Ett tabu är brutet i Turkiet

I dag, den 24 april, är det årsdagen av folkmordet på armenierna 1915. Även i Turkiet sker ett högtidlighållande. Det är inte staten som arrangerar detta utan modiga krafter inom civilsamhället.

Den turkiska staten erkänner inte att ett folkmord begicks mot armenierna för 98 år sedan, mitt under första världskriget när det osmanska riket slogs för sin överlevnad, när Tsar-Ryssland gått till offensiv i öster och Storbritannien vid Gallipoli i sydväst.

Den historieskrivning som vanligen hörs från det turkiska majoritetssamhället går ut på att det visserligen begicks massakrer under första världskrigets brinnande kaos men att dessa i lika grad drabbade armenier och turkiska muslimer. Dagens republik erkänner inte att ungturkarna i det sönderfallande osmanska riket skulle ha planerat att utplåna Anatoliens armeniska minoritet, vilka då anklagades för att gå Tsar-Rysslands ärenden. Men från historiker görs ofta en uppskattning av att cirka 1,5 miljoner armenier förintades genom fördrivning i den syriska öknen, genom tvångsomvändelser och massmord i det som ses som 1900-talets första folkmord.

I turkiska debatten hörs emellertid också röster av förnekelse, likt professor Yusuf Halaçoğlu som hävdar att det på sin höjd var 8 500 armenier som dödades, ”mestadels som en följd av attacker från kurdiska eller arabiska klaner”.

Men en betydligt mer välrenommerad turkisk forskare är den internationellt kände Taner Akçam, som tvingades gå i exil för flera år sedan på grund av sina studier av  folkmordet.

Jag personligen tillhör dem som tycker att det är viktigare att civilsamhället i Turkiet vänder på alla stenar, och låter historiker och forskare gräva fram fakta, än att utländska parlament röstar i historiska frågor. Jag har besökt folkmordsmuseet i Jerevan, lyssnat till berättelser i den armeniska diasporan, träffat turkiska muslimer som avslöjat att de är ättlingar till armeniska kvinnor som tvingades konvertera till islam av överlevnadsskäl för snart hundra år sedan, samt sett spåren av den en gång så rika armeniska kulturen i östra Anatolien.

Men det betydelsefulla är vad som händer i den turkiska samhällsdebatten. Och i år hålls för fjärde gången en minnesceremoni i Istanbul den 24 april.

Som exempel på att tabun kan brytas upp i Turkiet vill jag citera Richard Giragosian, grundare och chef för Regional Studies Center (RSC), en tankesmedja i Armeniens huvudstad Jerevan. Richard Giragosian befinner sig nu i Istanbul för att delta i den ceremoni som arrangeras av två turkiska organisationer, DürDe! (Säg nej till rasism och nationalism) och människorättsorganisationen IHD. Deras syfte är att verka för ett erkännande av att det var att folkmord som begicks mot armenierna under första världskriget.

Richard Giragosian kommenterar dagens högtidlighållande i Istanbul: ”Den djupare meningen ligger i det faktum att 24 april inte längre bara är en ’armenisk fråga’ för Turkiet. Det är också en ’turkisk fråga’, genom att det kännetecknar en kamp för demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter inom Turkiet. Det innebär en kamp för att ta del av alla sidor av Turkiets förflutna, inte bara de som handlar om offren och gärningsmännen utan också betraktarna och ögonvittnena, vilka var delaktiga i folkmordet genom sin passivitet. Det handlar också om alla dessa modiga i Turkiets förflutna som vågade rädda armenier”.

Dagens Turkiet står – som nästan alltid –  vid ett vägskäl. För att klara en författningsreform måste republiken omdefiniera frågan om medborgarskap och identitet. I dagsläget handlar det främst om den kurdiska minoriteten. Men för att lösa framtidens problem måste också Turkiet öppna sig för ett smärtsamt och synnerligen mångkulturellt förflutet.

Richard Giragosian skriver: ”På ena sidan står en liten, men betydelsefull och röststark rörelse inom det turkiska civilsamhället samt intellektuella, som gör upp med gamla tabun och som bekämpar den snäva turkiska historieskrivningen. Mot dem står nationalister vars tilltagande osäkerhet bygger på en kollektiv förnekelse och förvrängning av identiteten och historien. Det är oklart vilken väg Turkiet kommer att gå och vilken sida som kommer att vinna, men det är nödvändigt att stå på samma sida som dessa modiga röster i Turkiet”.