Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren



I morgon är det ett år sedan det omstridda presidentvalet i Iran. I SvD:s papperstidning skriver jag mer om det i dag. Papperstidningen har också gjort en snabbenkät bland svenskiranier. Men här på bloggen får de tillfrågade större utrymme att ge sitt svar på en fråga som är viktig både för iranierna själva och för världen:

Hur ska det gå i Iran?


Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet:

Professor Mohammad Fazlhashemi. Foto: Umeå universitet

” Det har varit och är mycket svårt att säga något exakt om den framtida utvecklingen i Iran. Detta beroende på många bidragande interna och externa faktorer. Det finns dock en del tydliga tendenser som inte går att bortse från. En sådan tendens är de ’brytningar’ eller ’klyftor’ som har uppstått i landet under den senaste tiden.

Det finns till exempel en djup generationsklyfta mellan den yngre generation, som är född efter revolutionen 1979, och den styrande gruppen. De unga distanserar sig i allt större omfattning från den generation som var med och genomförde revolutionen och har helt andra ideal.

En annan klyfta finns mellan å ena sidan de styrande och å den andra sidan de reforminriktade politiska krafter och religiösa ledare, som en gång i tiden tillhörde den inre kärnan i den islamiska republiken men som i dag tillhör den interna oppositionen. Ett illustrativ exempel var när ayatolla Khomeinis sonson, den unge rättslärde Hassan Khomeini skulle tala på årsdagen av Ayatolla Khomeinis bortgång den 4 juni. Hans tal stördes av extremister som står nära president Mahmoud Ahmadinejad, eftersom Hassan Khomein öppet har deklarerat sitt stöd för den gröna oppositionen. När fängslade reformpolitiker har släppts från fängelset har han besökt dem.

Man kan räkna upp ännu fler klyftor; exempelvis den ekonomiska och klyftan mellan etniska minoriteter och makthavarna i Teheran.

Om ledarskapet inte lyckas överbrygga dessa klyftor blir det svårt att styra landet på ett konstruktivt sätt. Enda alternativet som återstår är att de tar till militära och polisiära metoder. Irans historia vittnar dock om att dessa metoder inte är så konstruktiva och förr eller senare kommer att leda till någon form av backlash.

Tillbaka till frågan: Hur ska det gå för Iran?

De omfattande folkliga protesterna, de religiösa ledarnas protester samt det faktum att motståndet mot den sittande regeringen leds av höga politiker som en gång tillhört den inre kärnan i den islamiska republiken, har blottat den djupa spricka som har uppstått tre decennier efter den islamiska revolutionen. Till dessa grupper skall läggas sekulära kvinnoorganisationer som arbetar mot diskriminerande lagstiftning, arbetarrörelsen som kämpar mot orättvisor mot arbetare, etniska grupper samt en rad andra grupper.

32 år efter revolutionen är Iran ett djupt splittrat samhälle. Den gröna oppositionen är splittrad. En del vill fortsätta oppositionen inom ramen för den befintliga konstitutionen, medan andra antingen vill avskaffa konstitutionen helt eller genomdriva omfattande reformer vad gäller den högste andlige ledarens maktbefogenheter, vallagarna, väktarrådets ställning etc.”


Ali Esbati, frilansskribent, politiker (V) och analytiker på en norsk tankesmedja

Ali Esbati. Foto: Manifest Analyse

” Det är oerhört svårt att sia om hur det ska gå i Iran, eftersom maktförhållandena är så svårbedömda och rörliga. Men Iran är förändrat efter valet. En stående (om än löst sammanhållen) motpol till Khamenei och Ahmadinejad har etablerats och de konservativa krafterna måste försvara sina positioner mer öppet. Jag tror inte det blir en avgörande urladdning 12 juni, men det betyder inte att motståndet är brutet.

Azar Mahloujian, författare och ordförande i Svenska Pens kommitté för

fängslade författare

Azar Mahloujian. Foto: Atlas

” Ett år har gått sedan iranier ifrågasatte den iranska regimens legitimitet, något ovanligt under trettio år av regimens styre. För dittills – trots protester genomförda av studenter, arbetare och kvinnor i olika perioder och olika former – hade det funnits en officiell lögn, att regimen representerade den revolution som iranierna hade gjort mot shahens despoti och för ett demokratiskt Iran. Miljoner människor gick ut på gatorna för att avslöja lögnen, med sitt liv och säkerhet som insats. Deras mod har förändrat Iran, den rörelse som de började förra året kommer att kämpa tills Iran blir en demokrati. Men vägen dit är lång och farofylld.”

Marjaneh Bakhtiari, författare i Malmö som gjorde sitt genombrott med debutromanen Kalla det vad fan ni vill?

Marjaneh Bakhtiari. Foto: Ordfronts förlag

” Det är omöjligt att svara på. Alla överrumplades nog av vågen av protester, inklusive demonstranterna själva, förra året. Sedan blev det en del överdrivna diskussioner om en ’twitterrevolution’ osv, framför allt här i väst. Nu går Iran igenom en intressant och intensiv period på det inrikespolitiska planet. Resultaten av de spel, konfrontationer och intriger som pågår speciellt bland de konservativa, snarare än fler stora gatuprotester från oppositionen, är väl det som kommer att vara mest avgörande den närmsta tiden.”

Makan Afshinnejad (FP) och Ardalan Shekarabi (S), på samma sida i Iranfrågan, men på olika sidor i svenska riksdagsvalet. Foto: SIMON PAULIN, SvD

Makan Afshinnejad, kandidat för FP i riksdagsvalet:

” Även om vi inte kommer att se lika omfattande protester på lördag som vi gjorde i juni förra året, så är jag övertygad om att varenda liten protest inne i landet är oerhört viktig, för att den demoraliserar förtryckarapparaten. Man måste förstå att många av dem som deltar i förtrycket är vanligt folk som av ekonomiska skäl sökt sig till exempelvis basijmilisen.

Den väg regimen har valt genom sätta in den värsta formen av våld mot fredliga demonstranter kommer i slutändan att leda till att de egna alltmer vänder sig emot dem. Vi har sett dessa tendenser ett bra tag nu och det kommer att tillta. Regimen kunde ha valt dialogvägen för att lugna massorna, nu är det försent att backa bandet.

Omvärldens roll i Iranfrågan är idag viktigare än någonsin, men man måste sätta större fokus på mänskliga
rättigheter och demokrati, atomfrågan är viktig, men inte primär om man ska vinna gehör hos den iranska befolkningen.”

Ardalan Shekarabi, kandidat för S i riksdagsvalet:

”Missnöjet mot regimen har växt under det senaste året. Regimen har förlorat en mycket stor del av sitt stöd och sin legitimitet. Däremot har den, genom användning av extremt våld, kunnat stoppa gatuprotesterna. På sikt kommer dock regimen inte att kunna överleva denna legitimitetskris.”

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren