karin, med allt från stora världsnyheter till små kulturhändelser. Den som är intresserad av samhälle och politik kan inte önska sig något bättre än att bo i supermaktens huvudstad.


Utöver jobbet ägnar sig Karin åt litteratur, film, matlagning och uppskattar särskilt mångfalden och den vidunderliga naturen i USA.

Karin Henriksson har skrivit fyra böcker:
Jag kan inte sova (2007)
USA - så funkar det (2008)
En droppe svart blod (2013)
Reagan - En kontroversiell ikon (2015)

Bloggen handlar om presidentvalet, om debatten, om sakfrågorna, om väljarna och om knäppa saker som ständigt poppar upp i amerikansk politik.

Karin Henriksson

WASHINGTON USA:s president Barack Obama gav premiärminister Benjamin Netanyahu svar på tal i en synagoga. Han sa att har gjort mer än alla andra för Israels säkerhet och är lika angelägen om att Iran aldrig ska kunna bygga en atombomb.

Det här var den fjärde gången en sittande amerikansk president höll tal i en synagoga och just denna, Adas Israel, är en av Washingtons största.

Det officiella skälet var att markera att maj är den månad det judiska arvet, Jewish heritage month, högtidlighålls, men det minst lika viktiga inofficiella skälet var att Barack Obama ville sträcka ut en hand till den judiska befolkningen där tvivel på hans Israelpolitik gror på sina håll.

Obama inledde med några skämt på temat att han kallats den första judiske presidenten. Det finns en del som inte håller med om det, noterade han apropå de envisa fördomarna om att han skulle vara muslim och född i Kenya.

De judiska väljarna röstar övervägande demokratiskt men ett växande block Republikaner i kongressen utmanar Obama och hoppas att det finns stöd att hämta bland USA:s drygt 5 miljoner judar. Ett drag här var talmannen John Boehners inbjudan till Netanyahu strax före det israeliska valet. Premiärministern tog tillfället i akt att attackera Obamas förhandlingar med Iran i hårda ordalag från talarstolen i representanthuset. Det togs inte väl upp i Vita huset.

Nu svarade Obama med att han aldrig skulle tumma på Israels säkerhet och att han – vars namn kommer att stå på ett eventuellt avtal – vill ha vattentäta garantier om att Iran inte kan utveckla kärnvapen:

– Men regeringar måste kunna vara oeniga, sa han.

Han upprepade sedan att han är för en tvåstatslösning och applåderna tilltog efter nästa replik:

– Men palestinierna är inte de lättaste att ha som partners och grannskapet är farligt.

I en längre intervju med tidskriften The Atlantic i veckan hade Obama understrukit att en majoritet av de amerikanska judarna ”vill stödja ett Iranavtal men är ängsliga precis som jag”. Han framhöll också att det inte är anti-judiskt att kritisera bosättningarna.

Efter talet i Adas Israel – med uppemot 1200 närvarande – kommenterade ett par skeptiska församlingsmedlemmar att Obama säkert tror på vad han själv säger. Men verkligheten är den att USA plötsligt samarbetar med Iran mot IS och att Israels omgivningar blir allt osäkrare.

Talet sammanföll också med den första så kallade Solidarity Sabbath. Sverige är ett av drygt 20 länder som deltar på fredagskvällen och statsminister Stefan Löfven framhöll i ett uttalande att ”det inte får finnas något ställe” där antisemitismen frodas och att antisemitismen, liksom all främlingsfientlighet, utgör ett hot mot värdegrunden som alla demokratiska samhällen bygger på.

—————-

Nedan, en postning strax före talet, så ursäkta om det är några formuleringar som kommer igen:

WASHINGTON Har aldrig haft så kort avstånd till ett evenemang jag ska bevaka – nämligen tvärs över gatan till Adas Israels stora synagoga.

Församlingen (och pressen) hade fått order att infinna sig två timmar före president Barack Obamas tal. Detta uppges vara endast den fjärde gången som en president hållit tal i en synagoga och den officiella anledningen var att högtidlighålla Jewish American Heritage Month. Men den inofficiella var väl så viktig – att nå ut till de amerikanska judarna där det råder skepsis mot hans Israelspolitik i en del kretsar.

