Bitte Hammargren
ISTANBUL
Inrikespolitiken i den islamiska republiken Iran är en väv av intriger. Så har det varit sedan republikens smärtsamma födelse för 31 år sedan. Medan oppositionsledarna Mehdi Karroubi och Mir-Hossein Mousavi hålls incommunicado sedan i de tidigare i våras manade till nya protester, pågår en maktstrid mellan republikens högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, och presidenten Mahmoud Ahmadinejad, som återvaldes i ett omtvistat presidentval 2009.
Han kan enligt konstitutionen inte bli omvald en omgång till när nästa val hålls 2013, men Ahmadinejad har högre ambitioner, skriver Los Angeles Times som brukar vara välnformerad om Iran (i Kalifornien finns många exiliranier och trots att USA och Iran inte har några diplomatiska kontakter reser många amerikansk-iranier på besök till det gamla hemlandet).
Den senaste trätan handlar om att Ahmadinejad har gett tre ministrar sparken samtidigt som hans plan är att slå ihop två ministerier, berättar LAT.
Det misshagar parlamentets talman Ali Larijani och väktarrådets ordförande, ayatolla Ali Ahmad Jannati. Det här är hardliners, men Larijani har samtidigt varit rival till Ahmadinejad. Man kan också ana ett klassförakt i Larijanis syn på presidenten. Larijani är beläst i västerländsk filosofi och kommer från en ayatollahsläkt, medan Ahmadinejads far var grovsmed. När jag i Teheran för fem år sedan intervjuade Ali Larijani, som då var chef för nationella säkerhetsrådet, minns jag hur han med sitt minspel utstrålade förakt när jag ställde en fråga om någon av presidentens eldfängda uttalanden.
Den maktkamp som nu pågår är mer än spel för gallerierna, säger iranska kontakter. Maktkampen följer på en tidigare tvist mellan presidenten och högste ledaren Khamenei. Sedan presidenten sparkat den underrättelseminister, Heydar Moslehi, som påstås ha spionerat på Ahmadinejads stabschef ska Khamenei ha sett till att Moslehi återfick sin post. Därmed förödmjukades presidenten inför öppen ridå.
Den som försöker sätta sig in i intrigerna i Irans inre maktsfär kan ibland känna sig om han eller hon höll på att läsa in sig på ett avsnitt av Dallas (ja, det finns förstås skillnader: det synliga maktspelet i Iran är bortsett från Mousavis fru Zahra Rahnavard kliniskt fritt från mäktiga kvinnor). Men maktspelet i Iran är förstås allvarligare än en såpa.
För en lägesrapport från Iran av ett helt annat slag vill jag rekommendera den senaste krönikan av SvD:s förre utrikeschef Lars Ryding. Tyvärr hittar jag ingen länk till denna krönika på svd.se.