Det kokar bland Turkiets aleviter

ISTANBUL

Det har länge puttrat och pyrt bland aleviterna i Turkiet. Men det som fått känslorna att nå kokpunkten är ett uttalande i en parlamentsdebatt i förra veckan när en vice partiledare tog ställning för hur den turkiska armén brutalt slog ned en revolt i staden Dersim på 1930-talet.

Aleviterna i Turkiet – inte att förväxla med Syriens alawiter – är en muslimsk trosriktning som skiljer sig från majoritetsreligionen, sunniislam. Aleviterna har sina egna böneplatser, cemevi, men får inga statliga medel till skillnad från Turkiets sunnimuslimer.

Aleviterna har inte heller – likt judar, armenier och greker – någon grundlagsfäst ställning som minoritet.

I stället har aleviterna och deras historia länge osynliggjorts. Men deras behov av att särskilja sig från majoritetens sunnimuslimer har gjort att de i årtionden haft en dragning till det sekulära och kemalistiska Republikanska folkpartiet CHP.

Men CHP:s biträdande partiledare Onur Öymen har orsakat ett strömhopp av aleviter från CHP. På nidbilder utmålas Öymen med Hitlermustasch.

Anledningen är ett uttalande han gjorde i förra fredagens parlamentsdebatt om den proislamiska AKP-regeringens demokratiska initiativ.

Som en parafras på AKP-regeringens paroll ”Låt inga fler mödrar gråta” (i samband med ett politiskt initiativ som syftar till att göra slut på statens konflikt med kurderna och PKK:s attentat) tog Onor Öymen till orda och sade ”Grät inte mödrar under Sheikh Saids uppror? Grät inte mödrar också under Dersimupproret?”

Det han syftade på var ett alevitiskt upprorsförsök i staden Dersim – sedermera omdöpt till Tunceli – år 1937 som hänsynslöst krossades av den turkiska armén. Att Öymen inte visade något förbarmande med de civila offren har fått överlevare, och ättlingar till dem, att träda fram i turkiska medier och uppbragt berätta sina historier.

En av dem är författaren och forskaren Cafer Solgun som tycker att CHP måste ta kraftigt avstånd från Onur Öymens uttalanden. Inte minst betonar han att alla kurder och aleviter som är medlemmar av detta oppositionsparti, vilket är i bitter fejd med AKP-regeringen, måste lämna partiet.

– Det är en skam och en grymhet att tolerera en sådan förolämpning (som Öymens uttalande). Om de kan tolerera det ska de sluta kalla sig kurder och aleviter, säger han.

Till saken hör att många aleviter också är kurder.

Överlevare berättar i turkiska tidningar om hur föregivet tiotusentals massakrerades när revolten krossades i Dersim 1937, om hur kvinnor och barn som tagit skydd i grottor blev inmurade eller innebrända. Denna informationsexplosion har lett till att ett hittills ganska okänt kapitel i det moderna Turkiets historia öppnas, när fler och fler vittnen träder fram.

Och aleviterna blir därmed allt mer synliga.

Att Turkiets president Abdullah Gül nyligen gjorde besök i en cemevi, alevitiskt bönehus, i Tunceli har setts som en mindre sensation här.

I den turkiska 1900-talshistorien återstår många kapitel att öppna. Och det finns också ett behov av att öppna dörren till historien före republikens grundande 1923. Eftersom den unga republiken bytte alfabet från det arabiska till det latinska, och rensade ut många persiska och arabiska låneord från den osmanska turkiskan, är det inte många turkar i dag som är kapabla att läsa texter som är mer än 85 år gamla. Nationens minne kortades därmed av. Men kanske är historien på väg att återerövras när arkiven öppnas och enskilda träder fram, som nu överlevarna från Dersim 1937.