Washington Posts Vita huset-korrespondent Juliet Eilperin sitter på andra sidan mittgången och hennes artikel om Obamas besök torde ha lästs av de flesta av de närvarande. Obamas huvuduppgift består i att knyta an på ett mer känsligmässigt sätt. För egentligen, säger många av dem Eilperin intervjuat, finns ett gemensamt synsätt i de flesta frågor mellan honom och majoriteten av USA:s drygt 5 miljoner judar. Enligt Wikipediasidan American Jews röstade 69 procent av de judiska väljarna på Obama i valet 2012.

Adas Israel är den största synagogan i Washington i den gren av judendomen i USA som kallas Conservative.

Talet strömmades live av exempelvis Jerusalem Post, läs förhandsartikeln här, där även solidaritetssabbaten nämns.

P1090286 (1)

o

Parallellt hölls en Solidarity Sabbath för första gången i över 20 länder, däribland Sverige. Ett initiativ som tagits av Lantos Foundation för att mana till enighet mot den växande antisemitismen.

Lantos Foundation grundades för att hålla den avlidne kongressledamoten Tom Lantos minne levande. Det var – och det är något alla alla svenskar borde veta – han som med outtröttligta ansträngningar såg till att Raoul Wallenbergs insatser uppmärksammades i USA. Han och hans hustru Annette tillhörde de ungerska judar som fick hjälp av Wallenberg i slutfasen av andra världskriget.

Karin Henriksson

WASHINGTON En del av New Yorks botaniska trädgård har förvandlats till Casa Azul i Coyoacán – alltså konstnärinnan Frida Kahlos hem i en fortfarande fridfull stadsdel i Mexico City.

I utställningen som kallas Frida Kahlo: Art. Garden. Life i det stora växthuset Haupt Conservatory har man återskapat den mexikanska floran med utgångspunkt från Kahlos målningar. 14 av dem ingår i utställningen, däribland Självporträtt med törnhalsband och kolibri. Pågår till 1 november.

Lite knöligt att ta sig till New York Botanical Garden med kollektivtrafiken men det går och är som man säger värt resan. Det är för övrigt en resa till det blå huset där Kahlo tidvis levde tillsammans med Diego Rivera också.

Mer om utställningen här i resetidningen Travel & Leisure.

 

Karin Henriksson

WASHINGTON En expedition med isbrytaren Oden som börjar den 29 juli och pågår fram till den 31 augusti blir första konkreta resultatet av ett nytt samarbetsavtal mellan Sverige och USA på polar- och klimatforskningsområdet.

Från svensk sida undertecknades avtalet av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson och i pressmeddelandet säger hon:

– Genom att samarbeta kommer vi få ut mer forskning för pengarna. Den svenska isbrytaren Oden kan genom att användas av flera länder göra polarexpeditioner med tätare mellanrum, fler mätningar kan utföras och forskarna kan bilda nya samarbeten. Det kommer gynna forskningen, klimaten och skapa jobb,

Och, får vi veta vidare, den modernt utrustade Oden har gjort Sverige till världsledande på polarforskning. Här länk till polarforskningssekretariatet.

o

En tvådagarskonferens om Arktis ordnades på House of Sweden i Washington tisdag-onsdag, The Arctic – Hot or Cold? med anledning av det nya avtalet och att USA tar över ordförandeskapet i Arktiska rådet i två år framåt.

Ambassadörerna Björn Lyrvall och Mark Brzezinski skrev en gemensam artikel i Politico, rubrik Protecting Our Shared Arctic.

o

En fotoutställning Steps Forward: Facing the Arctic Climate visas fram till den 13 septemer.

o

President Barack Obama tar upp klimatet vid ett tal på kustbevakningens kadettskola på onsdagen – och utmålar det som ett hot mot nationella säkerheten. Han påpekade att 14 av de 15 av de varmaste temperaturerna uppmätts de senaste 15 åren och sa vidare:

– Climate change constitutes a serious threat to global security, an immediate risk to our national security, and, make no mistake, it will impact how our military defends our country.  And so we need to act— and we need to act now.

Här en rapport i frågan från Vita huset.

Karin Henriksson

WASHINGTON Ska man tvätta nyköpta textilier? är frågan som ställs i en artikel i Wall Street Journal-bilagan som kallas Personal Journal.

Det finns skäl att göra det, med tanke på kemikalier och färgbad, visst, det vet vi alla som känt en stickande lukt vid öppnandet av ett paket lakan t ex.

