Ett vattenglas i Vasastan

ISTANBUL

Den överraskande tvåan i Tunisiens val, Moncef Marzouki, kommer att bli landets näste interimspresident. Uppgörelsen är nu sluten mellan det islamiska Ennahdapartiet och Marzoukis eget CPR, Congrès pour la République.

Moncef Marzouki. Foto: Ingvar Karmhed

Moncef Marzouki var en av Ben Alis svurna fiender. Redan 1994 försökte han utmana den tunisiske diktatorn i ett av flera riggade presidentval. Men Marzouki straffades för detta oerhörda ”brott” genom att sättas i fängelse i fyra månader.

Han blev tvungen att gå i exil och fick en gästprofessur i Paris 2001. Under sin franska exil fortsatte denne läkare och oppositionspolitiker att agera som en av Ben Alis främsta kritiker. Jag talade med honom vid flera tillfällen under årens lopp.

Jag intervjuade honom en första gång för många år sedan när han besökte Sverige för att träffa tunisier i svensk exil. Jag vill minnas att vi träffades i en lägenhet i Vasastan i Stockholm. Där, mellan alla politiska diskussioner, insåg han snart att det i Stockholm gick utmärkt att dricka vanligt kranvatten! Det är sådana opolitiska men mänskliga detaljer man brukar komma ihåg i efterhand… I Sousse 2002 träffade jag hans släktingar  – bland annat hans bror – som då förvägrades utresetillstånd trots att de hade både franska och tunisiska medborgarskap.

När Moncef Marzouki något år senare, 2006, gjorde ett försök att återvända till Tunisien, sattes han genast i husarrest. Hans hus var omringat och internet var avstängt när jag lyckades få kontakt med Marzouki på telefon. Från sin husarrest i Ben Alis Tunisien uppmanade han då tunisierna att mobilisera sig i en demokratisk och fredlig proteströrelse. Det blev en profetia som kom att uppfyllas fem år senare.

Han var länge en av frontfigurerna för Tunisiens största men under Ben Alis tid förbjudna människorrättsorganisation LTDH (Ligue tunisienne des droits de l‘homme).

Direkt efter Ben Alis fall den 14 januari fick jag tag på honom på nytt. Då satt han med väskorna packade i Paris och en bokad biljett till Tunis. Han hade redan då siktet inställt på Tunisiens första fria val.

Och nu, efter valet i oktober till den konstituerande församling som också har rätt att utse interimspresident, kan han snart flytta in i presidentpalatset i Karthago. Det hade jag inte kunnat föreställa mig när jag mötte honom en första gång i den där varma lägenheten i Vasastan, där han satt med sitt glas kranvatten. Historien lär att man inte ska räkna ut förföljda oppositionella på förhand.

En dag kan de sluta som presidenter.