Hemma hos en palestinsk oligark

Tillväxten på den ockuperade Västbanken var 7 procent förra året. Men det är inte tecken på en återhämtning och blomstrande ekonomi, säger palestinska ekonomer som jag talat med.

En sund ekonomi skulle bygga på öppna gränser, frihandel och produktivitet – inte på biståndsberoende i ett kringskuret ockuperat område. Palestinierna på Västbanken – men inte i Gaza, väl att märka – har i stället för öppna gränser, fri rörlighet för människor och varor mest bistånd per capita i världen.

EU är den största givaren, men EU:s bistånd är inte till för att ge konstgjord andning till ett kringskuret område utan för att investera i ett palestinskt statsbygge, en tvåstatslösning för israeler och palestinier och fred i regionen. Så frågan är om EU:s tålamod kommer att tryta, och om biståndet kommer att villkoras med resultat i den fredsprocess som länge legat i koma.

Mycket av EU-biståndet går också in i den israeliska ekonomin eftersom palestinierna på Västbanken i så hög grad handlar israeliska produkter, påpekar ekonomer i Ramallah.

Lokal ekonomi: Det palestinska samhällets bästa knefe – en efterrätt med smält ost och apelsindoft som serveras varm – får man i staden Nablus på Västbanken. Foto: Bitte Hammargren

Det palestinska samhället är knappast världsbäst på fördelningspolitik. Skillnaden mellan fattiga och rika är skriande. Men samtidigt behöver palestinierna sina kapitalister, om de investerar sina rikedomar i sådant som kan ge jobb, produktion och hopp för framtiden.

En palestinsk multimiljonär framträder i ett BBC-reportage, Munib al-Masri. Bilderna inifrån hans privata palats i Nablus är närmast surrealistiska, för den som har sett stora delar av Nablus ligga i ruiner efter den israeliska militärens många intrång i staden.

Munib al-Masri är en palestinsk oligark. Enligt BBC svarar hans förmögenhet – byggd på olja och gas – för en tredjedel av den palestinska ekonomi. Se reportage och Munib al-Masris privatpalats i venetiansk stil här.

Munib al-Masri har varit både minister i Jordanien och hjälpt Yassir Arafat och dennes kommandosoldater att fly detta land efter Svarta september 1971. Han har också avböjt att bli premiärminister i den palestinska myndigheten ett par gånger.