Men sedan upplyser dermatologiprofessorn Donald Belsito att man faktiskt inte har en aning om hur många människor som fingrat på eller provat ett plagg i butiken. Löss kan spridas på det sättet, liksom en del smittsamma sjukdomar, enligt honom. Likaså kan svamp (fungus) från ursprungslandet klara sig ett tag i de små påsarna som ska suga åt sig fukt inne i förpackningar.

Dr Belsito tvättar själv alla nya kläder två gånger i maskinen.

o

Så kallad ”personlig hygien” är viktigt för amerikaner och när sommartorkan sätter in gillar tv-journalister att kolla bakteriefloran ute på stan. Det kan vara kvinnofötter i flip-flops, perrongerna i tunnelbanan, golvet inne på gym etc.

Ganska äckligt.

Karin Henriksson

WASHINGTON Två Hollywoodstjärnor styr just nu drönare i krig långt borta – dels Anne Hathaway i pjäsen Grounded i New York, dels Ethan Hawke i filmen Good Kill.

På Public Theater är det ingen mindre än Julie Taymor (slog igenom på allvar med Lion King) som står för scenografi och ljudeffekter i George Brants drama om en kvinnlig stridspilot som blir gravid och förflyttas från Irak till en bas hemma i USA – i vad som kallas ”Chair Force” där hon dirigerar drönarattacker.

I filmen Good Kill som gick upp i helgen är det Ethan Hawke som är den ensamme piloten och familjefadern som börjar ifrågasätta vad han håller på med. CIA finns i bakgrunden och problem uppstår i äktenskapet. Ingen publiksuccé dock, hamnar först på 35:e plats på listan över helgens mest sedda filmer. ”Snyggare men mästrande” tyckte NPR:s filmkritiker i en jämförelse med American Sniper i sin recension. Här, på svd.se, en artikel som jag skrev nyligen om den växande kulturgenren USA:s krig. Dessvärre högaktuellt med händelseutvecklingen i Ramadi i Irak. Och, också för att flera av de republikanska troliga kandidaterna plötsligt anser att invasionen av Irak var ett misstag.

Karin Henriksson

WASHINGTON 25 miljoner dollar på 14 månader – det är vad makarna Clinton drog in på sitt munläder, sina kunskaper och sin berömmelse.

Men detta var bara betalda framträdanden, inte tal som Bill eller Hillary Clinton höll till förmån för familjestiftelsen Clinton Foundation.

Uppgifterna återfinns i det material som Clintons lämnat över till federala valkommissionen. De angav sin samlade förmögenhet till mellan 11 och 53 miljoner dollar (mer precist behöver det inte vara).

Hillary Clinton tjänade lite mindre, 12 miljoner dollar mot expresidentens 13,5 miljoner dollar. Men så är det ju han som ”måste betala våra räkningar” som han sa nyligen. I samma intervju med NBC News tillade han att han jobbar mycket med bakgrundsresearch till talen.

Det rör sig i allmänhet om arvoden på mellan 250 000 och 300 000 dollar, men Bill Clinton fick en halv miljon dollar eller motsvarande 3,5 miljoner kronor vid tre tillfällen förra året. Ett sådant var deltagandet i EAT The Stockhom food forum i maj 2014. Enligt sajten eatforum.org blev det en ”unik” möjlighet för runt 500 experter och aktörer inom forskning, företagande, politik och civilsamhälle för ”interaktiva diskussioner om lösningar för en hälsosammare och mer hållbar livsmedelsförsörjning”. Bill Clinton listas som huvudtalare jämte professor Tim Lang från Centre for food policy vid City University i London.

Alla framträdanden redovisas i två tabeller på Politico, här, som också kan meddela att makarna betalade ungefär 30 procent i skatt. Det anses högt och beror på att mycket av deras tillgångar finns på vanliga bankkonton. Hillary Clinton fick också 5 miljoner dollar i royalty för sin senaste bok.

Wall Street Journal har sammanställt hushållsinkomsterna under flera år och i artikeln anges att de kunnat raka in minst 130 miljoner dollar efter flytten från Vita huset i januari 2001, fast då hade de rejäla notor från advokatfirmor de anlitat i samband med de olika affärerna:

BN-IL475_clinto_G_20150516003205

o

Det hela uppmärksammas av flera skäl. Naturligtvis för att det visar vilka belopp det handlar om för ”speakers” på den här nivån, men också för att makarna numera tillhör de rikas skara trots Hillary Clintons gnäll förra året om att de var luspanka när de lämnade Vita huset – och nu profilerar sig som medelklassens främsta förkämpe. Som kontrast kan nämnas att den mest populäre republikanske kandidaten för ögonblicket, Marco Rubio, har skulder på villan och måste betala på studielånen.

