Att köra till Beirut eller London – det är frågan

– Jag gillar när folk numera hälsar på varandra på turkiska i basaren Aleppo (den stora syriska handelsstaden). Så var det ju förr i Aleppo. Den nya vänskapen mellan Turkiet och Syrien kommer att bestå. Turkiet är en positiv faktor i Mellanösternregionen, säger en syrier jag träffar.

En turkisk akademiker, som just besökt Mardin i sydöstra Turkiet, konstaterar att köpmännen där nu åker nu åker över gränsen till Syrien och tar sig till Aleppo för att fylla på sina lager.

I höstas slopades visumkraven mellan Syrien och Turkiet och nya gränsöppningar invigdes. Den här bilden är dock från gränsen mellan Syrien och Jordanien där försöken i vintras att skicka en turkisk hjälpkonvoj till Gaza fick ett varmt mottagande. Foto: AP

En turkisk medborgare kan i dag köra bil till Beirut via Syrien utan visum. På 1970-talet var det tvärt om. Då var gränserna stängda åt öster och söder medan de var mer öppna mot väst.

– Då kunde jag köra bil till London utan att behöva skaffa visum annat än i Bulgarien, och det var lätt att få, säger en turkisk bekant från Istanbul.

Turkiets nya aktiva utrikespolitik, öppning mot de närmaste grannländerna och avskaffande av visumkraven mot Syrien och Libanon – i nästa steg väntas turkarna resa visumfritt till Egypten – välkomnas inte bara av anhängare till det regerande AKP i Turkiet.

De visumfria resorna stärker ekonomin, inte minst i gränsområdena i sydöst. Och många släkter, som i snart ett århundrade varit splittrade av de gränser som segrarmakterna drog upp efter första världskriget och det osmanska imperiets fall, kan nu återknyta sina band.

I Arbil i norra Irak (irakiska Kurdistan) har Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu stått på presskonferens tillsammans med kurdledaren Massoud Barzani och sagt att han känner sig som hemma där.

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu, t v, och presidenten för det självstyrande Kuristan i norra Irak, Massud Barzani, t h, på en gemensam presskonferens i Arbil den 30 oktober 2009. Det är en händelse som kommer att gå till historieböckerna för både turkar och kurder. Foto: AP/Yahya Ahmed

Med Iran har Turkiet tecknat ett stort handelsavtal som bland annat innebär en miljardinvestering i iranska gasfält. Den dag världssamfundets kris med Iran kan brytas – om det blir en förhandlingslösning kring den kärntekniska frågan – kommer Turkiet att kunna leda den iranska gasen långt upp i Centraleuropa.

Dessa öppningar mot söder har varit viktiga för att bryta Turkiets tidigare isolering, även om nu Ankara tvingas bedyra att de är kapabla att vända sig mot både öster och väster samtidigt (vilket inte lugnar alla de i väst som är bekymrade över vänskapen mellan Erdogan och Ahmadinejad; men det måste också sägas att det finns välplacerade israeler som hoppas på att Turkiet snart kommer att återta sin roll som medlare mellan Israel och Syrien).

Turkiets öppningar åt öster och söder är inte alla turkiska medborgares förstahandsval. Många ser det som en kompensation för att EU fortsätter att hålla dörren stängd mot dem och för att Bryssel, genom Cyperns vetomakt, har fryst förhandlingarna för åtta kapitel i medlemsförhandlingarna.

Under det svenska ordförandeskapet öppnades endast ett förhandlingskapitel (miljö). Med den förhandlingstakten kommer det att ta ytterligare årtionden för Turkiet att bli EU-medlem, och det trots att landet knackade på dörren till den europeiska gemenskapen redan för 50 år sedan.

Turkiet är också medlem av alla stora europeiska institutioner utom just EU. Turkiet finns med i Nato, Europarådet, Samarbets- och säkerhetsorganisationen Osse, för att ta några exempel.

Min bekant kommer kanske att passa på att köra visumfritt till Beirut denna sommar. Men jag tror att han hellre skulle ta bilen till London.