”Mamma var armeniska”, säger turkisk journalist

Då och då kan man i Turkiet stöta på turkiska medborgare som berättar att de insett att deras mormor eller farmor egentligen var armeniska, men att hon tvingats dölja detta faktum som adopterad av en turkisk familj.

Frågan om vad som hände armenierna under första världskriget i Turkiet är ett tabu som håller på att spricka upp. Numera finns det  böcker på turkiska där det sägs att det begicks ett folkmord på armenierna för snart 100 år sedan. Men varje påstående om att det var en systematisk och medveten etnisk rensning av armenier under det Osmanska rikets sista år, och inte bara massakrer i krigets kaos – då också turkar och kurder massmördades under de ryska truppernas offensiv – väcker ofta våldsamma motreaktioner i Turkiet. Se bara på hur publicisten Hrant Dink – han som ville få turkarna att förstå – blev mördad på öppen gata utanför sin redaktion i Istanbul 2007. Eller på hur författaren och sedermera Nobelpristagaren Orhan Pamuk blev åtalad för ett  yttrande om att det var ett folkmord på armenierna.

Men jag träffar numera på allt fler turkiska medborgare som säger att de inser att armenierna utsattes för ett folkmord under första världskriget. Armenier i diasporan säger  ofta att många av de städer som kurderna i dagens Turkiet kallar för en del av sitt drömda Kurdistan hade en armenisk befolkningsmajoritet för 100 år sedan. Staden Erzurum, till exempel (platsen för Turkiets bästa skidåkning, där Vinter-OS hölls för studenter 2011).

Att vända på historiens stenar är en uppgift för historikerna. På Folkmordsmuseet i Armeniens huvudstad Jerevan finns bilder och dokument som beskriver armeniernas historia samt minnen från några utländska vittnen i det sönderfallande Osmanska rikets östra delar, som den svenska missionären Alma Johansson. Till detta Folkmordsmuseum i Jerevan kommer ibland utländska besökare – jag har själv varit där. Men numera har jag också träffat unga turkar från Turkiet som  har besökt detta museum och tagit del av en historieskrivning som de aldrig skulle kunna få i turkiska skolor.

Det finns också mindre skärvor som kan fogas till den större berättelsen för att den ska bli begriplig: enskilda personers minnen.

Nyligen kom journalisten Ahmet Abakay, ordförande i ett turkiskt journalistförbud, ut med en bok där han berättar sin mamma Hoşanas historia. Hon var ett armeniskt hittebarn som lämnades framför en alevitisk familjs dörr i Erzurum-området under krigsåret 1915, när så många armenier fördrevs ut i den syriska öknen. Men frågan var så känslig för mamman, som adopterades av en alevitisk familj, att det var först strax före  sin död som hon vågade avslöja sin stora hemlighet för sonen. Det skulle dröja tretton år efter hennes död innan han kom ut med en bok, Hoşana’nın son Sözü (Hoşanas sista ord), där han berättar om mammans öde.

Läs mer om denna gripande historia i Daily News.