Karin Henriksson

WASHINGTON Få sammanslutningar kan mäta sig med den amerikanska senaten när det gäller regler och intriger.

Efter den interna revolten mot Barack Obamas frihandelspolitik i det demokratiska blocket i veckan blev det plötsligt nya turer. Några delfrågor lyftes ut så att man kunde rösta om att gå till debatt om det som kallas ”fast track” och skulle – om det går igenom – ge Obama fria händer i förhandlingarna om jätteavtalen TPP och TTIP (bakgrund och fakta i min artikel i svd.se).

Men motståndarna i det egna partiet har inte gett upp och varslar om att de tänker bromsa så mycket de kan. Och i representanthuset jäser motstånd dessutom bland republikanerna och just nu fastslås att det inte finns tillräckligt många röster.

Barack Obama tog till orda om det hela på en presskonferens sent på torsdagen och hans huvudargument mot kritikerna går ut på att status quo inte är bättre – och att Kina och andra länder istället skulle få möjlighet att knipa åt sig initiativet.

Han gav sig in i ett djupt resonemang om sina åsikter och sitt förhållande till vänsterblocket. Och han kallade ”Elizabeth” för ”Elizabeth”, inte ”senator Warren”, trots att han fick höra häromdagen att det är sexistiskt att bara använda förnamnet.

Hursomhelst – och håll i hatten, höll jag på att säga – så kopierar jag in vad han sa om vänstern, om amerikansk arbetskraft, om Nike och om behovet av infrastruktursatsningar m.m.:

“Those who didn’t vote for it, I want to keep on trying to make the case and provide them the information they need to feel confident that despite the fact that there have been very genuine problems with some trade deals in the past, the approach that we’re taking here I think is the right one – not just for big U.S. businesses, but also for small U.S. businesses and medium-sized U.S. businesses, and most importantly, ultimately, American workers.

I would not be promoting any agreement that I didn’t think at the end of the day was going to be creating jobs in the United States and giving us more of an opportunity to create ladders of success, higher incomes and higher wages for the American people, because that’s my primary focus.  It has been since I came into office.

The issue with respect to myself and Elizabeth has never been personal.  I think it’s fun for the press to see if we can poke around at it when you see two close allies who have a disagreement on a policy issue.  But there are a whole bunch of  – some of my best friends in the Senate, as well as in the House, some of my earliest supporters who disagree with me on this.  And I understand.  Because, like me, they came up through the ranks watching plants close, jobs being shipped overseas.  Like me, they have concerns about whether labor agreements or environmental agreements with other countries are properly enforced.  Like me, they have concerns about whether, in fact, trade ends up being fair and not just free.

And, like me, they have a deep concern about some of the global trends that we’ve seen and trends that we’ve seen in our own country in terms of increased inequality and what appears to be the effects of automation and globalization in allowing folks at the very top to do really, really well, but creating stagnation in terms of incomes and wages for middle-class families and folks working to get their way into the middle class.

So these are folks whose values are completely aligned with mine.  I notice that there was sort of a progressive statement of principles about what it means to be a progressive by some of these friends of mine, and I noted that it was basically my agenda – except for trade.  That was the one area where there was a significant difference.  And this just comes down to a policy difference and analysis in terms of what we think is best for our people, our constituents.

It is my firm belief that, despite the problems of previous trade deals, that we are better off writing high-standard rules with strong, enforceable provisions on things like child labor, or deforestation, or environmental degradation, or wildlife trafficking, or intellectual property – we are better off writing those rules for what is going to be the largest, fastest-growing market in the world.  And if we don’t, China will, and other countries will.  And our businesses will be disadvantaged and our workers will ultimately suffer.

And in terms of some of the fears of outsourcing of jobs, it is my belief, based on the analysis, that at this point, if there was a company in the United States that was looking for low-cost labor, they have no problem outsourcing it under the current regime.  And so what we do have the opportunity to do is to attract back companies to manufacture here in the United States.

