Turkiet och Brasilien kör tandem i Teheran

Turkiet och Brasilien kör tandem på världsarenan. Det blev tydligt i och med gårdagens uppgörelse i Iran, med dess preliminära avtal om att låta Teheran skicka sitt låganrikade uran till Turkiet i utbyte mot leveranser av medelanrikat uran för en forskningsreaktor.

Än är det för tidigt att säga om den här uppgörelsen räcker för att bli godkänd av FN:s atomnenergiorgan IAEA. Men mycket talar för att Iran har lättare för att göra upp med dessa båda regionala stormakter än, som i höstens likartade förhandlingstrevare, med Frankrike och Ryssland.

Framför allt har det att göra med att Turkiet och Brasilien så tydligt driver en egen agenda, även gentemot USA.

Turkiet och Brasilien har mer gemensamt: de är båda hungriga regionala stormakter som har ambitioner att lyfta sig högre upp på världsekonomins rankinglistor. (Turkiet är i dag världens femtonde största ekonomi och siktar på att bli den tionde största inom ett decennium).

De sitter båda i FN:s säkerhetsråd, invalda på tvåårsmandat. Båda länderna har varit styrda av militären men har gått mot demokratisering. I både Brasilia och Ankara finns dynamiska ledare som gjort sig till namn på världsarenan, Lula och Erdogan.

New York Times veteran Stephen Kinzer, tidigare tidningens byråchef i Istanbul, har i en kommentar till trepartsuppgörelsen i Teheran mer att berätta om denna nya allians mellan Turkiet och Brasilien. I The Guardian skriver han:

”Inga andra länder har öppnat så många ambassader som runt om i världen som Turkiet och Brasilien har gjort på senare år. Ledande turkiska diplomater återvänder varje år till Ankara för en stor strategikonferens. Vid årets möte i januari var Brasiliens utrikesminister Celso Amorim en av huvudtalarna.

Turkiet och Brasilien var en gång nära nog automatiska supportrar av Washington, men de har nu slagit in på egna vägar. Besvärade av vad de sett som en klumpig amerikansk unilateralism, vilken destabiliserar hela regioner i världen, har de sökt desarmera internationella konflikter och förespråkat fredliga kompromisser i stället. Genom en lycklig tillfällighet är de båda icke permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd just nu. Det har gett dem särskilt inflytande i Iran. Och det har de använt sig skickligt av.”

Stephen Kinzer ifrågasätter också om Hillary Clinton – som uttryckt sin misstro mot den brasiliansk-turkiska diplomatin – är helt uppdaterad med tänkandet i Vita huset. Samtidigt som hon försökte avråda Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu från att bli medlare i Teheran, sade turkiska regeringsföreträdare i Ankara till journalister off the record att de i det tysta hade blivit uppmuntrade av president Barack Obama att gå vidare i sina medlingsförsök.