Bitte Hammargren
Den amerikanska journalisten Robin Wright visar med några kartor i New York Times hur hon föreställer sig att gränserna i Nordafrika och Mellanöstern kan komma att förändras inom några år.
Hon tänker sig att Libyen kommer att delas i tre nya länder, en gränsdragning som följer den provinsiella indelning som gällde under Osmanska riket: Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan (tre regioner som också fanns i Romarriket).
Hon tänker sig också att gränserna för dagens Syrien, Irak, Jemen samt Saudiarabien och de mindre emiraten inom GCC (Gulf Cooperation Council) kommer att förändras. Hennes kartor utgår i stort från en etnisk-religiös uppdelning – med exempelvis en liten alawitstat vid Medelhavskusten, en ministat för druser, ett större Kurdistan, en shiastat och en sunnistat etc.
Men Israel-Palestina – liksom Jordanien – låter hon vara en vit fläck, som om det inte fanns en demografisk-politisk konflikt där. Gränsen mot Turkiet låter hon också vara orörd. Men Robin Wright vet naturligtvis att det finns fler kurder i Turkiet än i Syrien och Irak sammantaget.
Ingen ska bli förvånad om många intressenter i hemlighet ritar på nya kartor för Mellanöstern just nu. Det påminner om hur det var under första världskriget när Storbritannien och Frankrike i hemlighet bestämde sig för att stycka det Osmanska rikets arabiska delar mellan sig i nya stater (Sykes-Picot-avtalet). Samtidigt lovade britterna arabisk självständighet till emiren av Mecka om han ställde sig på britternas sida mot turkarna i första världskriget, medan Lord Balfour lovade judar ett nationalhem i Palestina. Det var tre olika brittiska löften som verkade i tre olika riktningar.
Fortsättningen efter första världskriget känner vi. Men framtiden i Mellanöstern är sannerligen oviss.