And we’re seeing some of that happen.  That’s why I went out to Nike.  I understand that Nike has been manufacturing shoes with low-cost labor in many of these areas in the Asia Pacific region and that hurt the American footwear industry in terms of jobs here in the United States.  But that happened over the course of the last 30 years.  And now, for Nike to announce that because of new technologies, they’re potentially bringing 10,000 jobs back here because we’ve gone up the value chain, we’re manufacturing in different ways — that’s an opportunity.  But we’ve still got to be able to sell over there to take full advantage of those opportunities.

Which is why my argument with my progressive friends is what we really need to be focusing on to meet the same objectives – the shared objectives – is the kinds of other issues that we all agree on:  strong minimum wage; strong job training programs; infrastructure investments that put people back to work; stronger laws to protect collective bargaining and the capability of workers to have a voice; strong enforcement of rules around things like overtime pay; making sure that we have paid sick leave; making sure that we have a honest conversation about our budgets and that we’re not slashing investments in the future simply to make sure that we’re preserving loopholes for corporations that don’t provide any economic benefit.

Those are the things that are going to help us address the very problems that they’re concerned about.  Blocking a trade deal will not – particularly since they’re the first ones to acknowledge that the existing trade rules are a bad deal for U.S. workers.  If they’re not working for us now, how does hanging on to what’s going on now help American workers?  It doesn’t make sense.

I’m all for enforcement and the provisions that were signed. I have expressed concerns about how the currency language that is in the bill is drafted. But I have to talk to Senator Schumer and Sherrod Brown and others about how we can work on language that does not end up having a blowback effect on our ability to maintain our own monetary policy.”

o

Hillary Clinton tiger i frihandelsdebatten.

Karin Henriksson

WASHINGTON Vilken enda fråga borde Jeb Bush varit förberedd på?

Men, det var han tydligen inte. I måndags svarade han ”ja” om han – ifall han visste vad vi vet nu – skulle ha anfallit Irak. Det skulle Hillary Clinton också ha gjort, menade han. I onsdags sa han att han inte vet eftersom det är en hypotetisk fråga. Och sedan sa han att nej, det skulle han inte, och också att han är lojal mot sin storebror George W.

Helomvändningen har vevats i alla medier, parallellt med videon där en collegestudent anklagar George W Bush för att ha skapat IS. Studenten sa så här (mer bakgrund i denna CNN-artikel):

– Why are you saying that ISIS was created by us not having a presence in the Middle East when it’s pointless wars where we send young American men to die for the idea of American exceptionalism? Why are you spouting nationalist rhetoric to get us involved in more wars?

Jeb Bush gled iväg med ett Vi har olika åsikter om detta. Balansgången blir extra svår för honom eftersom ett avståndstagande kan tolkas som att han inte värdesätter militärens insatser och uppoffringar.

De övriga republikanska potentiella kandidaterna grep förstås gladeligen tillfället att hacka på Bush som porträtteras som en favorit (men ligger illa till i flera delstatsmätningar och att han var oförberedd skylls bl a på att han är ringrostig efter att ha varit borta från politiken i tio år). Genomgång här i Washington Post, med bland annat snusförnuftiga ”…om man överväger att ställa upp i presidentvalet måste man kunna svara på frågor som är viktiga för landet” från New Jersey-guvernören Chris Christie.

Det hela belyser ännu en nackdel med ett race Bush-Clinton – att USA då inte kan få en framåtblickande debatt om efterspelet till kriget och  Mellanösternpolitiken.

Karin Henriksson

WASHINGTON – Varför skulle han välja islam av alla religioner? Han är ju vit! säger pappan Aasif Qu’osby när han får veta att hans barns favoritlärare är muslim – och han tillägger sedan att mormonkyrkan är väldigt populär bland vita nuförtiden.

Det rör sig om en ny komediserie i typiskt amerikanskt sitcomformat med pappa-mamma-pojke-flicka i typiskt välmående villaområde.

Familjen heter Qu’osby, inte Cosby eller Bunker, och serien heter inte All in the Family utan Halal in the Family. Hittills bara fyra stycken fem minuter långa avsnitt som sänds på sajten Funny or Die. Småkul. Inte direkt Archie Bunker-nivå än, men några goda skratt åt fördomarna och åt FBI. En av producenterna, Aasif Mandvi , poängterade i en artikel i Variety (här) att det naturligtvis rör sig om djupaste allvar. Endast 27 procent av amerikanerna har en positiv syn på muslimer idag, sa han och fortsatte att debatten ”…has been hijacked by the media, by politicians for their own purposes, and the answer is to be afraid”.

YouTube Preview Image